Tobias Hübinette Föräldrar – Han är djupt engagerad i extremhögern. Men SD-politiker använder hans siffror som argument. Forskaren Tobias Hübinette konfronteras av SvD sedan hans mångåriga kritik av adoption oväntat fått populär uppbackning. På grund av sin hållning mot rasism är Hübinette omtyckt av SD-lagstiftarna.
En utredning från regeringen. Låter det trevligt för dig? Visst, men tänk om filmen skulle kompletteras med en spännande förfrågan i Dagens Nyheter och en kort dokumentär på Sveriges Television? Dessa element, tillsammans med forskningen, kan ge svar på de frågor du har hyst i över tjugo år?
Forskaren Tobias Hübinette är för närvarande ensam, vilket har väckt kontroverser. I många år har han uttalat sig mot rasism, sexism, “gulinghumor” och adoption. Ibland har det förflutna varit rätt. Tobias Hübinette, var har ondskan sitt ursprung? Framför Martin Wicklin, klädd i en halsduk och en grå kavaj, står Tobias Hübinette, en man med glasögon och en hårstil som är slickad bakåt.
Bland de mest överraskande skilsmässorna 2005 var Hans. “Trösta en föräldralös nation” utforskar de oroande studierna om den nationella tragedi som Tobias Hübinette kallar Sydkoreas enorma adoptionsprogram. Han hyllade sina egna forskarkollegor samtidigt som han i insiktsfulla skrifter kritiserade den systemiska “kolonialt färgade människohandeln”.
På grund av det upplevde han socialt utanförskap och stigma. Vinnaren har utropats idag, vilket är cirka tjugo år senare. Sverige, liksom många andra nationer, genomför just nu utredningar av adoptionsavvikelserna.
När någon ger dig bra råd, hur får det dig att känna?
“Jag kommer ihåg att jag smällde till saker.” Han upplever tidig rasism och diskriminering som barn i Motala, där han är adopterad från Sydkorea; detta beror på hans asiatiska ursprung. Han kan inte skaka av sig känslan av fel och behovet av hämnd. Som barn går han med i den autonoma kompisgruppen, gör kartor, följer nazister och klär sig som ett antal dockor.
Jag är nyfiken på att veta hans tankar om de destruktiva metoder han ägnade sig åt under sin ungdom och hans framsteg med sin akademiska avstängning. Hur är det med filosofin om att omeletten är spetsad med blottade ägg? Det kommer från det onda som finns i honom.
Tack vare Tobias Hübinette, som har varit föremål för mycket kritik av adoptionsbranschen den senaste tiden, har det producerats dokumentärer och aktivismen har blomstrat. Utan hans många vetenskapliga essäer och argument hade ingenting hänt. Hübinette tog ansvaret medan ingen annan vågade fråga. Trots att han stod uppställd på ett litet stativ var han medvetslös vid flera tillfällen.
För att parafrasera hans Dagens Nyheter-artikel från 2003, “öppna upp ögonen och sätt dig ner för vad internationell adoption innebär bortom den rosa fasen – en ful och grym människohandel.” Han hävdade att västländer borde ändra sitt perspektiv. Vissa människor hävdade att det hela var en del av en intrig. Det kallades en privat genomgång.
Det är idag som Tobias Hübinette har rymt. Riksdagen har valt att titta på alla utlandsadoptioner i juni. “Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt” är hans senaste bok, och kanske borde vi prata om innehållet i dag. Den här boken undersöker adoptionsfrågan på 1960-talet och sammanför två av Hübinettes passioner – ordet “ras” och hans senaste produktiva författarskap om ämnet.
Enligt “starkt skilda rasgrupper” kände Medicinalstyrelsen i 1961 egång svenskarna att lämna flyktingbarn från Hongkong och Algeriat. Formuleringen ifrågasattes, enligt Jan Arvid Böök, Sveriges siste strålbiologiprofessor som konsulterats som expert. Många reagerade på exporten, så diskussionen skiftade från adoption till ras.
För även hatretorik som drivs av ras presenteras på ett sätt som är både repressivt och överseende med sin överseende, vilket lämnar läsaren i den omöjliga positionen att inte veta vilken sida de föraktar mer. Det var sista omgången av rasdebatt i Sverige och Hübinette lägger upp argumenten för och emot idén att människor av olika raser ska leva tillsammans.
Följande uttalanden, snarare än de före dem, är de som kvävs. Ett exempel är att lyssna på detta: “Det är nyttigt för oss att få ett rasproblem i smått!” Alternativt “Put ett börja – det är världsmedborgare vår enda chans!” Diverse “De färgade barnen som är adopterad till Sverige får en uppgift att lära svenskarna praktiska tolerans och frihet från fördomar.”
Att lägga något på en äldre förälder kan verka som mycket jobb. Tvärtemot vad rasaoptimisterna sa hade substansen ingen betydelse för hudtonen. USA är ett land som länge har strävat efter att bli en del av världen. Dess medborgare är särskilt ovilliga att hjälpa andra, och dess barn har blivit symboler snarare än individer själva, när landet förbereder sig för att möta flyktingkrisen.
