Jonas Hassen Khemiri Fru – 2009 bodde jag i Berlin på ett författarstipendium. På den tiden jobbade jag väldigt lite och sällan. Jag trodde att historien kanske fanns där någonstans, om inte i salarna på nästa fest. Inget jag behövde fanns inom mig; Jag var tvungen att gå och hitta den med en jättestor hv. Men jag vet nu att när jag stannar kvar, blir mitt skrivande levande. Hans egna böcker är som medicin för honom. Jonas Hassen Khemiri reflekterar över sin tro genom nya skrifter.
Varje gång jag går in i en fängelsehåla satte jag igång en intern explosion, vilket gör mig lite friare därefter.Den svenska du talar är felfri. I Jonas Hassen Khemiris barndomshem värderades grammatikens regler nästan högre än Svea rikes lagar. Han är född och uppvuxen på Drakenbergsgatans hyreshus med sin svenska mamma, tunisiske pappa och två yngre bröder.
I sin första roman, 2003 års Ett öga rött, tog han sig an det svenska språkets “lag” och skapade sin egen brytning med rader som “In morse nämligen vi hittade stulen cykel utanför porten.” Den hängde helt slappt i fordonet, och den hade spetsiga handtag och pedaler som någon tagit. Pappa gjorde en snabbfix och berättade att vi kunde använda cykeln som reklam.
Efter bokens utgivning antog många att författarens språk speglade bokens språk, vilket ledde till överraskning närhelst Jonas Hassen Khemiri dök upp offentligt. Hur bevandrad har du blivit i svenska.
I sin andra bok, Montecore – en märklig tiger, utmanar han sig själv ytterligare genom att komma på två ursprungliga skrivregler. Det verkade rimligt för mig. Det var sättet att befria mig, säger han.
Men om det han pratade om i junis »Sommar i P1« stämmer har Jonas Hassen Khemiri aldrig haft någon mod. Programmet kommer att låta lyssnaren följa med under de fem månader som rädslan dominerade hans liv. Han kämpade för ordning och vänlighet. Livet.
Min underliggande känsla är att jag har varit mer benägen att säga “nej” än “ja”. I skönlitteraturen svarar jag dock alltid “ja”, eftersom jag alltid har varit fredsmäklaren. Jag skulle aldrig ha varit författare om min mamma inte hade uppmuntrat mig att ta “ja”-vägen vid ett flertal tillfällen.
Eftersom det finns en idé om att kreativa människor skapar i ett vakuum, ville han dela med sig av den. Att de inte kräver någon speciell behandling. Att det bara blir riktigt bra om vi lyssnar på det säger han.Varje gång jag har varit på humör har svaret varit: “Här, låna ut fyrtio procent av min mod så kanske du vill mejla den personen.” Eller skicka in denna gödsel. Dessutom: Sluta skolan.
Vi kommer också att få höra på sommarfesten om hur Jonas förlorade sin kärlek, Diane, och hur den dygdiga Emma tog sitt liv.Han beställer en kopp bryggkaffe på Rival Cafe på Mariatorget i Stockholm och reflekterar över hur utmanande det var att vara så inåtvänd och avslöja historiens ursprung för läsaren. När han var yngre kom han hit för att sitta och skriva i smyg. När hans sydlatinska klasskamrater pratade om att bli poeter och författare nämnde han aldrig sin egen ambition.
Jag gjorde det i skydd av mörkret. Jag tänkte att ingen skulle bry sig om att komma fram till mig, så jag brydde mig inte om att skaffa visum. Det var som någon slags fälla. När jag skrev kände jag hur mitt hjärta fylldes. Jag kunde inte associera det han sa med något annat.
Pappaklausulen, den nya boken av Jonas Hassen Khemire, blev snabbt en bästsäljare innan den någonsin kom ut i bokhandeln. För en pratstund om faderskap och den nya boken ordnade vi så att författaren och bloggaren Flora Wiström träffade Khemiri.
Vi har visats in i ett rum fyllt med tynande guldtackor och morrande stuckaturer. Atmosfären på hotellrummet i Notting Hill där Hugh Grant tvingas ljuga om sin ankomst från Horse & Hound magazine för att få en stund ensam med Julia Roberts. Jonas Hassen Khemiri förväntar sig mycket. Någon gång under dagen borde han för första gången kunna fördjupa sig i sin senaste roman Pappaklausulen. Den har guldkanter såklart.
