Eva Armini Göteborg – Tänk på hur lätt det är att manipulera allmänhetens uppfattning.Efter att ha läst annonsen hade jag höga förväntningar på Eva Arminios P1 sommarpass.Detta resultat strider helt mot vad som förutspåddes. När du är en sexuell minderårig kan det vara svårt att acceptera tanken att dina föräldrar inte är dina biologiska. Att ta reda på att din mamma inte ville att du ska skaffa barn är svårt nog utan att också veta att hon ljög om det.
Ingen kunde ha anklagat Eva Armini för att vara en klansman om hon hade använt sitt sommaruppehåll till att förlåta de otaliga fel som hon begåtts på grund av hennes ödmjuka rötter.Armini gör i princip allt baklänges.
Det finns så mycket mer i hennes berättelse som kan avslöjas om du adopterar henne vid födseln.Hon är nyfiken på omständigheterna kring hennes födelsemammas beslut att adoptera henne.Särskilt när hennes mamma, en modell, ofta slänger upp kuvert i tidningen och hennes pappas utskick från hela världen täcker de tomma sidorna.
Lätt och utan känslor berättar Eva Armini om sin ungdom i ett hem där hon aldrig kände att hon hörde hemma. Det finns inga ånger att hon kommer att ta med sig. Hon kommer aldrig i vägen.Texten till Eva Arminis sommarprogram finns nedan. Även efter 30 dagar kan du fortfarande läsa texten som sändes den 20 augusti.
Sommarsignaturen
Denna reklam dök upp först i Husmoderns vektortidning ett år efter andra världskrigets slut.Unga, omtänksamma föräldrar som vill adoptera ett barn mellan den 10 september och 20 september. BB:s medicinska tjänster är förstklassiga. Motargumentet till “Pojke eller flicka”
En kvinna som inte kunde skaffa barn svarade på annonsen. Den 6 september 1946 föddes ett oväntat barn. Baby sov i handdukes på en omvänd resesäng i vardagsrummet i 21 dagar medan hennes nyblivna mamma väntade på att hämta henne efter att hennes begäran “direkt från BB” inte uppfylldes.
Damen var den nya mamman till mitt spädbarn jag. För mig började allt med en tågresa från Stockholm till rebro, där min nya pappa väntade.Min adopterade mamma förklarade för mig att min födelsemamma inte ville ha mig när jag var gammal nog att förstå, vid fem eller sex års ålder.
Du låg i garderoben och din pappa ropade: “Nej, nej, vi kan inte, vi kan inte!” när jag fick ut dig.Jag uppfostrades av en snäll pappa när det här repet trasslade in mig.Det faktum att jag blev adopterad började så småningom definiera mig.Mina födelseföräldrar var medelklassproffs som bodde i dagens Stureplan. Bilder på dem dök upp i media. Min mamma var en fotomodell och min pappa var journalist. Hon kändes igen av pressklipp.
Min närmaste vän är en kille som heter Rigmor. Vi skyndade oss. Karl-Arne Holmsten besvarade vårt samtal. “Holmsten”, sa han som svar i telefon. Det var verkligen Karl-Arne. Vi såg upp till honom och Sickan Carlsson som biostjärnor. Karl-Arne var en lång, stilig och kraftig man. Rigmor stod där storögd och orolig, men det var jag som ringde efter assistans.
Fokus låg i slutändan inte på Karl-Arne; han var bara ett marsvin.Endast en man kunde kallas “far”, och det var MIN far. Mitt svar var: “Nej, vi gör det imorgon.” Rigmor sa till Jo: “Det är inte så farligt än, men vi får vänta.” Som ett resultat gäspade jag. Hon räckte mig den lysande bakelitluren och hällde siffrorna på den vita telefonskivan. Han avvisade fullständigt efternamnet. Det jag hela tiden letade upp i Stockholmsdelen av Telegrafverkets telefonbok.
Inga ytterligare händelser inträffade. Till en början kände jag mig riktigt nöjd. I efterhand borde jag ha tagit hans råd som ett fan. I tjugo år levde jag i en drömvärld. Så jag bestämde mig för att sätta penna på papper.Hej! Den 6 september 1946 föddes din dotter; jag heter din dotter.
Det telegramerade svaret kom omedelbart.Hela mitt liv har jag sett fram emot det här, äldre systrar. Kom och hälsa på mig så betalar jag din taxiresa från Stockholms centralstation. Ska jag ta med en nejlika och träffa dig där istället? India Song” av Jeanne Moreau, från “The Best of the Four Seasons in India”.
Min barndoms telefonboksadress är den som taxichauffören kommer till. På trottoaren viftar och vinkar en välklädd medelålders man planlöst. “Eva!”Varsamt fortsätter han: “Du har din mammas ögon, hon kan se allt.” Månen skyms av mörkret.
Om du behöver mitt rum kan jag alltid sova där. Som om han redan från början visste att den här platsen behövde någon form av ordning och reda klottrade han “Evas garderob” på en garderobslåda i en mycket ostadig hand.
I köket förbereder jag en snabb lunch. Ha en bra dag!Jag utforskade hela utrymmet, som var upplagt som ett bibliotek komplett med bokhyllor staplade i taket och bokhyllor kantade varje vägg. Gardinerna är delvis öppna, låter den bleka septembersolen skina in, och rummet fylls av fläckigt ljus från träden och granndammen.
