Stina Oscarson Sjukdom – Radioteaterns tidigare köksmästare Stina Oscarson öppnade för första gången upp om sin långa kamp mot anorexi i »Sin egen värsta fiende« (Filter #37). Strax därefter ombads Stina Oscarson att lämna sitt jobb.
Varje händer?
Det allt började egentligen med skrivningen av artikeln, eftersom det inleddes ett drev mot Radioteatern som och skrivs den inriktning jag valt. Att vara “sjukskriven” och oförmögen att försvara sig själv och sina lagkamrater var nog jobbigt, men jag var för sjuk för att gå tillbaka till jobbet vid den tiden jag skulle – jag fick till och med förbjuden att besöka Radiohuset.
Jag hade ett jobb som faktiskt inte tillät mig att bli placerad, så det slutade med att jag blev sjukskriven. Först då fick jag reda på att jag hade fått sparken. Nej, jag var chefskock på Radioteatern. Det berodde på att jag inte kunde “blotta sin svaghet på ett så offentligt sätt” som chef för Sveriges Radio, enligt resonemanget.
Vad var din reaktion på det?
Det var en del era där blandades ihop, liksom en mycket japansk period. De gåtfulla symtom som ofta följer med denna typ av sjukdom, som jag har, var vad som faktiskt inträffade. Allt var planerat, men det blev så illa. Av den anledningen bestämde jag mig för att ställa upp.
De ville att jag skulle skriva ett kontrakt som innehöll ett sekretessavtal, men jag tackade nej. Absolut inte för att jag ville prata öppet om det, utan för att jag ville ge min egen historia rättvisa. Folk runt omkring mig sa till mig, “Du har ett fast jobb, bra lön.” Kommer du att förlora din säkerhet? “Den enda trygghet jag vill ha är att vara fri i mitt sinne”, lyckades jag formulera för mig själv. Så fort det var absolut nödvändigt tog jag ett beslut som jag moraliskt kunde stå fast vid. Även det var vackert.
Inte en berättelse om dina upplevelser du skrev senare boken. Det var väl tur att det hände dig, för att du kan göra politik av det!” sa Alexandra Pascalidou när vi träffades i den här soppan. Det är något jag tror att hon hade rätt i.
Det kom till att jag behövde skriva ut alla mina tankar om vad som händer för mig själv, för att diskutera vilka strukturer och vilket slags samhälle gör att saker kan gå så här. Fortfarande är jag mycket sorg över vad som hände, eftersom jag älskade jobbet. Samtidigt försöker jag inte förolämpa någon – det är vad det är. Jämför senare har jag fått jobbet kanske jag klaga. Det har tillåtit mig att göra saker som jag aldrig skulle ha fått göra annars. Vad innebär det att vara en fri intellektuell? Jag undersöker just nu. Det finns inte många objekt som det är väldigt intressant och utmanande.
Skär du menar?
jag behöver alltid försvara det fria samtalet, och det känner jag för än någonsin mycket behov. Det beror på att vi inte längre pratar alls – vi har en oenighet. Människor får sina pengar och bygger sin identitet på synpunkter. De flesta av dem går på någon sorts intresse eller relation.
Hur skulle du vilja gå vidare med samtalet?
Varna tron på människan är den rullade jag själv hade. För att folk ska kunna prata har jag tagit flera steg. Till exempel när jag var paneldeltagare var arrangörerna rädda för att ta in “dåliga” personer eller de som inte höll med budskapet. Hur är det med att lämna förslag?
Nyligen har du skrivit boken “Trör du att du kan förändra världen utan att anstränga dig” (om ickevåld som verktyg för social förändring) och skapat dockteatern “Stå upp!” på samma ämne för Regionteatern Väst.
Min motivation kom från de 198 sätt att förändra världen utan våld som föreslagits av den amerikanske tänkaren Gene Sharp. Bland dem har jag sammanställt mina tankar om demokrati, konst, opposition och dialog. I slutändan tycker jag att hästen är det bästa jag gjort; det var ett mycket glädjefullt jobb. Denna säger inte vilket är rätt eller fel och ger inga svar. Mer och mer märker jag att oavsett vad jag gör så vill jag inte vara först, snabbast eller använda flest bokhyllor. Det jag skriver ska också vara fem eller tio år vid skrivande.
Det senaste decenniet har vi uppmärksammat människor och fenomen som erfarenheter i vårt tioårsfirande. Åsa Linderborg av Aftonbladet hylldes Stina Oscarson ut, vilket är hela porträttet läsade du? Se detta här. Vid 91:a stationen korsar folk vardera sidan om dig, och majoriteten är på väg längre. Du är på Kungsgatan. En scen med rekvisita passagerarna.
