
Robert Fux Föräldrar – Jag såg fram emot en picknick i Kalmar med mina vänner så fort jag mådde bra. Varje dag på Skälby träffades vi och satt mitt emot varandra för att studsa idéer från varandra.
Ishockeyspelaren Robert Fux är tacksam för att hans sår från covid-19-evenemanget inte var allvarligare.
Ta reda på var han får sina otäcka tendenser. Det ger perfekt logik och är det enklaste och kortaste svaret. Vid en dragqueen-tävling 1999 kallad Miss Pride fastställdes det att Robert Fux är den enda personen som passar in på den beskrivningen. En hälften av mimarna framförde “Take me to your heaven” av Charlotte Perelli, medan den andra hälften framförde “Tusen och en natt” av samma författare.
Där fanns också Robert Fux, dansmusikens anarkistiska kung.Tyvärr för honom var Miss Gay 1999 mer som ett två meter långt bröstlöst än en kvinna, och han var den enda personen i Perellis hamn som klarade sig helskinnad genom orkanen. En blank sak med silvriga spikar och blanka stenar ovanpå.
Det finns en solid anledning till att bara Robert Fux någonsin har ifrågasatt om en dragqueen faktiskt krävde hennes lösbröst och peruk. Berättelsen börjar på en gård i Smedby, ett litet svenskt samhälle. Vid något tillfälle var all mat och dryck på Ulfsborgs trädgård odlad. Heinz Werner Fux, kärleksfullt kallad “pappa Ketchup”, var en pappa som ingav sina barn värderingarna “one skördar det man sr” (man lagrar vad man äger) och praxis att lagra förnödenheter i väntan på slutet av dagar.
Den svenska regeringen lärde Heinz barn om religion (kristendomen var majoritetstron på den tiden), trots att Heinz uppfostrades till katolik. Istället för att gå ut i världen stannade han hemma och lärde sina barn hur hemskt livet är.
Vi kunde fatta ett välgrundat beslut eftersom pappa gav oss alla våra alternativ. Jag växte också upp i ett hushåll där bön föregick varje måltid, som Robert Fux. Ikväll äter vi middag på restaurang Tyrol på Gröna Lunds golfbana. Robert Fux skickades till en klippa ett tag. Nu när jag har en kopia av hans biografi känner jag mig inte längre i fara.
Mamma Jennys man, Heinz Fux, var den sorten att fylla på med mat och andra förnödenheter för den kommande vintern. Däremot shoppade Jenny på ett infall, tog semester över hela världen och gjorde spontana inköp när hon såg något hon tyckte om.
Jag hälsade på min pappa på gården och min mamma i hennes lägenhet i Kalmar. Mina morföräldrar älskade varandra väldigt mycket, men de hade väldigt olika personligheter. Jag håller inte med om sambofilosofin, men jag tror att om alla fick göra det som gjorde dem lyckliga skulle de alla välja att ha en positiv syn på livet.
Heinz och Jenny gjorde ett nytt försök när Robert var två år gammal, tog honom till Wien och gav sig i princip till honom som gåvor. Robert anmälde sig till en “realistisk” orienteringskurs för högpresterande i fjärde klass, trots att han aldrig tidigare läst tyska. Läraren, en sträng “Frau Professor” med en pekpinne, presiderade över ett dunkelt klassrum utrustat med ett stengolv. Eleverna fick köa över bänken för att vänta på sin tur att svara på en fråga.
Smacket var det mest nedslående som någonsin hänt mig. Vid familjen Fux överdådiga middagar kunde Robert mingla med Wiens intellektuella och konstnärliga elit. Regelbrott tolererades inte bara, utan uppmuntrades till och med, och det fanns mycket utrymme för att prova nya saker.
Heinz har accepterat en tjänst som köksmästare på en anläggning som hjälper tidigare institutionaliserade individer med psykisk ohälsa att göra övergången tillbaka till samhället. Efter utgivningen av dessa välskrivna medicinska verk blev han känd över hela Europa för sina “radikala svenska metoder”. Han förklarade för sitt barn att allt alltid förändras och att ingenting varar för evigt.
