Jenny Rogneby Pojkvän – Efter en fruktbar konstnärskarriär omskolade sig Jenny Rogneby till skridskoåkare i Ljusstaden (och författare till flera bokomslag). Den tredje boken med den okonventionella polisen Leona finns nu tillgänglig.
Att stå och sjunga på en enorm utomhusarena i Tallinn för att hylla Michael Jackson inför cirka 80 000 människor – större skulle vara svårt att få tag på. Jenny Rogneby bestämde sig dock för att byta karriär efter en lång musikkarriär fylld av internationella turnéer. Där hade hon inspirationen till tv-serien Leona Lindberg, som nu säljs i 13 länder och anpassas för bioduken.
Vad exakt fokuserar den nya Leona-boken på?
Ämnet är organhandel, en särskilt avskyvärd sorts brigandage som är utbredd över hela världen. I Sverige dör män i väntan på organ på grund av bristen på donatorer.
Hur skulle du beskriva Leona?
Hon har ett mörkt förflutet och kämpar med känslor, vilket gör henne till en mångfacetterad karaktär. Hon lever nu ett dubbelliv samtidigt som hon håller ett öga på båda sidor av lagen. Hon tillbringar dagarna med att uppsöka och ta hand om sin man och sina barn, och sina nätter med att göra något helt annat.
Hur skiljer sig dina böcker från dem som skrivits av andra svenska författare? Min huvudperson är olik någon annans och mina böcker väcker ofta frågor om samhälleliga normer och personliga val. Hur mycket påverkar vår omgivning våra beslut, och vilka är verkligen våra egna?
Varför tog du ett flyg till Malta?
När jag insåg att jag kunde skriva på heltid såg jag en möjlighet att jobba utomlands. Malta är en liten ö med ett vackert klimat mitt i Medelhavet. En av de bästa sakerna med att vara författare, enligt mig, är friheten att bo var du vill. Min bärbara dator och en internetanslutning är allt jag behöver.
Som en liten dröm har jag jobbat på den här ringen väldigt länge. Prislappen är hög, så jag får fortsätta leta efter den i huvudet ett tag. En dag dock… Skepparkavajen är en av mina favoritlåtar genom tiderna, och nu kan du lyssna på den i ett längre format och med en (avtagbar) fuskpälskrage. Kommer detta att bli året då jag förverkligar alla mina modefantasier? Det verkar så! Säljs här (länk tar dig till Filippa K.)
En fantastisk vandringsstav med en vacker färgskala som jag bär överallt. Ge dem en mer sportig och fashionabel look genom att uppgradera till lårhöga strumpor. Köp den nu (länk går till Ganni)! Ett år efter mordet på Mahsa Jina Amini delar den iranskfödda skridskoåkaren och aktivisten Bahar Pars sina tankar om det iranska folkets motstånd och deras förhoppningar om frihet.
Ett år har gått sedan den iranska moralpolisen drog in henne och hon har blivit en symbol för frihetsrörelsen i Iran. Mahsa Jina Aminis död var en väckarklocka för resten av världen och en startpunkt för en rörelse mot en hård regim som inte tvekade att fängsla, tortera och döda sitt eget folk. När världen riktade sin uppmärksamhet mot den islamiska republiken Iran, började dess medborgare att fantisera öppet om revolution, en ny regering och en nystart i sitt hemland.
För oss utanför Irans gränser, men med upprorsmakare i Iran, blev det en kamp om själva vår identitet. Både exilen och diasporan gav sig till känna. Vi två ville berätta en historia om vilka vi verkligen är och hur vi framställs. Vi hittade äntligen ett hem där vi alla kunde slicka varandras ansikten.
Till en början var resan full av optimism. Vi var i tiotusentals, om inte hundratals miljoner, som ville delta i den första kvinnliga revolutionen varje dag. Vad är nästa steg, vilka politiker behöver vi nå ut till, hur kan media lyfta fram detta historiska perspektiv och hur kan vi kommunicera mer effektivt? Vår revolution började idag. Vi riskerar att bli apatiska alibi som låter mordet på unga frihetskämpar fortgå bara för att olja – världens “svarta guld” och det enda skälet till att bibehålla en positiv ton inför fascismen – är i pipelinen.
Men att se unga mäns lidande, misshandel och orättvisor från utlandet… jag orkade inte mer. Jag var tvungen att tvinga mig själv att avvärja min blick från varje nyhet. Samtidigt som livet självt. Skuld är något jag har känt till så länge jag kan minnas, men idag blev det äntligen vanligt.
Livets synd, synden av oförmåga att göra rätt. Svart olja rinner ut ur skallen. Kapitalismens vägledande principer, som jag är en del av. Allt passade ihop. Hur går man tillväga för att få huvudet rakt? Hur kan en förälder skydda sitt barn? Vad gör man när man har sett allt? Lycklig var den som levde i mörker.
Friden är på väg att tas bort. Jag är medveten om detta faktum.
Den starkaste kraften är ilska. De människor som hade börjat komma tillbaka till mig återställdes till sin tro på mig efter det. Min mamma varnade mig för att sluta agera inför sina få vänner. Jag vill dö i mitt hemland. Jag själv. Svart. Återvänd.” Det var ingen större omvälvning eller revolution. Istället hade FN:s islamiska republik högre inflation och fler flyktingar.