När du påpekar faran och omsätter din attityd till handling, är du där som en figur i periferin av ett bord. Det skulle ha funnits en buss om du inte varit här, men nu är du, utomstående, konstnärens mystiska guide. Eftersom den uppmärksammade åtalade blir ditt motiv, ger din närmaste granne domstolen ett annat budskap.
Den helt okända konstnären Polvardur Porsteinssons författarskap: “Lägg märke till vad du lägger märke till” citeras av Stina Oscarson i Det perfekta plåstret. Detta erbjudande har en stark uppmaning till livet, inte som en väg till döden, utan som något att uppleva.
Även om Porsteinssons uppväxt kan vara filosofiskt och konstnärligt fruktbar, tillåter den inte upplevelsen av livet. Det finns spriten eller drogerna kvar för några, för andra tvångshandlingar, sociala strategier, olika sätt att spänna att ständigt lägga märke till vad man lägger märke till om vilket bara är en stund. Så mycket starka tankar.
Romantisera inte situationen. Jag förmodar att det är utmanande att döva existentiell vånda, men de flesta är på grund av att supa. A husky voice sounds better than a fiolin issue.Det finns dom som är perfekta för att ta en paus från att ständigt beskriva det man beskriver. Kanske är det hennes försök att avsluta sitt äktenskap som har gjort Stina Oscarson sårbar för sin sjukdom, anorexi. Jag är ingen psykolog, men boken blev min när jag öppnade gardinerna, så jag ska spekulera.
En intervju med Maria Ludvigsson, stabsskribent på Svenska Dagbladet, med titeln “Det var lögnen som tog mig därifrån,” ges ut av Stina Oscarsson, dramatiker, författare och skribent i SvD Kultur. Arbetar på Kronoberg kommenterar jag endast ärenden som uppkommer i korrespondensen och som jag får dra slutsatser utifrån min egen erfarenhet; Jag har ingen omfattande kunskap om fallet. Det är en brevväxling och inte en artikel baserad på fakta, men eftersom den är publicerad är jag möjligt att kommentera den.
Författaren sitter på en konkret plats i nästan alla stycken. Enligt ett visst arrangemang finns hon på Avenyn, Skara, Löttorp, Waldemarsudde, Hornstulls bibliotek, eller någon annan plats: Telefonen ringer/Kvinnan är på kulturrådet/Jag slår på radion/Det är Filosofirummet/Schweiz är anklagas för landsförräderi/Det är illa nog att oroa sig för klimatet/tillväxt och välfärd/Jag står på Blocket.
Syftet med varje layout är att uppmärksamma den; ändå är det inte egentliga layouter eller layouter, utan snarare material, byggnadsställningar och scenunderlag. Författaren är på väg till dalen: Den stora bilden är inte synlig för Stina Oscarson i det lilla.
In det stora ser det inte lilla för honom. De ser inte ut som den ena i den andra eller den andra i den ena, enligt hennes mening. Hon börjar göra anteckningar till det hon börjar göra anteckningar till, och sedan slutar hon. Enkelt uttryckt är en bok den perfekta tröjan. Åtminstone i någon mening dödar det mig, som ett brott mot livets idé. Gå på teater, och det kommer att bli helt magnifik.
Ett fotografi av författaren själv finns på omslaget till alla mina Birgitta Stenberg-böcker. Åh, och här finner vi henne i Paul Tenngarts voluminösa Stenbergbiografi, dubblerad på både fram- och baksidan, med mörkt hår, en sida och en sidled samt en blick uppåt. Uppe i världen blir man rädd.
Birgitta Stenbergs (1932–2014) porträtt – den äventyrliga, färgstarka och frisinnade författaren till bland annat Kärlek i Europa, Apelsinmannen, Rapport, Alla vilda med mycket mer – har en framträdande position i förhållande till författaren. Inget ovanligt, med tanke på den självbiografiska tillämpningen. I sådan känsla, när Stenberg började skriva självbiografiskt slog honom igenom som författare.
Den unga författaren som jag träffar på Bokmässan säger att Birgitta Stenberg alltid var väldigt generös. Och hennes inverkan på svensk litteratur och kultur, både som person och individ, framstår som verkligt långtgående och mångfacetterad. Hon skrev om lägenheter, raggare, knarkare, konstnärer, kosmopoliter och cateringföretag. Därför är det tydligt att jag siktar på att vara med i den första svenska biografin om Stenberg, Världen väntar mig, med den fängslande undertiteln Birgitta Stenberg, lusten & litteraturen.
