Gudrun Schyman Ung – Vi gifte oss 2001, även om vi hade träffats flera år tidigare då han var chef för den franska extremhögerns delegation. När jag besökte dem i Paris medan de var i Sverige på semester fungerade han som min personliga guide. Vi bytte telefonnummer efter att spänningen lagt sig och nästa gång Jacques besökte Sverige kom han förbi för att hälsa. Efter att vi insåg att det fanns ömsesidig attraktion, gick saker snabbt och han flyttade in hos mig bara några månader senare.
Jag bodde här ensam ett tag, men Jacques hade familj i Frankrike, så det var inte lika enkelt för honom. Hans föräldrar var väldigt snälla mot mig och jag har utmärkt kommunikation med Jacques barn. Vi har alla bott i Klockaregrden och Jacques mamma bodde hos oss de senaste åren innan hon flyttade. Jag var först orolig för att Jacques inte skulle trivas på landsbygden, med tanke på att han hade tillbringat flera år tidigare i hjärtat av Paris, men det har blivit fantastiskt.
Barn och små barn:
Mina barn och deras vänner umgås med mig hela tiden, och jag tar väl hand om dem. Min son Dan är basist och min dotter Anna är skogvaktare. Ingen av dem har gått med i en politisk grupp, men de är både kunniga och vänliga människor som hejar på mamma när det är möjligt. När Dans dotter Sinja växte upp – hon är 26 nu – var vi alltid tillsammans. Jag hoppas kunna tillbringa lika mycket tid med min 3-årige son, Vasco.
Jag tycker att det är jättebra att vi får prata om det här med ungarna igen; det är trots allt många år mellan de två. Efter att ha tillbringat 30 år i Brasilien är jag nu bosatt i Simrishamn, och jag har en utmärkt kommunikation med mina barns farfar, Lasse. 1978 födde jag vårt äldsta barn, Dan, på Ystads lasarett och det var Lasse som gjorde filmen Födelsen om upplevelsen. Jag är ganska stolt över detta faktum att det kommer att fortsätta att visas för framtida generationer av föräldrar.
Jag har varit immun mot ålderdomens härjningar ganska länge, men jag är fortfarande bunden i någon sorts reservstyrka. Jag har genomgått en yttre hörselgångsoperation som gick bra och jag har hörapparat eftersom min hörsel inte är bra. Jag måste säga att jag lever ett riktigt bra liv och att jag har turen att ha tid och energi att vara så upptagen som jag är. Jag är väldigt lyckligt lottad som bor med en man som jag verkligen älskar. Rustningen hjälper till att upprätthålla ett hälsosamt och robust tillstånd.
Jag håller med dem som inte tycker att det är jättestort att vara gammal; trots allt har vi seniorer nytta av stor erfarenhet och en mängd livsläxor som gör att vi kan se problem ur ett annat perspektiv än de som fortfarande är unga. Det är så enkelt som att ange fakta och arkivera dem; en analys av “så här är det” kommer då upp. Man kommer mycket närmare årstiderna.
Jag fyller 75 i juni, men jag har inte tänkt så mycket på det; Jag hade en stor kris när jag var 70. För att fira min 80-årsdag har jag tackat ja till en inbjudan att gå på en festival i rebro som inkluderar övernattning. Min son Dan fyller 45 dagen efter, så jag kanske firar lite med honom. Jag säger ofta att han var min 30-årspresent. Jag har inga planer på att gå i pension när som helst snart eftersom jag tycker att politik är så underhållande.
Politik handlar om livet, även om det inte är hela livet, så jag ser ingen stor skillnad mellan de två. En av mina största styrkor som politiker är min förmåga att kommunicera tydligt och på ett sätt som motiverar människor att agera. Min svaghet är att jag förmodligen har lite för mycket magfett, även om jag erkänner det för mig själv. Jag hamnar alltid för långt fram, vilket kan orsaka problem i längden. Jag är lite konstig, hehe.
“Mimmi” är en av fyra särkullbarn som har erkänt och förstått sina föräldrars kvarlåtenskap, där barnen går med på att avstå från sitt arv tills båda föräldrarna har gått bort.Nu undrar hon om hon kan ändra sig trots de skriftliga instruktionerna.Birgitta Piper redogör för relevanta fakta. Hon fick sin stora födelsedagsöverraskning vid 58 års ålder.
Vägen framåt var slingrande och soffan har lämnats osminkad många gånger genom åren, både för konventionens skull och av ett överflöd av kärlek.På sommaren har konstnären Karin Broos nya böcker och utställningar ute. Vi träffade henne för att prata om livets oundvikliga övergångar och behovet av kärlek och omsorg.