Boken handlar om en son som också är pappa. Angående en pappa som är långt borta. Angående en syster som är mamma. Den äldsta av dem, känd som “farfadern”, reser till Sverige varje år för att kolla in familjen han en gång övergav. Då kan han bo på sonens kontor. Son har också ansvar för sin fars post och mystiska ekonomiska affärer. Solen hade börjat gasa ner på pappaklausule.
Att försöka lägga till något poängvärde till ens liv
Khemiri uppdaterar sin dagbok varje dag. Han ser det som ett försök att på konstgjord väg nå framgång i livet. Det sker snabbt och ofta i punktform. Word-dokumentet är fullt av ord som ska översättas till svenska. När han blir frustrerad över något, tenderar det att dyka upp i hans planerare. Att tänka på det igen. Kanske lite inspiration för att skriva vidare.
När jag var liten lärde jag mig en läxa om män som inte var där för sina barn. Det är förmodligen kopplat till de gånger då min pappa och jag inte pratade med varandra. Jag har funderat på hur detta kan hända så länge jag kan minnas. Jag har tänkt att jag alltid måste finnas där för mina barn. Och jag blev själv förälder fem år senare.
Nu är jag pappa till två små. Det är en hel del omtanke. Men jag vet också att lusten att sväva finns där. Att jag inte är accepterad här. När folk inte tittar säger jag till dem att jag är min pappa. Att jag granskar det jag diskuterat med honom tidigare.
Förakt är verkligen lätt; allt du behöver göra är att lägga den på en syndabock och du är klar. Men övergången från observation till förståelse är både fascinerande och tidskrävande. Dessa tankar kom hela tiden tillbaka till mig som en slinga i min dagbok. Jag var tvungen att förstå dem.Vardagen kan bli lika spännande som en film.
Khemiri hade den långvariga övertygelsen om att nästa bok han skrev kommer att bli helt annorlunda. Han arbetade med ett projekt som han beskriver som “det viktigaste” samtidigt som han spelade en kantele i luften.
När jag skrev om “det viktiga” var jag tvungen att sätta pengar på spel. Jag har aldrig åkt skidor förut, men det verkar som en lång åktur med svag motor. Eller vad det nu heter. Samtidigt skrev jag om en familj som man kan följa i två dagar. Dessutom skrev den lilla släkthistorien sig själv.
Jag insåg att jag hade fokuserat på fel sak. För att det överhuvudtaget skulle ha kommit upp var det nödvändigt att jag inte visste. Det var jättekul att se den lilla veckodagen bli dagens actionhjälte. En daglig morgon med små barn är en lek på liv och död.
Vi har gett upp tanken att det inte kommer att försvinna. Det är Khemiris medhjälpare som har kommit med en bunt böcker. De är färska ur leksaksaffären. Hon oroar sig över dem.
Tack så mycket! Superfina. Han slår sig ner med en bok. Tyst sitta. Slå med din platta hand över det mörkblå takfönstret. se de gyllene månaderna. Jag får intrycket att han tittar på boken som om det vore en bebis.
Jag ska på besök för första gången sedan jag bodde på Norstedts Ett öga rött. Horisontfärgen var en sofistikerad guldton. För att parafrasera frågade jag: “Ska inte det vara guld?” De ropade: “Ta inte Jan Guillous pengar för omslaget.”
Alla skrivtimmar finns på det här skrivbordet. Mm… det verkar lite magiskt. Om jag inte är glad idag, när blir jag då? Det finns en bok här. Den släpps snart. Det här är ingen bra dag för fiske. Jag kunde inte vara mer förtjust över den här historien. ända sedan jag ville skriva det. Men det är också lite oroande. Vi har hängt med ganska länge, men nu är det dags att ta ett steg. Men om jag har gjort mitt jobb bra, kommer hon att kunna ordna upp saker bra där ute utan mig.
Helt allt. Ingenting verkar rätt eller bra. Jag kan inte vara autentisk i något annat medium än fiktion. Jag växte upp i ett hus där alla tog mina ord för nominellt värde. Min mamma och jag hade några riktigt djupa samtal. Både skuld och skam. Hon förbjöd mig inget annat än att ta in det, så jag gjorde det. Romanen är en fortsättning på strävan att skriva ner saker som inte hör hemma någon annanstans. Saker av hög kvalitet och värde. Om jag sa till mitt barn.
