
Jenny Alversjö Längd – Fråga de som mobbade mig varför jag blev måltavla från första början. Tjejerna var dessumt äldre och fruktansvärt fegta, med fler r i r. Men min mamma har ett stort civilkurage, och hon lärde mig tidigt att alltid säga vad jag tycker om hur jag mår och vad jag vill, så pöbeln kan ha blivit störd av att jag hade en sund självkänsla, säger hon och musa.
Och vad är hakkren bakom myntverket?
Utbildningen tog upp mycket av mina första 25 år, så jag fick inte umgås med vänner som mycket, gå på lika många fester eller resa jorden planlöst som andra ungdonden i min årgar. Och jag fick inte ficker mycket tid hemma med mina fayler när jag var liten.
Mina barn har sysslat med så långt det är möjligt sporter, men de har inte ägnat sig åt fritidsaktivitär som jag. Så jag har varit OK att inte registrera dem i fyra separata aktiva bara så att vi kan disparir tid sammlans – det är där jag personligen refererar till Han som ett barn.
Det var ett myller på flygstadsen.
Barndomen hade en djup inverkan på henne. När Jenny gick till köpcentret mötte hon en svärm av människor. Och hennes röst och ögon gnistrar när hon pratar om det. Men jag minns skammen, skammen jag kände inför mina föräldrar. Det var som om jag redan som litet barn ville skydda mina föräldrar från möjligheten att uppfostra ett mobbad barn. Men jag berättar om det för att det kanske är fler barn som tänker och agerar så än man kanske tror.
Hur gick det hela till?
Äntligen ska jag byta skola. Men innan dess tänkte jag, “jag ska fixa det här, jag fixar det”, men att få seg hud på fel sätt är vad det är. Visst, det har format mig till den person jag är nu. Att kunna hantera människor som inte tycker om mig bra och inte bara bryta ihop är en kompetens som har tjänat mig väl i mitt yrkesliv.
Ja, när man inser att rutinen är varm och har en del av dagen. Allt från folk som mejl’sikter att hon är mätt och fegar till de som på gammaldags vis klipper och sniffar ihop brev till riktiga dödshot, köper frimärken och lägger ut dem är fair game här. Jenny har fått nog av att fylla i formulär för något så “talbart”. Jenny fick livstöd dygnet runt 2012 ett tag. Även om hon erkänner att dagen var trevlig, har hon lärt sig att inte låta värmen ta på sig genom att ta fel inställning.
På den tiden gav de upp. Och ingen annan har rätt att definiera mig eller mitt liv för mig. Trots det är det något som mobben lärt mig. Det är lättare att säga “låt inte saker komma på dig” än att faktiskt göra det. Vad har du för hjärnor? Jag har alltid varit nyfiken på världen bortom sedan jag var liten. När jag var liten brukade jag tänka i timmar när jag satt i min säng. Jag fortsätter att ofta rikta min uppmärksamhet inom mig, till exempel när jag går på promenader eller lagar mat.
Sedan sätter jag mitt sinne på prov: Vad är det jag känner? Vad känner jag när jag gör det jag gör? Och vad kan jag göra åt det? En genomtänkt förvaltningsstrategi är inte alltid nödvändig; ibland är det bara att känna till sina egna känslor för att komma långt. Genom att lära känna mig själv har jag funnit det mycket enklare att förstå andra människor.
Förnyade aktieoptioner – ändrade ett år senare
Jenny och barnens pappa, Patrik, gifte sig 2006. Två år senare utökades aktieoptionerna, men bara för att företaget skulle kunna omorganisera sig ett år senare.
Så vad hände?
Jag tror att livet händer. Vi hade tillbringat nästan tjugo år tillsammans och hade vuxit upp tillsammans. Den engelska frasen “you fall in and out of love” betyder bokstavligen det. Jag tycker det är väldigt coolt. Det är okej att sluta älska någon annan också.
Hon hade nått en låg punkt i sitt liv och var ganska känslig för smärta. Här berättar Jenny Alversjö om de tuffa tiderna efter sin hjärnblödning, de nya träningsmodeflugorna och glädjen att återhämta sig från en traumatisk upplevelse och gå vidare till bättre saker. “Han såg väldigt direkt alla sidor av mig”, säger hon.
Jenny Alversjö, en rutinerad elittravare, lärde sig den hårda vägen att man inte bara ger upp. Det finns en moralisk skyldighet att fortsätta kämpa. När stroken äntligen kom var det dock inte längre en personlig utmaning.
Den här gången testar jag ett helt nytt tillvägagångssätt. Jag har lärt mig att ju större utmaningen är, desto mer njuter jag av den. Jenny säger: “Jag var tillbaka på jobbet efter bara 88 dagar, vilket kändes som en vecka.” Allt började med ett skknallshuvudvärk en ganska typisk söndag i oktober 2019.