Gudrun Schyman har återvänt till sina politiska rötter i öst. Hon bor i vackra Klockaregrden i Gladsax med sin sambon Jacques hlund, långt ifrån stadens hektiska tempo. Hon kan ha lämnat sitt liv i Stockholm bakom sig, men det betyder inte att hon har gett upp livet helt.
Här berättar Gudrun Schyman på egen hand om sin övergång till en ny fas av livet, sin kamp mot alkoholismen under sina yrkesverksamma år, sina barn och barnbarn och sin förestående 75-årsdag. Om att bo i en liten stad. Det finns många fördelar med att bo i staden.
Jag gillar inte storstädernas stress och myller, så om jag är i Stockholm för ett möte börjar jag hoppa runt så fort jag lägger fötterna på bordet eftersom det är så tyst. Och jag har varit engagerad i lokalpolitik ett tag nu, efter att ha varit fullmäktigeledamot. Simrishamn var den första kommunen som välkomnade Feministrörelsen.
Till alkoholisterna:
När mina föräldrar emigrerade till USA 1948 var landet ungt men vackert. Min pappa var resande säljare för Hemslöjden , och min mamma ville bli sömmerska men det slutade med att stanna hemma.Min pappa hade en svår alkoholism som formade min barndom och vårt familjeliv.Det var svårt.
Det faktum att jag endast utbildade mig till ett minimum för en karriär inom socialt arbete påverkade min utveckling på betydande sätt. Jag har också kämpat med alkohol; den perioden av mitt liv var svår. Debuten av alkoholism är kulmen på en utdragen process, märkt av en växande tolerans som i slutändan leder till medicinskt beroende.
Det går inte att övervinna en så allvarlig sjukdom på egen hand, och det är insikten om att man behöver hjälp som är svårast att komma till rätta med. Så mycket våld och grymhet, särskilt mot kvinnor.Jag är så lättad att jag äntligen tog steget och gick till ett behandlingscenter så snabbt. Barns överraskning innan jag påbörjade behandlingen var den största utmaningen; Jag sov och sov utan att hålla min löften. En mycket svår tid i livet som visade sig vara en ovärderlig lärorik upplevelse. Det finns egentligen bara två alternativ för en alkoholist: antingen att sluta dricka eller att dö i förtid.
Det var inte ens frågan om man skulle ta studenten eller inte, för “både jag och min bror började jobba direkt efter grundskolan för att bidra till familjens försörjning.” Jag flyttade hem när jag var väldigt ung och fortsatte min utbildning på kvällarna medan jag jobbade heltid. Jag gick på en betydande inlärningsresa som hjälpte mig att övervinna mina inlärningssvårigheter. Det var vid den här tiden i slutet av 1960-talet som radikala sociala rörelser började, och jag började inse att mina tidigare erfarenheter kanske kan visa sig användbara i mitt yrkesliv som socialarbetare.
När jag kom till Samhällsvetenskapliga högskolan fick jag veta att en ny spännande publikation, Folket i Bild/Kulturfront, var på väg att debutera. Mitt första försök till politiskt deltagande var när jag deltog i en lokal politisk organisations möte i mitt hem.
Det var också under denna tid som jag träffade min barndomsvän Lasse Westman och gick med i hans marxist-leninistiska gerillagrupp, MLK. När vi senare flyttade till Skåne fanns det inte många möjliga partitillhörigheter att välja på, så jag gick med i den lokala ledningen för Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK). Det har bara avtagit vid det här laget.
Jag har aldrig kallat mig själv för kommunist och aldrig röstat på en kommunistisk kandidat, men jag har alltid förespråkat gräsrotssolidaritet, hand till hand. Jag var aktivt engagerad i fredsrörelsen och rörelsen “Nej till kärnpower” på 1970- och 1980-talen. Om att lämna Stockholm: “1999 flyttade jag tillbaka till samma hus i Gladsax som jag delade med Lasse Westman från årsskiftet 1980-talet tills vi skilde oss tio år senare.Även om vi inte hade trivt med varandra så hade vi trivt ganska bra med en Sknelänga från sent 1700-tal.
Två år senare hörde jag mig själv fråga de nya husägarna om de alla var inflyttade ännu, och visst var de det. Det var som att komma hem igen. När jag och Lasse letade efter en passande bostad i Simrishamnstrakten stötte vi på denna.
Det var riktigt dystert i februari och inget verkade förbättra situationen mer än vårt beslut att åka pulka bland höstackarna. Jag gick också på gymnasiet, vilket gjorde oss nervösa kring varandra. Men så grävde de upp det i en brygga och byggde det här vackra huset bland stjärnorna… Vi var redan medvetna om vem som sa det, så vi väntade bara på att det skulle komma ut naturligt. Just nu bor Jacques och jag här tillsammans.
