
Stefan Ljungqvist Dödsorsak – Men det finns definitivt platser för personlig reflektion inom arkitektyrket.Byggnader och stadsrum som tjänar mänskligheten är arkitekternas specialitet. Arkitektur är med andra ord en praktisk konstform.
Men här och där, även om det inte är så vanligt i vårt pragmatiska land, kan man hitta en installation som liknar konstnärens, tanken att man tillhör ett avantgarde som borde rulla runt i rännstenen med sin radikalism. Attityden är ganska fruktig.
Ett och annat visuellt kraftfullt höghus fyller vår stad, men de flesta är bara oroliga klumpar som pressats ihop på för lite mark, en sorts byggföretagsmodernism.Exploateringslobbyn är fortfarande på offensiven, och politiska beslut baseras på detta faktum. De senaste åren har en helt ny skala stigit i Göteborg. Ett och annat visuellt kraftfullt höghus fyller vår stad, men de flesta är bara oroliga klumpar som pressats ihop på för lite mark, en sorts byggföretagsmodernism.
Och bostadsområden lyser upp med en genomsnittlig höjd på 8-10 vänningar, typiskt i sin slutliga form, så att inte mindre ljus når hem, trädgårdar och portar — vi får inte glömma att Göteborg ligger högt över en kulle, där många av oss längtar efter vintersol. Om hus kan säljas för den aktuella kursen, kommer dessa genuint dystopiska miljöer inte att behålla dem som kan lämna särskilt länge.
Därför är det av stor vikt att diskutera inte bara stil utan även skala.Arkitektprofessorn och praktiserande arkitekten Mikael Ekegren är på bilden här (till vänster). Ett digitalt collage har installerats på bottenvåningen utanför galleriets huvudentré vid Röda Sten. Den ingår i utställningen “Sommarutställningen” som kurerats av Amila Puzi och Mia Christersdotter Norman och pratar med den graffiti som är typisk för området.
Även om jag inte har någon aning om vad det här ska föreställa, ser det för mig ut som att en sol- och en getfigur cirkulerar i en grafiskt utformad vätska. Titeln är desto mer kraftfull för att den är hämtad från ett citat av antiapartheidaktivisten Winnie Mandela, som bodde i Brandfort under sina exilår: “n s länge är det inte olagligt att drömma.”
Nontokozo Tshabalala, en konstnär och poet, har skapat ett verk som sätter tonen för denna drömlika utopi. Citatet föranleder mig också att fundera över den osäkra framtid som samtida konstinstitutioner är på väg mot.
Efter att nazisterna hade besegrats uppstod ett stort intresse för abstrakt expressionism.
Jag läste i programtidningen att det här är en feministisk presentation. Men den som aspirerar till tronen med slagord som “Krossa patriarkatet” lär sig att bli föraktad. Här ser vi frihetens triumf mot tyranni.
Eftersom abstraktioner inte kan ge ett avgörande svar blir de ett slags motstånd mot dogmatiska påståenden. Vi finner exempel på detta i konsthistorien, som den abstrakta expressionismens uppkomst efter nazismens fall. Människor var rädda för den heroiska realism som var kopplad till auktoritära sociala strukturer.
Tshabalala har skapat ytterligare ett verk som kan ses inom konsthallen; den här är en kontemplativ installation menad att leda betraktarens tankar till en vision av en avlägsen plats. Marken är täckt av sand och en härva av taggiga vinrankor hänger över vattenbrynet. Det känns som en djungeloas. Konstnärens afrofuturistiska, despotfria värld spelas upp på en massiv videoskärm. Psykotiska motiv visar sig på huden. Nirvana är alltså vad jag föreställer mig just nu.
Mona Namérs och Josefin Lindskogs konst delar vissa gemensamma drag. Namérs filmarkiv visar dansare vars virtuosa rörelser och utarbetade kostymer lämnar mig i vördnad. Det blå tyget som omsluter dansarens kropp i “Alva” förvandlas till fjärilsvingar. Motbevisningarna blir ett eget budskap, ett sätt att motverka argumenterande strategier.
Klädtrender ses ofta som ytliga, följt av människor som inte tänker på dem.Lindskogs klotter i krita är någonstans mellan ordnade och kaotiska. En kvinna försöker ta avstånd från sig själv känslomässigt. Hennes skulptur “Oh Mother pt 2” har svarta kläder hängda högt i långa pelare som en reflektion över det obetalda hemarbetet som många kvinnor fortsätter att känna sig skyldiga till.
Installationen “Odd Toile” av Maja Gunn består av en mängd vita textilier som kännetecknas av subtila skillnader som indikerar om de är avsedda för kvinnor eller män. De har tilldelats en ansenlig grupp, vilket ger intrycket att de är medlemmar i en armé.
Installationen är kuslig tack vare de dolda spjuten under plaggen, vilket gör att det känns som om de har fallit från en annan dimension. Även om detta kan bidra till nyfikna blickar, målar Gunns andra verk en tydligare bild av hur man anpassar kläder och är ärlig mot sig själv.Klädtrender avfärdas ofta som ytliga, ses som tillhörande.