Jenny slappade runt huset i sin pyjamas och planerade att spendera dag avkopplande med sin pojkvän Anders. De skulle lyssna på en presskonferens från Vita herrgård. När hon hörde huvudvärken smyga sig p satte hon sig i soffan.
Oj, hon har tur som har ett så lugnt sinne. Ja, det brukar ta en Alvedon att fixa. Hon sprang direkt till badrummet när smärtan slog till, som om någon hade kört en docka rakt in i hennes huvud. Van trodde att allt hon behövde göra var att rensa bort sig från smutsen; trots allt tenderar utstryk att klinga av sig själva.
Men hon gick inte på det. Under. Visst, den eskalerande. Till slut tog hon ett rep på Anders, som hjälpte henne att ligga lågt, men vid det laget hade situationen blivit svår. Kanske en skön varm dusch skulle hjälpa? Nåväl, jag går.
Därför tog de en taxi som körde dem långt bort till Danderyds sjukhus. Och trots Jennys försök att täcka sina spår – det såg ut som om hon hade tillbringat för mycket tid i receptionen – tog receptionisten tipset, tryckte på panikknappen och ett team av räddare satte igång.
Jenny drabbades av en stroke, medicinskt känd som en hjärtattack. Läkaren varnade för att det är på väg att bli hektiskt omkring dig, vilket signalerar början på flera dagars intensivvård, flera tester och två mycket riskabla operationer.
Jenny var då 45 år gammal. Hon försökte ta hand om sig själv varje dag genom att gå upp, gå till jobbet och äta något hälsosamt – allt samtidigt som hon balanserade sina matallergier. Enkelt uttryckt var hon i bra form. Precis i utkanten av farozonen där man kan skada sig illa.
Vet du varför det var du som fick en stroke?
Jag föddes med ett medfött aneurysm (en artärruptur). Lika lätt kunde jag ha varit zenyogainstruktör på Bali och rökt dreadlocks. Det handlar om hur vi alla har små ärvda egenheter. Jenny hävdar att hon fortfarande hade en chans på uttern.
Ja, tanken på tankar har redan nått sjukhuset. Tänk om vi inte hade rusat in dit. Dessutom hade jag och Anders precis kommit hem från en underbar resa till New York. Tänk om jag hade fått min stroke på planeten över Atlantis istället.
Jag kanske inte skulle ha kommit hit idag. Då kanske jag inte hade behövt krama mina barn igen… Att jag var i Stockholm när det hände, bara några minuter från en akutmottagning, fyller mig med en överväldigande tacksamhet.
Läkaren var fast i sin övertygelse att ju bättre form en patient är i före operationen, desto enklare blir återhämtningen. Alla timmar jag har tränat hade, insåg jag, fört mig till denna punkt i mitt liv. Men nu tar vi en paus från allt det hårda arbetet och äter hälsosamt för en förändring. De flesta av oss känner igen denna kvinna från TV4:s program leaddarprofiles på grund av hennes bakgrund som elitidrottare. Från att hon var barn tills hon blev gravid elitidrottade hon bästravligen.
Jennys historia inkluderar stint som elitjoggare.
Jenny växte upp i Vendelsö, en liten stad söder om Stockholm. Hon började träna gymnastik när hon var tre, och när hon var sex var hon en del av ett elitlag. Redan i tjugoårsåldern tränade hon alltså nästan alla dagar i veckan, totalt fyra timmar på vardagar och söndagar. Hon hade en passion för sporten men växte upp lite för lång för att spela.
Då började hon göra simhop istället. Ärligt talat har jag aldrig sett mig själv som sådan att stå och grilla mat i en simhall. Men på vägen till omklädningsrummet gick jag förbi några vattenpolospelare och tyckte det verkade kul. Sedan gick hon i åttan. Hon ringde SK Neptun och bad om att få vara med, något som de inte kunde varit mer nöjda med.
Det var bara att många klubbar tränade bredvid varandra, så jag gick med i Polisen och började träna med dem. Först, efter några månader, insåg vi vårt misstag och skällde ut Jenny för att hon var så naiv att hon trodde att hon kunde träna med Neptunus, för hon verkade ha en stor fallenhet som en mlvakt, och hon kvalade in i landskapet snabbt.
Senare bytte hon till utespelarna; det var roligt att få göra mål, och hon passade in i landskapet när hon tog på sig den rollen. Så hon blev kvar tills hon fick barn. Hon var 26 år och redan då anställd av TV4.
Det är sant att de har tjatat om att jag ska återvända, men vattenpolo är en av världens tuffaste sporter, och jag har haft min del av svarta märken. Inte förenligt med min karriär och familjeliv Hur har elitfotbollen påverkat dig? Det har gjort mig så fokuserad och så trött att jag aldrig ger upp. Jag har lärt mig att misslyckas och försöka igen, och att ge allt jag kan.
