Reine Brynolfsson Ung – Reine Brynolfsson sitter längst fram i bussen på väg in till Stureplan. Det är en grå tisdag eftermiddag i oktober, och Stockholms gator är fulla av förtjusta pendlare som bär påsar med varor. Han ser ut precis som Reine Brynolfsson alltid gör.
Du behöver inte oroa dig för mycket.
Jag äter för en: jag. Jag vet precis vad han menar. Galapremiärer av “Fiktiv granskning” börjar om 25 minuter på Biografen Zita på Birger Jarlsgatan; filmen för in älskade sagafigurer från Astrid Lindgrens och Gunilla Bergströms världar in i den så kallade vuxenvärlden. Jag bekämpar dock lusten att säga något till min medpassagerare. Istället gömmer jag mig under bussen och väntar på att skridskoåkarna ska komma.
Jag har bestämt mig: Jag ska åka in på Reines rygg till premiären.
Det är lite spöklikt, säger du, men det passar precis in i kvällens film, så det får bli bra. Trots detta är jag en genuin kvällstidningsreporter, precis som filmens huvudkaraktär, den grislige Jimmy Olsson. Han är en knasig gammal murvel som spolats upp på land och togs in på redaktionens redaktion efter att ha vunnit alla stora journalistpriser och tagit med sig ner Palmegruppen med sin svidande rapportering.
En dag anländer en ung kvinnlig praktikant (Camilla Fagelborg) och återuppstår hennes lust att arbeta. Olsson undrar vad det blev av de älskade gamla sagofigurerna när de mognade; steg de helt enkelt till röknivån? Pippi Longstrump (Ann Petrén) jagas av Alfons berg (Peter Andersson) och Karlsson på taket (Brynolfsson), två unga män.
Hur skulle deras barndomsäventyr fortsätta i en mörk verklighet?
Karlsson, en alltför bitter bilmekaniker som inte längre är en man i sina bästa år, spelar Brynolfsson som jag ser sitta och bygga ett takfönster på Sturegatan istället för att äta kola och dricka surt vin på Zita. Nu när Karlsson har flygförbud, klassad som för tunga drönare, stiger vattennivån runt propellern på vingen. Förutsättningarna är gynnsamma för komedi.
Jimmy Olsson är en prisbelönt kortfilmsregissör vars verk har varit med på filmfestivaler över hela världen. Kortfilmen “Alive”, om en rullstolsburen kvinna som vill ljuga via Tinder, fick stor uppmärksamhet på stora festivaler och hamnade i en Oscar. Även på den internationella festivalkretsen gick kortfilmen “2:a klass” mycket bra, berättandet är så långdraget att det klänger sig fast vid kroppen som en krypta.
Det är inte heller förvånande att stora namnstjärnor som Petrén, Andersson och Brynolfsson gick med på att medverka i regissörens första långfilm. Och Olssons koncept för en mockumentär med en humoristisk twist är fräscht och förtjusande.
Det finns bara en hake här: Nästan hälften av filmen är återvunnen från den kortfilmstrilogi som Olsson gjort för SVT de senaste åren. Baserad på kortfilmerna “Palmegruppen tar lnglunch”, “Valle Villekulla” och “Jag ska jävla bara” är “Fiktiv granskning” ett skönlitterärt verk. Den allomfattande berättelsen som är tänkt att skapa lugn känns tveksamt hoppfull. Berättelsen är så lång att den gräver sig in i kroppen, avslutningarna klumpiga och frånkopplade.
Samtidigt finns det fickor av gyllene humor tack vare den mäktiga rollistan. Pippi i Petréns tapping är en skuggfigur som spelar på harpor i Solvalla och har tappat kontakten med Tommy och Annika. Anderssons Alfons är en känslomässigt skadad bankir som bor i en tjusig lägenhet långt från miljonärsprogrammet, och Brynolfssons Karlsson är en förbittrad bilmekaniker som har fått flygförbud på grund av övervikt.
Konstnären Stefan Sundström spelar rollen som lillebror. Åh, Palmetto-grupper. I mer än tre decennier har det gett underhållning på den tiden då skjutjärnsreportern skävälar deras ineffektiva arbetsdagar.
Svenska rullskridskor (från år 1986). Annedal, Göteborg är där kronprins Claas-Göran Brynolfsson föddes. Han började studera juridik vid Göteborgs universitet, men övergick till Malmös Scenskolan genom Kursverkehmäten Teaterstudio 1976.
Efter avslutad skolgång 1979 flyttade han till Göteborg som vän och arbetade på stadens teatrar under de närmaste åren (1979–1981) och igen 1982–1984, med ett ledigt år för att gå på en teaterskola i New York City och studera under teaterpedagog Uta Hagen vid HB [Herbert Berghof] Studion 1981 och på Theater…Skriv till redaktionen på.
I sådana fall vill vi gärna att du kontaktar redaktionen. Notera!
Åkaren Reine Brynolfsson har haft en lång och imponerande karriär. Efter att ha studerat juridik vid Göteborgs universitet när han var ung bestämde han sig för att i stället utöva sitt sanna kall inom scenkonsten. Den senaste utbildningen på Malmös Teaterhögskolan öppnade dörrar till det som så småningom skulle bli Reines yrkesliv.
