Talulah Sällström – Vid 32 års ålder började Johanna Sällström, som spelade Kurt Wallanders fru Linda, sitt självmordsförsök. Hennes pappa Roy berättar för henne hur han har övervunnit tragedin och gått vidare från den, nu när det har gått två år sedan händelsen.
I det röda huset i Hällekis finns en helgedom med en skål med taggade rosor, ett ljus och många fotografier av Johanna Sällström i olika åldrar. Det finns en helgedom i trädgården. Roy Sällström berättar hur han på helgerna sätter upp lampor där, slår sig ner och har långa samtal med sin dotter.
En del av mig tror att när en person dör så stannar jaget kvar. Min mamma lämnade den här dimensionen, men jag känner fortfarande att hon är här. Johanna tillbringade sina uppväxtår i Hälsingland, där hon gick i waldorfskola i sammanlagt tjugo år. Efter att ha deltagit i en skolgemensam tebjudning blev hon uppmuntrad av en lärare att söka till Södra Latins teaterprogram i Stockholm.Ungefär ett år senare flyttade Roy till Stockholm för att han skulle komma närmare sitt enda barn.
Att växa upp i Sverige gav Johanna en solid grund att vidga sina vyer från. När hon först började skolan i Stockholms gymnasium blev hon lite häpen över stadens frenetiska tempo. Efter att ha etablerat sig på teatern tog Johannas karriär snabbt fart och fick roller i tv-serien Tre Kronor och filmerna Under ytan och Hans och Hennes.
När Johanna och hennes dåvarande dotter Talulah åkte till Thailand för en volontärtermin hade hon precis fått den kvinnliga huvudrollen som doktor Linda i Kurt Wallander-filmerna. Roy berättar att alla precis hade gått upp för dagen och satt sig ner för att äta frukost när tsunamin slog till. Om de inte hade sovit så länge hade de tillbringat dagen på stranden som alla andra dagar.
Detta motiverade inte på något sätt någon ytterligare späckhuggare
Johanna kommer att bära med sig de djupt traumatiska händelserna som inträffade i kölvattnet av tsunamin för alltid. Fyra dagar efter hemkomsten från Thailand började visningarna av Wallander-filmerna i Ystad. Om mindre än två år skulle tretton filmer släppas.Det var en fruktlöst svår period för Johanna. Hon var en ensamstående mamma som fick hantera en hektisk livsstil.
Hon arbetade i teaterbranschen i Roslagen och Lund efter Wallander. Som Roy uttrycker det, “hon gick in i någon slags psykedelisk trans och hörde hurrarop och knackade på verklighetens förankring.” Hon försökte inte bekämpa det, men hon var överväldigad av känslor.
Johanna checkade in på en mentalvårdsanstalt i Malmö och Roy stannade kvar under vintern för att hälsa på och försöka hjälpa sin mamma. I februari reste han oväntat till Spanien för att sälja sin mammas bostad, där han fick ett telefonsamtal som informerade honom om att Johanna hittats död. Hon hade uppenbarligen begått självmord medan hon verkade under en rättsskyddsorder.
Det kändes som att hela min kropp knoglade under påfrestningen. Myndigheterna kom överens om att Johannas begravning skulle ske i Järna utanför Stockholm. När Johanna begav sig från Malmö nästan 10 mil bort visste Roy instinktivt att han ville vara där med henne.
Gravyrtavlan ordnade faktiskt så att jag kunde åka tillsammans med Johanna i en bil ensam till kyrkogården. Det kändes som om vi tog en sista resa. Jag tror att en bra lyssnare bör stämma in på sin inre röst och aktivt engagera sig i vad omgivningen har att säga.
Efter Johannas död tog Roy det första året ledigt från jobbet som musikterapeut för psykiskt sjuka. Han grubblade hela tiden på Johanna, och kände kärlek och längtan efter henne. I terapin lärde han sig att kontrollera sin oro och minska den tid han tillbringade med att knorra.
Andra saker som har spelat en viktig roll på Roys fritid är musik och trädgårdsarbete. Första året planterade han och odlade nästan för hand, och på ettårsdagen av Johannas död anordnade han en minneskonsert där han och 15 musiker framförde stycken som deras bortgångne mamma skulle ha älskat.
Roy förklarar att konserten var som ett samtal med Johanna och att hon var oerhört viktig för honom i hans roll som vaktmästare. En dag kom en man fram och berättade för Roy att hans mamma hade blivit pkörd av en tiger. För första gången insåg Roy att han inte var ensam om sin upplevelse.
Då, plötsligt, insåg jag att det finns många andra som har gjort det tidigare.Roy blir tyst och funderar ett ögonblick när han får frågan vad som gör att någon vill fortsätta gå upp på morgonen. Det gör ont när jag drömmer om Johanna. Jag har ofta drömmar om henne, och i de drömmarna lever hon och mår bra.
I våra drömmar agerar vi på ett sätt som vi inte skulle göra i verkliga livet. Dessutom har min syster Eva funnits där för mig hela tiden, och utan henne vet jag inte hur det hade gått.För Roy är det svårt att svara på frågan “Har du barn?” när du chattar med nya bekantskaper. Han säger sig ha svarat negativt någon gång, men det är uppenbarligen en röd sill.
När jag inte kan få in ett ord kantmässigt försöker jag styra samtalet mot något annat. Om jag berättar att jag har en mamma och att hon valde att inte leva längre, kanske du tycker att det är en svår fråga att svara på. Tiden tickar iväg, och jag måste tro att den här mannen vill höra vad jag har att säga. Samtidigt kan det vara smärtsamt att höra vänner prata om hur bra det går för deras barn eller barnbarn. Jag är glad för mina vänners barn, men jag har verkligen inget att prata om.
Extremt störande
Om du frågar Roy vad du kan göra för att hjälpa människor som är i nöd, kommer han att säga till dig att du inte ska vara rädd för att förstöra saker. Jag kunde se på Johanna att det började mörkna, men det fortsatte.