Jag försöker inventera mitt liv och se hur långt jag kan pressa mig själv regelbundet. Skiljelinjen mellan det extraordinära och det vanliga är tunnare än ett människohår. Teatern var en trygg plats för Robert Fux, en plats där han kunde reflektera över livet och finna ro. Han gick på Triangelteatern för att övervinna sin fiendskap mot skolans skilsmässan och den hockeydominerade helvete efter att ha flyttat från Kalmar med sina föräldrar medan han fortfarande gick i gymnasieelev.
Hans inverkan har expanderat kraftigt på senare tid. Robert Fux har ägnat de senaste femton åren åt att beskriva världen han flydde som ung pojke. Han är en av de fem mansroller som är öppna på Stockholm Stadsteaters just nu. Hela hans monolog “Sugarstar Sockerstjärna”, en miniflicka, är inriktad på att förvandla skeptiker till trar.
Det är inte så chockerande som det verkar; 32-årige Robert Fux, som presenterar sig som kvinnlig, har i flera år ifrågasatt könsroller. Han kände sig fri att uttrycka sig fullt ut i gymmet. Han började experimentera med sin röst efter att ha läst några brittiska fetischtidningar och hamnade på Kalmars strand.
Det är en metod för att kontrollera befolkningen. De antar att något tråkigt, säkert och opolitiskt kommer att presenteras, vilket gör det lättare att visa hur man kan motverka det. Hans vampyriska dragspel dyker hela tiden upp i städer runt om i landet när någon kan använda lite stänkande vass tunga-action. Robert Fux skulle dock aldrig sätta sitt liv i fara.
Jag förstår inte varför det är just jag som de hela tiden ifrågasätter. Även om det är sant att “ja” vanligtvis är mer spännande, är verkligheten att “nej” innebär betydligt mindre ansträngning från din sida. Att säga “ja” hela tiden gör det svårt för mig att tro att det kan hjälpa någon att få en god natts sömn.
Han undviker allt märkt som “VIP” eller liknande. Han ser inte så mycket nytta av bloggvärlden eftersom han inte gillar idén om ett “bröderband” som skiljer “viktiga” män som bloggare och dokumentärfilmare från “oviktiga” som slarver och arbetslösa.
Att vara välkänd betyder inte nödvändigtvis att allt håller hög kvalitet; snarare är det en återspegling av dess popularitet, som skiljer sig från kvalitet. Robert Fux skulle aldrig döda för rampljuset. Han kommer inte att acceptera någon annans definition av sina förmågor. Detta kan eller kanske inte innebär att han utför olika “sjuka trick”, men han kan bestämma detta själv. Skillnaden mellan det spektakulära och det vanliga är liten, som ordspråket säger.
Robert Fux har vunnit Sveriges första “Drag Race”-tävling genom att visa upp sin stil, driv, djärvhet och konstnärliga talang. En grupp människor i Kalmar som inspirerats av stadens musikhögskola och teatergemenskap bestämde sig för att anpassa American Idol-modellen för svensk tv.
Robert Fux hade detta att säga om det: “Det är en slags nordens revanch.” Kungligaoperan i Stockholm upprepar ofta sina uppsättningar. I slutet av denna månad är det Sverigepremiär av “En midsommarnattsdröm”. Den 43-årige Robert Fux spelar Puck i programmet.
Hans omfattande bakgrund inom skdespeleri och teater har förberett honom väl för hans första föreställning på Kungligaoperan. I sommar tar Robert Fux över rodret som programmets huvudprogrammerare för “Drag race Sverige” i SVT, men det är inte allt han ställer upp på.
Även om jag har erfarenhet av drag trodde jag aldrig att det skulle leda till en global tv-serie. Eftersom draget är både en intern fråga och en gemensam upptäckt, har jag lagt ner mycket tid och energi på att arbeta igenom det.