Tidigare makarna Reine Brynolfsson och Susanne Lorenz Liljefors. 2005 bytte Makarna namn och har nu två vuxna barn som heter Julia och William. Susanne gifte sig 2009 med sin nuvarande pojkvän, Mikael Liljefors.
Reine har varit med i ett antal Colin Nutley-regisserade filmer under året (inklusive Black Jack, Anger Management, Sprängaren, Paradise Lost och andra). Han har också varit med i shower som “Kärlek & Anarki”, och han har varit en stöttepelare på Dramatens scen sedan tidigt 90-tal. Skansen 2021: Reine Brynolfsson läser Nyårsklocka
I Nyårsafton 2021-avsnittet av SVT1:s direktsändning Tolvslaget på Skansen får Reine Brynolfsson äran att läsa Lord Alfred Tennysons diktum, Nyårsklocka. Det är därför vi ska gå och titta på Reines barn just nu. Genom åren har Julia och William sett varandra vid sin farfars sida på många röda mattor. Nu när de är vuxna lever de så här.
Reine och exmaken Susan Brynolfssons dotter, Julia, föddes 1988. Idag är Julia 33 år och bor i en Stockholmsförort med sin 34-åriga sambo, Emil Brynolfsson. Som utexaminerad Jakobsbergs folkhögskola är Julia utbildad journalist. Hon kunde få ett jobb strax efter att hon avslutat sin utbildning 2012 tack vare skolans praktiktillfälle. I en intervju med Jakobsbergs folkhögskola 2017 diskuterade Julia sin utbildning på följande sätt:
Strategin som följer på rapportbandet var avgörande för att ta sig in i den här branschen. Det var en antingen-eller-situation för mig att få ett jobb, eftersom jag saknade någon relevant tidigare erfarenhet. Idag fungerar jag som avdelningschef för reportrar, så jag har en djup uppskattning för det arbete de gör, som Julia uttrycker det.
På ena Julia Brynolfssons Twitterkonto står det att hon är anställd som nyhetsreporter för Sveriges Radio P4 i Stockholm. Enligt sin LinkedIn-profil är Julia tjänsteman på det svenska försvarsdepartementet. Hedda Brynolfsson, parets 3-åriga dotter William Brynolfsson, Julias yngre bror, föddes 1997.
Han bor i en herrgård i en av Stockholms ritligaste förorter och har satsat gården på journalistik. William har samtidigt valt den lite mer akademiska vägen, och studerar just nu till kandidatexamen i journalistik på JMK, institutionen för medievetenskap vid Stockholms universitet. Utbildningen beräknas vara klar till år 2024.
Enligt hans LinkedIn-profil arbetade William för produktionsbolaget Nexico, som drivs av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, i drygt fem år. William har varit gästredaktör på Breaking News med Filip och Fredrik, skådespelare på Alla mot alla med samma duo och produktionsledare på Lerins sommarshow.
Under tiden som han gick på Viktor Rydbergs gymnasium på Jarlaplan i Stockholm odlade William sin fars teaterintresse genom att läsa Drama och Teater. Efter alla tv-program om hustling är det nog inte så chockerande att en av Sveriges bästa skateboardåkare fastnade i en omfattande drog- och sexmissbruksskandal. Under stressen av att alltid vara i rampljuset leder det ena vanligtvis till det andra.
Det handlar om Reine Brynolfsson och den verkliga sanningen bakom lupinsmutsen, en plats där långt mer står på spel än detta svaga försök att låsa in läsarna med en skenrubrik. Joe Penhalls Dumb Show är en sändning av kändisjournalisters tekniker för att locka offentliga personer att prata. Två reportrar utvecklar en ömsesidig förälskelse i den framtida superstjärnan ståupp-serien Barry och använder alla hans rörelser för att få ihop en berättelse.
Pyässens engelska anor är mer komplicerade än så, men förtrogenhetsfaktorn är lika avgörande. Det är dock en förtätad bild utan analys som presenteras i Kersti Horns klumpiga försök, som inte heller försöker förändra den komiska genren till socialrealism.
Det finns gott om anledningar att heja på åkarna här. Thomas Hanzon lever till fullo i rollen som Greg, en listig blivande journalist som inte bara använder allt till sin fördel utan också rationaliserar sin känslomässiga domning med cirkulära resonemang han tror på.
Hans mindre erfarna kollega Liz, Kristina Törnqvist, verkar ha börjat spela dum. Genom att bara använda veckotidning-klyschor som sitt ordförråd kan hon lura en observatör att tro att hon pratar om något annat, något mer maskulint, men detta blir snabbt upphävt genom appliceringen av en klyscha.
Och sedan dess finns Reine Brynolfsson: ena minuten en snabbpratande komiker, nästa en småaktig, berusad knäpp, eller nästa, en listig taktiker i rollen som offer. Varje nyfödd kopia föds med ett perfekt minne, och det är inte bara så att vi kan se vad den här Barry tänker när han lyssnar på sina fågelkamrater; vi kan också se när han inte tänker alls. Brynolfsson skänker Barry en genuin manlighet i alla sina skrupler och skär ner dem tills de är lika för alla.