Nederlag för rasisterna följdes av termen “färgblind antirasism”, som Hübinette hävdar var stulen från den svenska diskussionen. Eftersom rasism inte existerar, menar han, blir det svårare att artikulera och beskriva rasistiska upplevelser under det paradigmet.
Jag upplever huvudvärk under första behandlingen, vilket gör att 60-talangerfrågan avtar under andra behandlingen. Om rasister inte var så präglade av rasism, hur skulle ett svar se ut för dem? Om den eran hade kunnat hantera utredningen utifrån ett perspektiv? I just detta samverkansarbete saknas Hübinettes individuella analys. Romanen avslutas plötsligt precis när den borde börja.
Din publicerade artikel på Svartvitt mångkulturell hemsida lästes av mig. Jag är också adopterad, precis som du. Det är åtminstone svenska folket säkra på. Ekologiska och miljömässiga hänsyn har givetvis kommit in i mina tankar som ett resultat av detta. Detta har varit mer verklighet för mig sedan jag blev mamma. Jag vet inte om du är förälder, men jag tycker att det är en fantastisk egenskap att ha när du tänker på stora bekymmer som denna.
Flera avsnitt av din text involverar mig. Det finns många människor från olika samhällsskikt bland mina många adopterade kompisar. Tyvärr är en i koma och en annan är mycket viktig men förtvivlad; ändå, enligt den positiva feedback jag har hört från de andra sju, har allt gått som det ska.
Du har makten att stödja forskning. Ändå tror jag inte att någon av mina nio kompisar från långt tillbaka är riktigt svenska. Om dessa nio skulle representera barncanceröverlevande för en esoterisk “etnisk svensk”, kommer några av oss att dö av hjärtsjukdomar, cancer eller någon annan kärleksrelaterad sjukdom.
Det är sant att vi var helt assimilerade i det svenska samhället, med allt vad det innebar. Jag minns att jag hölls ansvarig för det eftersom jag var den andra mörkhyaden i samhället. Att de äldre barnen på förskolan tyckte att jag var cool för att de tyckte om att leka med mig.
Jag bestämde mig för att se det som en tillgång, inte en svaghet. Även om rasism förekom, lyckades jag inte upptäcka den. Liknar en klassclown, men bär en hatt som motsätter sig homosex och andra bekymmer som symboliserar en viss grad av dumhet. Jag var ett öppenhjärtat barn, och den andra adoptionen var annorlunda. Etniska svenska barn har störst möjlighet att ha dessa utmärkelser.
Vi bodde i en tillfällig lägenhet i en fjärdedel i den lilla staden medan vårt hus renoverades. Vi byggde vårt hus. Örebro var vårt nästa stopp, och det var där jag för första gången stötte på oassimilerade invandrare och flyktingar. Det var här jag verkligen blev en Svenne.
Den som var omedveten om betydelsen av Yom Kipour eller Ramadan. Mina nya vänner blev förvånade eftersom jag kunde känna mig “annorlunda” på det här stället och för att vårt hy var sämre än svenska. Men mina etniska svenska kompisar hade ett större grepp om vem jag var.
Jag tänker också att det inte alltid måste vara och rikt att integreras komplett. Mina nya kompisar verkade riktigt nöjda, så vitt jag kan minnas. Eftersom jag är svensk och för närvarande bor i Kina, går tanken på att assimilera mig med andra svenskar emellanåt i mina tankar.
Är det ett plötsligt och lyckligt uppehåll, eller är det mycket planering inblandat? Tror du att alla så småningom kommer att få en “villa, vovve och säga tjena” eller tycker du att det är att föredra att undvika människor som är precis som du ändå? Men jag vet vad.
Strax innan jag började mitt fjärde år på college flyttade jag och min familj till västkusten och bosatte oss i ett mycket fattigt område utanför Göteborg. Många fler föremål hade antagits här. Det enda som förändrades var att jag slutade vara lite speciell och började bli en på miljonen. Exakt som vilken “Svenne” som helst skulle se ut.
Mina vänner startade en ny satsning ett år senare, och den här gången är det lite mer längs kusten. Vi var år 1989. Adopterade som vi hörde till de icke assimilerade invandrarna i Strömstad. Storkommissariatet Tanumshede fanns långt före den svenska kollapsen 1991, då landets export växte, Lasermannen och Ultima Thule toppade listorna och den svenska kronan var i oordning på börsen.
Det kan vara svårt att sätta ord på för någon som inte var närvarande under hela evenemanget. Å andra sidan verkade allmänheten vara aktiniskt märklig. I V.A.M. hade jag möjlighet att leva med en muslim och en adopterad chilenare. Könns det vara en total förvirring?
Jag hade blivit omklassificerad som “en god neger” på grund av att jag inte hade ljugit som en “dålig neger” tidigare. Jag var en gång intrasslad i grenen av en mordisk nia när jag var sex år gammal. Dessutom har jag hört då och då att mitt hår är vixen-värdigt. Ja, det var inte direkt kul.
Det var hemskt, men inte alls jämfört med den systematiska mobbning Sandra utstod varje dag eller Ibrahims immigrationsprocedurer. Som tur var var det inte alltför svårt. Som om Tobias vore en bägare gjord av colaflaskor eller Lisa, den fantastiska kvinnan. På ibland kunde jag åka dem.
