Susanne Jonsson Familj – Välkommen! säger hon glatt när hon välkomnar dig in i hallen. Susanne Jonsson har utsikt över äventyrsparken Nydalasjön från sitt hem. Hon rider ganska bra, ändå tycker hon att hästen är i lägsta divisionen. Hon använder en köksö för att lösa problemet med avställningssytorna, men det är något annat hon behöver. Jag önskar att jag hade plats för en discomaskin.
Gör det? Det gör mig så glad, säger hon och hon vill veta om vi vill ha kaffe, för jag har druckit där så länge att jag trodde att dialekten hade dött ut. Brunt slam är ett nödvändigt ont. Hon gillar att shoppa runt efter olika sorter, plocka ut sin favoritmugg och ta in doften när butiksinnehavaren målar muggarna till det lokala kaféet. Susans medarbetare hävdar att hon gillar när kaffet har en stark doft och smak.
Häromdagen hade hon fyra restauranger, varav en snygg i Stockholm, men idag jobbar Susanne i tre: den där vi bor i Tomtebo, hennes ateljékök österut på stadens stora torg och den där hon ser på tv i Ersboda varje kväll innan man går ut på middag. I paret Jonssons hem finns alltid potatis, olivolja, vitlök, linsers, kaffe, salt och peppar och när hon kokar kaffe åt oss dricker vi tjockmjölk. Den är jättegod att baka och sautera och eftersom jag dricker så lite mjölk så blir den inte för fet när jag använder den.
Susanne visar hur viktigt det är att en kniv ligger bekvämt i handen när vi pratar om våra favoritmatlagningsingredienser och -tekniker. Hon tycker också om att använda stektermometern och muffinsformarna i silikon som hon köpte på loppis. Susanne har alltid varit så här; hon har bara alltid älskat mat.
Susanne växte upp i ett hem där friluften var en integrerad del av det dagliga livet; de gick på fiske och jakt, anlade trädgårdar och hon var alltid närvarande. Hon har ingen ny insikt i nationalistiska och miljöhänsyn.
Min mamma lät mig sova i, hjälpa till i köket och ställa upp maten på bordet, och jag tror att det här har gjort mycket för min morgontrötthet. Flying, en welshponny och Susannes åldersladugård, fick mycket tonårstid och mycket kärlek.
När han gick bort för tjugo år sedan var det ett stort bekymmer. Susanne har nu en hund som heter Saga som är en Ammarnäsblandning av norrbottenspets, border collies och kelpies. Vid behov bor jag hemma hos mamma i Pite, fast jag brukar vara någonstans nära Susanne.
Hon bryr sig mycket om djuren och väljer noga ut köttet hon äter; massproducerad kyckling och dåligt bearbetad grisar är förbjudna. Där visar Susanne att hon har konsumentkunskapen för att fatta ett välgrundat socialt beslut.
Bosarp, en svensk, är en pionjär inom ekologisk kyckling. Coop glömde köttbullarna långt upp i ett mörkt hörn av kylen, och nu vill hans vänner ha dem men hittar dem inte. Susanne säger, “Jag brukar gå dit och köpa ekokyckling bara för att de inte ska sluta leverera till Ume.”
Hon lagar middag även efter att hon kommit hem från jobbet. När restaurangpersonalen avslutat sina 8-16 timmars pass var yoghurt basen i kvällsmåltiden. Hon provar några av sina vänner, men hon önskar verkligen att hennes 52 kvadratmeter stora lägenhet hade ett ordentligt matsalsbord där alla kan sitta ner och äta tillsammans.
Susanne berättar kärleksfullt och öppet om sin nära vänskapskrets. Hon berättar att mat lagas bäst från grunden och att det bara tar fem minuter att göra en ordentlig soppa om man vet vad man gör.
Det är nästan givet att det tar lång tid att laga mat. Många är intresserade av att laga god mat men behöver råd eftersom tiden är knapp med dagliga uppgifter som skola och arbete. Om jag kunde sprida budskapet till allmänheten om hur lätt det är, skulle jag bli överlycklig.
Om du inte försöker kommer du aldrig att veta vad du kan göra. För att avgöra vad du tycker, prova lite av allt. Orden och filosofin som har funnits med mig sedan dag ett. Jag startade min blogg för cirka 10 år sedan, eller jag försökte i alla fall.
Efter att ha läst om hur det går till på internet dyker jag in med båda fötterna och en hälsosam dos entusiasm. Nu är jag en mycket bättre kuk än de flesta skapare av hemsidor, men jag började skriva där i alla fall och efter ett tag fick jag oväntad hjälp och beröm! Susannes nya kök följde mig runt i världen.
Född och uppvuxen bland Norrbottniska Gällivares fjäll och skogar genom alla fyra årstider. Vanligtvis utomhus, oavsett om det är på skidor, skridskor eller en båt, eller med min bästa vän, Flying. En vit ponny med stor personlighet.
Min mamma och pappas familjer är från Samoa och Sverige, och mina är från USA. Jag började min karriär i köket hemma i Forsvallen och Porjus. För att ta mig till Frankrike gick jag på “Hubbe” Hubert Försters Hotell Dorotea via “Pluto” Lars Johannisson och Gabban Johannissons Trädgrdshotellet i tvidabergs praktikprogram efter avslutad “restaurangskola” på gymnastiksalen i Pite.