Skridskoåkaren och operasångaren Stefan Ljungqvist har gått bort. Hans familj åker till P4 Göteborg på torsdag. Ljungqvist, född i Göteborg 1948, har under sin karriär medverkat i ett flertal operor, revyer, pjäser, musikaler med mera. Han har också gett voiceovers för många Disney-karaktärer, inklusive John Ratcliffe i “Pocahontas” och Claude Frollo i “The Bells of Notre Dame”.
Så han är borta. Min käraste människa och kreativa varelse. Rosetten som har gett oss så mycket bärs av Tystnat. Vi började när jag var 16 och han var 18. Tack Stefan för alla år med giftormar, giftiga bär och blodiga skrik. Bo Maniette, en svensk författare, kompositör och sångare, skriver detta på sin Facebooksida.
Börjar sin karriär som trubador, Stefan Ljungqvist
Evert Taube, Lasse Dahlquist och Nils Ferlin bidrog alla till Ljungqvist-antologin, som också har goda vännen Bo Maniettes verk. Med sin hit från 1977 “Det är s hälsosamt och stärkande i fjällen” sög han ivrigt på fräckisar och tillbringade flera veckor i toppen av den svenska singellistan.
Han gick också på Operagymnasiet 1972–1975, då han var med och skapade verk som Carl Michael Bellman för Bellmanspelet i Stockholm samma år.Stefan Ljungqvist var en återkommande närvaro i Hagge Geigerts årliga recensioner av Lisebergsteatern under 1980-talet. Han uppträdde även i farsen “Arsenik och gamla spetsar” och revyerna “Sommarskôj” på Liseberg på 1990-talet.
Under samma tidsperiod blev Per Oscarsson också berömmelse som den ganska bryska polismästaren Gustaf Jörgensson i SVT:s “Polisen i Strömstad”, där Stefan Ljungqvist spelade rollen som den gudfruktige men föga fördomsfulla kommissarien Evald Larsson.
Jag växte upp med Stefan Ljungqvist, och jag minns honom inte bara från “Polisen i Strömstad” utan också från hans talrika framträdanden i Liseberg. Det var tråkigt att höra att han hade lämnat. Jag kommer att sakna Stefan Ljungqvist, säger Jonas Attenius (S), ledare för Göteborgs kommunstyrelse.
Stefan Ljungqvist minns varmt även av GP-kritikern Lis Hellström Sveningson. Jag minns honom inte från operascenen, men i Gunnebo slotts sommarteatrar spelade Stefan Ljungqvist flera minnesvärda roller med sin charmiga framtoning, befallande närvaro och oklanderliga tajming. Stefan Ljungqvist var välsignad med oklanderlig timing i varje strävan.
Ännu är Stefan Ljungqvist den karaktär Evald Larsson i “Polisen i Strömstad” som Lis Hellström Sveningson minns mest.Han blev lika känd som den statliga polisstyrkan i landet.Klassisk arkitektur diskuteras för närvarande. Det är en välkommen diskussion som är vettig. Men jag tror att det är praktiskt även för politiker och byggföretag eftersom det tar upp en minst lika viktig fråga: den pågående massiva exploateringen som skapar mörka och farliga stadsdelar.
Enkätresultat från Novus i dalen visar att över hälften av de tillfrågade skulle vilja ha mer klassisk arkitektur i nybyggnation. Människor fick också möjlighet att rangordna de många kvaliteter som de eftersökte i sina hem, med “funktionalitet och bekvämlighet” som högst. Det är möjligt att tolka klassisk arkitektur som funktionell, men det är mer typiskt förknippat med modern arkitektur.
Ännu är debatten omfattande, och politikerna har noterat; det ledande partiet i Göteborg låter till och med en servicemedlem göra upp en alternativ plan för ett universitetshus på Götaplatsen. Medier har ett egenintresse av de berättelser som publiceras i denna tidning. Detta visar, om inte annat, den utbredda fascinationen för arkitektur. Och det är ganska väl förstått.
Jag bestämde mig för att bli arkitekt så att jag kunde vara med och skapa en vackrare värld. Jag håller med Erik Schüldt i Expressen om att jag inte har en aning om hur ett utvecklat land som Sverige kan ha en så bisarr byggd miljö. Viss funktionalitet ökade med bättre infrastruktur, men slarv i byggnadsdesign och stadsplanering minskade. Parodierar sig själv.
Och kontinuiteten med den vackra och robusta äldre arkitekturen var brutal, i motsats till den modernistiska stadsbyggnaden som förstörde den historiska stadens trädgårdar, portar och tempel.Det handlar inte bara om stadslägenheternas storlek och ljusstyrka, utan också om omsorgen om byggmaterial, detaljer och övergripande planlösning.
Jag tror att det finns några bra lärdomar att dra från arkitekturen före andra världskriget; Det finns också några exempel på framåtsträvande modernistiska miljöer, som 1950-talets förortsbostadsbyggnader, men de är färre till antalet.
Det är inte bara en fråga om hur stort eller ljust ett rum är, utan också hur mycket man har lagt ner på byggnadens material, detaljer och övergripande planlösning. Vi bör ta ledtrådar från vad som förstås och eff.
