Johar Bendjelloul Längd – I basket fick han lära sig att vara lagets “barmlösa drake”, den som vrålade under bågen och vars huvudansvar var att stjäla mål. Längden var hans privata egendom. Punkt. När resten av folket i lyan kom springande, omringade honom och knuffade honom under korgen, såg han patetiskt kort och svag ut. I motsats till sina lagkamrater hade han aldrig lärt sig att spela på planen. Han kunde inte droppa eller sprattla. Arbetslivet var klart.
När han senare jobbade på SVT satt han på samma sätt under skrivbordet. Folk hade intrycket att de visste allt som fanns att veta om Johar Bendjelloul: vem han var, vad han var bra på och var han lyssnade hemma. Han hörde hemma i konstsektionen; andra röster var mer intresserade av de tungt vägande politiska intervjuerna och samhällsdebatterna.
Anslutningarna går inte ihop. SVT:s kulturavdelning är så dynamisk och ständigt föränderlig att det nästan är som att jämföra den med NBA, där man så småningom skulle behöva sluta. Men samtidigt, om han inte hade tagit sig ur vägen för att “dribbla” på andra arbetsplatser, hade SVT kunnat ersätta honom i arbetsstyrkan. Han kunde ha stått i höjden som en basketspelare.
Johar Bendjelloul, klädd i slarviga byxorer och kängs, hoppar på kryckors utanför DN-skrapan på vad som sannolikt är januari månads grönaste dag. Det är en annan sida av radioprofilen än vad som visades i torsdagens “P Spret” i SVT, där han framgångsrikt ledde sitt företag att ta Bagdad till tiopoängsnivn med ledtrden “stan som saft- och sylttillverkaren frn Kumla var talesperson för” (Bob) och förutsäg sedan ett noll. Moderikt klädd, smal och pigg.
Han riktar näsan mot blommorna, trycker tummen och pekfingret mot magen och rör på kroppen en hel decimeter för att måla en bild av operationen som räddade hans patienters liv. Jag har skapat en bakdörr till internet. De skar av en del av rankan och förde in den i artärerna, eller “kopplade förbi flödet”, som svenskarna säger.
Jag har en sällsynt sjukdom som kallas Poplitea entrapement, som orsakar svår smärta och blodflödesstopp. Om inget görs finns det risk för blodförgiftning. Jag opererades för samma sak när jag var 15, och allt har varit bra sedan dess, men tillståndet kom tillbaka året innan. Han tar ett djupt andetag och ser märkbart skakad ut.
Nu när jag alltid känner att marken under mina fötter är ostadig är det lite lätt att gå. Det är fortfarande omöjligt att förutsäga hur det kommer att bli, men läkarna säger att om ett symtom inte har förbättrats efter två år, kommer det förmodligen aldrig att göra det. Då kan man lära sig att anpassa sig och leva med det.
Han slår sig ner på en pinnstol på en italiensk restaurang på andra sidan gatan och höjer fötterna för att minska bullret. Vilket konstigt nog är den sortens jobb han kommer att få återvända till efter två veckors vila och återhämtning: att jobba hemifrån.
Efter 17 år på SVT och 5 år på SR har verksamheten kommit igång trögt på DN, vilket han precis har avslutat. Där förväntas han vara värd för evenemang, regissera nyhetsrummets nya podcaster och skriva långa profiler, trots att han aldrig tidigare arbetat som journalist. Och när jag säger “aldrig” menar jag “aldrig”, enligt Johar Bendjelloul.
Innan jag började på JMK ägnade jag en vecka åt att skriva övningsstycken för Laholms tidning, inklusive ett satirverk och en uppsats. Mer än så är det inte. Därför sa jag dock ja till DN. Johar Bendjelloul blev snabbt nära vän med sten.
Hans mor var konstnär och översättare, hans far var läkare uppvuxen i Algeriet, och hans syskon var en barnsaxofonist och en bror som hette Malik. Han växte upp i en kulturellt rik miljö i den vackra kuststaden ngelholm. Han lärde sig att fylla talarstolen med innehåll från böckerna som hans mamma skickade från förlaget där hon arbetade och morgonutgåvorna av Daily News som alltid fanns tillgängliga.
När jag var tjugo år gammal började jag läsa The New York Times, vilket var löjligt tidigt. I samband med OS i Sarajevo 1984 antog jag en hypotes att det fanns ett samband mellan händelser på plats och rapporter i media. Tidigare lyssnade jag på “Efter Tre” med Ulf Elfving i P3, och jag producerade ett nära-radioprogram med musiktema under gymnasietiden.
Jag minns att jag fantiserade om att jobba med radio direkt, men den vägen ledde mig till tv när jag var bara sjutton. Samtidigt började han arbeta som kommersiell röst för Helsingborgs kommersiella radio tillsammans med musikproducenten Jörgen Elofsson, som bland annat har skrivit singlar för Backstreet Boys och N’Sync.
Han pratar nostalgiskt med sin djupaste och mest resonansfulla bascroon och förklarar: “Det är TOKREA hela veckan på Eccoshoppen – mitt i hjärtat av centrala Helsingborg!”Han pressar sig fram med all kraft och går mot den avlägsna foten. Titta i ditt minne efter mer rosa.