Min adoptivmamma kom för att träffa mig och sa att jag fortfarande inte hade kommit runt helt. Situationen för sopnedkaste kan snabbt försämras, eller krig kan bryta ut igen. När jag var ensam hemma och luktade gas så gick jag på jakt efter henne. Hon hade låst upp köksdörren och satt nu vid bänken. En kall decemberkväll satte hon sig på hatten och sa att hon skulle ta språnget till Svartn. Jag klottrade mig in i hatten som en katt med sina klorna och bad om hjälp.
På vägen från grundskolan till min adoptivpappas arbetsplats var jag ofta förbi. Trots att han var kall och upptagen släppte hans assistenter mig in på hans kontor. Efter jobbet ringde jag till huset. Jag tog mig till andra sidan och låste dörren innan hon hann släppa sifrorn. När mina föräldrar kom över på kaffe, när tvättmaskinen var igång eller när jag behövde hållas fast fysiskt var det lugnt. Med min fars ord, “Du överkör, det där borta är inte sant.”
Låt av Mando Diao med titeln “Själens skrubbsr”
Nu ser jag att det inte var svaret min far hoppades på. Han hoppades få höra att min uppväxt i Rebro hade varit fridfull och idyllisk.Svaret på min fråga, “Varför lämnade du mig?” förblir ett mysterium. Det är verkligen illa att min mamma inte ville ha några barn. De hade varit gifta i över tjugo år, men hade inga ytterligare barn.
Det var mycket roligare att prata med vänner och familj om hans äventyr eller gå ut på en lunch eller en biltur till Kaknästornet.En kväll kom han ut med en resväska och utropade: “Varsgod, det här är ditt.”Hundra bilder på min mamma låg i bagageutrymmet; några var från sin europeiska semester tillsammans, och de andra var ensamma om honom, i olika vågade Hemingway-ställningar medan de höll i en jättefisk eller stod bland de solblästrade ruinerna av Hamburg.
När jag läser detta förs jag tillbaka till Husmodern-tidningarna jag slukade som barn, när min mamma fortfarande var en fantastisk omslagsmodell. Redan på 1950-talet gick hon ur kontakt med modern kultur. Det visade sig att min pappa hade gift om sig och bildat en ny stor familj med en ny kvinna och tre barn, men alla bodde fortfarande hos oss.
Min morfar fostrade lamor och blev en lokal hjälte. Han, hon, barnen, grannarna och kanske till och med hunden utgjorde alla någons familj. Han satte upp datum och tider för sammankomsterna. Han har druckit tre öl, två hundar och tre kompisar för att träffa mig idag. Ungefär halva min ålder dyker en vacker kvinna med två små väluppfostrade flickor upp vid det anvisade klockslaget.
Med tiden växte jag nära den äldsta, och vi blev som systrar. Efter att ha tillbringat en tid med min pappa återvände jag till Walleriusgatan 4 i Göteborg, där jag går på universitetet, med mina två resväskor. Jag är marknadsföring för Torslanda flygplats på dagen och flyglärare på natten. Att jaga små men ondskefulla varelser är bland annat ett av mina ansträngande fritidsintressen.
Det har först nu gått upp för mig att jag berövades en ordentlig barndom. När tåget saktade ner hoppade jag ut vid min hållplats och gjorde mig hemmastadd. Jag brydde mig inte om vad du sa eftersom jag var min egen person och skulle göra allt jag ville göra. Orden “Jag är adopterad” blev min identitetshandling, mitt inresetillstånd till en värld av frihet och potential. Jag skulle veta.
I kassaskåpet i korridoren till min rebrobyggnad förvarar jag mina adoptionspapper. Där avslöjades det att det högtidliga paret planerade att emigrera till Argentina utan att ta med ett barn dit på grund av de extrema faror de förväntade sig att möta på sin långa resa. Jag inser nu varför de inte kunde nå Argentina.
Madonnas “Don’t Cry for Me, Argentina”
Det finns några anmärkningsvärda punkter att göra om vilket ämne som helst. För att uttrycka det på ett annat sätt, idéerna bakom talesätten “Det finns ingen dåre som har något bra med sig” och “Alla gör så gott de kan” är båda förkortningar för samma sak. Min adoptivmamma kommer att känna sig som hemma i detta.
Hon skickade mig på en utflykt ena dagen och återvände med en kjol och en matchande jacka nästa, som båda var utsökt designade och perfekt kompletterade min outfit. Hon tog hjälp av en gammal vän, Essan, som hade den kreativa förmågan att tälja tyg efter att ha studerat några blygsamma grundmönster som prydde väggarna i hennes bohemiska boning.
Under min tid som låg- och gymnasieelev i rebro stad gömde sig min adoptivmor och hennes dotter Essan i en garderob. Jag köpte alltid bara två av sakerna (inklusive stuvbitar, knivar och trd) och tränade mig på kvalitet, form och färg. I den franska modetidningen Elle hittade jag mer dämpade skildringar av modeller. Sidenfoder, allt var OK, och interiören av byggnaden såg till och med bra ut.
Min adoptivmamma sa ofta till mig, och hennes ord klingar fortfarande i mina öron: “Du klarar dig alltid, du kan föra dig överallt, och du har alltid tur.”På plussidan skulle jag alltid se snygg ut och klä mig anständigt nog för att passa in i de flesta sociala miljöer.