Jag jobbade i Frankrike en säsong på två restauranger som ägs av en av landets mest kända kockar, Georges Blanc: det trestjärniga flaggskeppet och det tvåstjärniga syskon i samma stad. Vonnas ligger nära Lyon, en kort tågresa bort på väg till hjärtat av Frankrikes kulinariska och vinproducerande region.
Jag lärde mig otroligt mycket av min tid på franska restauranger. Efter att ha jobbat på fjället och i Stockholm ett tag bestämde jag mig för att återvända till Västerbotten och skriva in mig på Gastronomiprogrammet vid Ume universitet.
Efter att ha tillbringat de kommande fyra och ett halvt åren med att studera till magisterexamen i gastronomi och sysslat med andra områden, som entreprenörskap och franska, var de redo att segla igen.
De närmaste kandidaterna är Finland och Stockholm. Universitetsuppsatsen förvandlades till en kokbok och är nu ett av Umeå universitets mest spridda verk. Efter avslutad bokproduktion flyttade jag till Stockholm för att arbeta som professionell matstylist och fotograf under ledning av matfotolegenden Björn Lindberg.
Efter att Björn gick i pension fortsatte jag att driva fotoverksamheten, skrev böcker och landade så småningom en tv-spelning i SVT:s Ume-studio där jag presenterade ett nyhetsprogram på TV4 och en matlagningsserie för TV4 Västerbotten. En show som heter “Go’kväll” skapades i grannstudion. De letade efter en vikarie och jag blev inbjuden att titta på testfilmerna.
Tyvärr ingår inte det, så jag kom på mig själv med att grilla kött i en Umepark ganska snabbt. Medan jag jobbade som konsult inom mitt specialområde produktutveckling inom kosttillskott och matfotografering/styling i Stockholm, hoppade jag in som vikarie av en slump på Go’kväll. Antalet uppgifter i Umeå ökade stadigt och till slut kunde jag återvända till norr för att komma närmare naturen, vilket är väldigt viktigt för mig.
Jag har skrivit, varit med och skrivit och redigerat totalt ett tiotal böcker. De är sålda och jag jobbar just nu på något nytt. För ungefär sex år sedan flyttade jag in min blogg och mig själv till SVT:s webbparaply; för två år sedan slutade bloggarna att uppdateras och mitt arbete blev ett uppdrag för SVT:s svar. Under 2020 släpper vi pilotavsnittet av ett slow-tv-program som består av fyra timmars raka sändningar av mat på hög höjd.
Deltagande via D-appen och andra sociala medieplattformar. Allt eftersom utvecklingen av programmet fortsatte kunde vi spela in 12 långa uppdateringar. Samtidigt jobbade jag med Meny på Sveriges radiostationer P1 och Go’kväll under hela somrarna. Jag har jobbat som kock och showrunner i två säsonger på den samiska barnföreställningen hkkus mat, och jag har varit gäst i bland annat SVT:s Miljöhjältarna, Timjan, tupp och trta och Historieätarna.
Jag utvecklar ständigt nya projekt; en av dem var ett nytt tv-format som representerade Sverige i finalen i en nordisk tv-tävling för allmän radio. Susanna Skafferis långsamma tv-serie erkändes som en av de mest innovativa programmen 2021 och vann det högsta priset vid Gourmand TV/Media Awards 2022.
För det mesta när jag inte jobbar kan du hitta mig i skogen, på skidor, på isen eller i min folkbuss Hjördis, som fungerar som ett provisoriskt kök under sommarmånaderna. Jag har jobbat som kock, stylist och fotograf för Utemagasinet ett tag nu, och jag har varit passionerad för utomhusfotografering när jag och min pappa lärde oss att använda en packmopp i Porjusskogen. Han hoppade och slängde bäckforeller, och jag gav en hand.
Jag var inte säker på om jag var till mycket hjälp, då jag bara var fyra år gammal, men jag fick träna och jag älskade det. När vi jagar djur för föda stärker vi vår koppling till naturen. Så jag började skolan med att tro att fisk var ett farligt djur, som en drog, och jag halstrade/saltade direkt efter att ha ätit den.
Än idag kan jag fortfarande inte komma över hur många olika sorters fisk det fanns i min grundskolas akvarium. Jag hade hört att fiskbullar var en utsökt och näringsrik mat, så jag bestämde mig för att ge dem ett försök.
Mitt favoritkonsumentkoncept är bekvämimpa, eller med andra ord den minsta ansträngning som krävs för största möjliga avkastning. Jag är flytande i engelska och har bott i engelsktalande länder under längre perioder. Hälften av min familj bor nu i USA och talar bara engelska. Även om franska vanligtvis är mer formell, talar de det med hyfsat accent.
Jag har utövat yoga och meditation i åtta år nu, och jag har genomfört en 200-timmars lärarutbildning med Yoga Alliance i både yin- och hatha-stilar. Jag har bara studerat och undervisat i yinyoga (på retreater och privatlektioner). Vegetarianism och veganism är aspekter av min livsstil som jag introducerades till genom min yogapraktik och har sedan dess studerat mycket, både under internationella retreater och i min “vanliga” anställning.