Jag spelade på ett slags eurodisco med en vän i slutet av 90-talet. Vi skickade ett band till Schlagerfestivalen, men de brydde sig aldrig om att lyssna på amatörer som oss. Den hette “Dansa mig”, och vi sjöng den på svenska och tyska: “tanz mit mir, tanz mit mir, heut’ nacht sind wir zusammen.” Dansa med, dansa med, världen brinner just nu.
Johar Bendjelloul, då 20 år gammal, fick praktik på SVT ringa för att han hade en soft spot för “de färdigheter som mäts i skolan” och motiverades av en törst efter ny kunskap. Under årens lopp har han gjort framträdanden i Aktuellt, Hjärnkontoret och Kulturnyheterna. Han var med och grundade litteraturshowen Babel och täckte kultur för Kobra.
Han satt tjugo år vid rodret för kultursektionen. Han verkade helt oberörd av kamerorna när han flöt runt i tv-studion. Men de vägarna var kända för att vara för smala för den som inte ville fastna i hamsterhjulet.
– Så småningom förflyttades jag från kulturdisken till Gomorra-sektionen i svensk press. Jag önskar att jag kunde ha stannat, men det var mycket nervös spänning i mitt huvud över att behöva tillbringa natten i morgonskafferiet. Som i en gymnasieklass fanns det detaljer om arbetsplatsen som jag inte kände till förrän nu.
Att sluta var inget jag tänkte göra, men en jobbmöjlighet dök upp på P1 Morgon, så jag sökte. Där kunde jag ställa de sorters politiska frågor som jag alltid varit fascinerad av. Att lämna SVT efter 17 år var verkligen inte lätt, men det var det bästa jag någonsin gjort för min karriär. På SR kunde jag börja skriva som om sidan vore tom.
Den 13 maj 2014. Efter att ha tillbringat ungefär ett och ett halvt år på radioanstalten blev livet plötsligt mycket mer spännande. Både Brodern och “Searching for Sugarman” dokumentärfilmaren Malik Bendjelloul, som vunnit stora internationella utmärkelser och vunnit en Oscar, begick självmord.
Johar Bendjellouls förmåga att börja ta sig tillbaka en månad senare bestämdes av två faktorer. När livet är kaotiskt är det viktigare än någonsin att upprätthålla en rutin. Barn är egoistiska på ett hälsosamt sätt; de kräver en, tar en i örat och agerar efter den. Ingen verkar bry sig om jag vill läsa boken eller inte; de insisterar bara på att jag gör det. Det ger en känsla av liv, vilket är avgörande i dessa omständigheter.
Jag kunde hitta den stabilitet och känsla av syfte som jag så desperat behövde på jobbet, såväl som en identitet som var skild från den tragiska figuren som hade förlorat sin bror. SR-stödet var hur bra som helst. Min tidigare chef på P1 Morgon, nu förlagschef, Klas Wolf-Watz, var fantastisk förr i tiden. När jag tänker efter blir jag ganska glad. Han förkroppsligade den typ av lyssnande manlighet jag behövde just i det ögonblicket. En idiotsäker plan för hur jag skulle kunna ta igen mina förluster, komplett med en lam ursäkt.
Var det jag som gjorde planen. Direktreklam är en unik omständighet som kräver speciell hantering. Jag kände mig hemsk över att ge upp hoppet. Han beordrade min kollega Anna Hernek att sitta vid studions startdisk så att hon skulle vara redo att hoppa in om jag bestämde mig för att bråka med henne. Jag gjorde det inte, men första gången jag tände den gröna lampan rann mitt hjärta på ett sätt som det aldrig gjort tidigare i en direktkontaktssituation. Känslan kom dock tillbaka efter en kort stund.
Johar Bendjelloul, med händerna inkapslade i en prosciutto och parmesan smörgs, förklarar att han har blivit “impregnerad” i offentlig tjänst under hela sitt liv. Men inte på det sätt som några av dina vänner och arbetskamrater utanför Gärdet kanske tror.
De tror att jag är i trans och säger till mig: “Nu kan du äntligen börja tänka på saker.” Men det som händer efter 22 år i offentlig tjänst är att man faktiskt kommer att tro att politiska åsikter regleras av arbetsplatsens etik. Och från och med nu kommer DN att vara detsamma.
Han jobbar just nu med en bräda bara några meter från där vi är. Jag stötte på DN:s chefredaktör, Red Alerts Peter Wolodarski, där. Han frågade mig om jag ville jobba på hans tidning på min födelsedag. Jag lovade att jag skulle tänka på det och sa slentrianmässigt till honom att jag ändå aldrig hade kunnat hålla på med att skriva.
Ändå måste man undra vilken sorts sinne som krävs för att välja någon som aldrig skrivit förut: chefredaktören för en av Sveriges mest prestigefyllda dagstidningar. Det är en riktigt relevant svarsfråga, faktiskt. Det var något jag försatte mig i. Nej, men jag tror att jag har det inom mig.
Annars hade jag inte sagt ja. Nu när jag har väntat ett tag kan jag äntligen slappna av. Om jag ska bli författare någon gång verkar det här vara ett bra tillfälle att börja. Inför operationen fick han rådet att hålla värmen genom att läsa minst ett sms. Ett stort porträtt målades av advokat Elisabeth Massi Fritz, som har representerat ett flertal kvinnor som har.