Min förhoppning och övertygelse är det. Även om allt gick fel och moralpolisen rullades tillbaka i Iran, skulle friheten så småningom råda. Jag är medveten om detta faktum. Inte troligt under min livstid. “Alla revolutionärer måste tro att det är möjligt att traska ut ur historien: att något nytt kan hända”, sa den tyska filosofen Hanna Arendt, som också såg framtidsvisioner och flydde från Nazityskland.
Därför måste jag be att jag en dag ska få friheten, för en dag ska jag bli någons fiende. Mina ättlingar kommer att säga: “Min gammelfarfars mormor reste sig upp och slet isär bandaget med sitt trasiga hår och klottrade ut lite poesi.
Över hela världen, på alla språk, äldsteordningen “kvinnor, liv, frihet”. De gjorde vad de kunde, det kanske inte var söpte, men de borde veta att vi inte var spända. Ä idag har haft en natt. Vi kommer inte att ge upp det. Farnaz Arbabis plats på landets stora scener har sekrats genom talang, passion och hårt arbete. Damerons värld möter en regissör och en ledare som aldrig ger efter för mörkret utan ger ljus vart de än går.
Hon kastar sig in i det lättsamma musikformatet Cabaret på Dramatens stora scen under semesterperioden. På samma sätt introducerade hon den humoristiska handen i teaterns mörka tidsålder. Farnaz Arbabi, regissören, har iscensatt produktioner av allt från Jonas Hassen Khemiris romaner till den älskade klassikern Änglar i Amerika (pjäsversionerna hade premiär 1991 och 1992, och tv-serien hade premiär 2003). Farnaz Arbabi formar framtiden för svensk ungdomskultur som konstnärlig ledare för Unga Klara. Unga Klara är Sveriges nationella ungdomsteater.
Vi träffas på Farnaz kontorslokal i södra Stockholm som hon delar med en rad andra konstnärer, bland annat en koreansk fotograf. Vi glider ner i hennes mysiga vardagsrum, komplett med dansgolv. Farnaz är just nu djupt i processen att regissera de sista föreställningarna av pjäsen Brinn på Unga Klara, en berättelse om två tonypojkar i ett nedgånget hus och deras ömsesidigt destruktiva vänskap, samtidigt som han arbetar med sitt nästa stora projekt, som vi så småningom ska lämna tillbaka.
Farnaz blev kär i teatern från en ung ålder.
Trots att faran alltid är närvarande i Farnaz konstnärliga arbete, med ämnen som rasism, tortyr och 1980-talets aidsepidemi, ger hon inga tecken på att vara en särskilt desperat individ. Hon har en vana att skrika och har en irriterande pipande och gnistrande röst. Faktum kvarstår att vid en tidpunkt, ogenomträngliga allvaret skrämde henne bort från skdespelaryrket.
Först ville jag bli skridskoåkare, men när mina vänner började titta på skateboardskolor blev jag lämnad. Jag gillade rollen och uppträdandet som skridskoåkare, men nu verkade det som att jag var tvungen att visa mina sanna känslor, säger hon och fortsätter, “Jag tänkte spela lite groteskt och överdrivet och göra karaktärer som vek en ordentlig distans från mig själv.
Även om Farnaz har uppträtt i pjäser sedan hon var åtta år gammal (när hennes pappa skrev in henne på Kulturskolan i Husby sa hon: “Efter första gången ville jag inte gå tillbaka, men min far övertygade mig, och vid andra gången, jag var hooked”), är hon övertygad om att en karriär inom teater kräver att man blir en skicklig skådespelare. Det var inte förrän hon gick med i en ambitiös teatertrupp i Gamla stan under tiden på gymnasiet som det gick upp för henne att hon kanske hade en framtid i regissörsrollen.
Jag var ett väldigt dominant barn som älskade att fatta beslut och utöva kontroll över hushållets angelägenheter, så det är möjligt att jag redan hade en plan på plats när jag var tonåring. Vid 19 års ålder, när hon registrerade sig för första gången, insåg hon att alla hennes goda egenskaper äntligen hade kommit till användning.
Efter avslutad skolgång sökte Farnaz till ett omskolningsprogram och blev så småningom inkallad till en intervju trots sin höga ålder och erfarenhetsnivå. Det stärkte min känsla av självförtroende. samtidigt skrev hon in sig på journalisthögskolan, ett beslut hon sa ja till.
En ny synpunkt introducerades av Farnaz Arbabi.
Farnaz fick snabbt arbete som regionassistent på Uppsala stadshus och hon fortsatte strax efter att arbeta för Unga Klara. Därefter fortsatte hon sin utbildning på Dramatiska Institutet och har inte lämnat teatervärlden sedan dess.
Den stora explosionen inträffade 2006, med händelser som att Utvandrarna tog över Stockholms stadspalats och invasionen som tog över de kungliga slotten. Hon tog de stora priserna från Teaterkritikernas och Expressens teaterpris tidigt i karriären och har sedan dess fortsatt att gå från klarhet till klarhet. Farnaz har med andra ord byggt en framgångsrik karriär inom ett område där många känner sig marginaliserade men i slutändan lyckas. Vad var det som till slut satte henne över toppen?
Jag skulle älska detta av hela mitt hjärta. Jag lade ner långa timmar och studerade hårt för att förstå tal. Jag är naturligt benägen till ledarroller, men jag har också starka konstnärliga visioner som jag kan artikulera. För tjugo år sedan kunde jag ge en fräsch syn på den svenska teaterscenen som kvinna med flyktingbakgrund från landets gränser. Jag tror inte att det någonsin fanns en enda regissör som delade min bakgrund med mig.
