Rebecka Åhlund Författare – När Rebecka Åhlunds pappa började självmordstankar var hon inte ens 11 år. Hon blev dock ledig först när hon själv blev äldre än han var när han var hund. En book kommer nu Ingen ska dricka sorgens piller och en pappa som hon aldrig riktigt fick känna.
Annons
Pappan tog sitt liv strax innan Rebecka Åhlund skulle fylla elva år. Han lämnade henne innan hon fyllde tjugo, lärde sig stå på egna ben. Han blev kvar hos henne som ett spöke som aldrig lämnade hennes sida.
Hon växte upp, arbetade som journalist och författare, byggde familj och flyttade till London med man och två döttrar. Boken “Jag som var så rolig att dricka vin med” om hennes nedstigning i alkoholism släpptes för några år sedan (2019). Snart kommer romanen “Någon måste vattna tomaterna”. Det är en berättelse om sorg, att försöka förstå en far som hon aldrig riktigt lärt känna, och att använda skrivandet som en väg genom processen.
-Tidigare har jag försökt att skriva denna bok, men det har varit frustrerande att det inte har gått. Jag har varit journalist sedan starten och har gjort mycket research innan, efter att ha varit i kontakt med människor som kände min pappa. Hans gamla medicinska journaler har följt mig genom alla mina rörelser i livet, och jag har en fil full med dem. Men det kom jag inte till.
Den försvann först när hon lämnade London med sin familj och flyttade till ett historiskt hus på Tyresö utanför Stockholm. Backen där, den omgivande miljön, en skarp kontrast till stadspulsen i London. Jag älskar verkligen London, men jag tror att det var meningen att jag skulle bli här, tystnaden här omkring var nödvändig för att kunna skriva den här boken.
Det händer saker hela tiden i London, men här kan jag se saker tydligare. En katt på axeln eller en crackpundare hotar en med machete är något som kommer att gå på gatan där det händer mycket konstiga. Det var första gången jag kände att jag kunde få det, luta mig mot min känsla för det var. Solen går aldrig ner, en person är så stor, det finns så mycket man aldrig kan uppskatta till fullo.
Jag refererar till boken som en roman, men jag ser den också som en förhandling; Jag förhandlar med människor på något sätt, och människor handlar inte bara om honom. Livet är ganska tufft, det är säkert. Någon måste vattna tomaterna är Rebecka Åhlunds nya bok. I Nemste vattna tomaterna (Weyler Förlag) ger sig Rebecka Åhlund ut på jakt efter sin bortgångne far.
Börjar med något nytt
Ur boken: “Ibland önskade jag att du hade dött av cancer, eller i en bilateral stroke.” Det hade varit mer legitimt, mindre illvilligt. Jag var länge noga med hur jag sa till folk att jag inte hade några fadersfigurer, för det var många frågor som: Hur mår han? De vet inte att självmord alltid är något som någon måste stå ut med. Rebecka blev äldre än hennes far var när han dog under den trettioförsta sommaren efter hans död.
Jag upplevde det som början på något nytt, extremt starkt. Jäm hade överlevt min pappa, men jag visste inte vad. Fram till den dagen hade jag räknat år, månader och dagar. Det var som om jag blev fri. Jag skrev egna små böcker och läste väldigt mycket. Som barn kände jag att gränsen mellan verklighet och fantasi var porös; Jag minns fortfarande monster som jag inte tror finns i den verkliga världen. Jag är intresserad av andras berättelser, jag har alltid skrivit, jag är en skrivande man.
“Jag var övade på andra personers historier för att kunna skriva den här,” säger Rebecka och skrattar. Men jag har ingen plan när jag skriver; istället kommer jag på hur man skriver en bok allt eftersom. Jag skriver tio sidor varje dag och går inte upp ur sängen på morgonen. Jag skriver inte heller kronologiskt; när jag skriver ut alla texter viker jag dem som en mosaik. Det är också skrivandet som är magiskt; man vet inte när det tar slut, men så plötsligt blir det ganska tydligt.
Många läsare sökte upp Rebeckas kontaktuppgifter för att få råd om sin egen otrohet och förra boken “Jag som var rolig att dricka vin med” fick hårt kritik. Folk som hör sig efter “vinboken”, som jag kallar den, får mig tillbaka massor av frågor. Jag har förstått att det har blivit en slags själpsbok.
Jag är dock definitivt ingen psykoterapeut; Jag är en ganska introvert person som föredrar att vara ensam. Ibland måste man göra ett val; för min del var det det tveeggade svärdet; Jag var säker på hur det annars skulle sluta; Jag var tvungen att sluta dricka. Ibland måste de våga välja en väg som de inte känner till ett visst mot.
Vi pratar hela tiden om att gå till läkaren eller psykologen och visst är det viktigt att söka hjälp, men det kanske också handlar om något man måste göra, något man måste ge upp. En sådan “unna-sig-kultur” är närvarande i alkohol, det ska vara guldkant på tillvaron och bubbel till varje jävla grej. Enligt mig handlar det om att sätta vissa restriktioner och regler på sig själv och det måste man göra själv.
När jag möter min egen skugga tänker jag fortfarande: Även detta ska gå över. Det är sant även när jag inte kan känna att det är det, nuförtiden har jag lärt mig själv att det inte alltid, men jag kan tänka det även i det djupaste. Det är nödvändigt att sitta ner i stolen. Det är nödvändigt att leva med uppenbar smärta. Vem det verkar hopplöst, går det att fortsätta. Hoppa vidare i den långsamma, skakiga, ibland skrämmande, erkända framtiden. “Men ändå, stå stadigt.”
Inte bara det, han var en mycket intressant och unik person. Han var en lärare i matematik och fysik som var älskad av sina elever. Efter att ha läst min förra bok, där jag skrev lite om honom också, tog flera av dem kontakt med mig och delade med sig av sina erfarenheter till honom. Men han hade också en mörk sida, som alla människor. För honom var det en fullständig överraskning.
Jag tror att jag har förstått honom lite bättre genom det jag varit med om som ung; Jag vet vad övergrepp kan göra med en person. Jag har också insett att den oro han lämnade mig med har format mig som person. Jag tror att man aldrig blir riktigt färdig, även hur man läker. Oron finns där hela tiden.
I huset på Tyresö har hon börjat skala potatis, vilket inte alls är en enkel uppgift eftersom potatis kräver mycket uppmärksamhet och närhet för att växa ordentligt.”Tomaterna kom in som något fysiskt krävande att göra, något att vara krävs av mig”, säger Rebecka.
Ju någonstans måste man göra sig eftersom man inte vill vara en börda för sina barn eller haft något som ska ge livet ens hela mening. Det blir ett riktigt krävande liv för barn vars föräldrar säger att att få barn är livets mening. Min önskan är att mina barn ska känna sig fria att vara sig själva och hitta sitt livs syfte. Jag tycker också att det är riktigt tungt att lägga en sådan börda på sina barn, så de borde vara mitt livs budskap.
För en förälder är det viktigt att förstå känslor, hålla ut och inte visa överdriven ilska. Som när en dotter ska åka på ett flyg. Du kommer att behöva tomater i varje lektion eftersom de är goda. Åkrarna de betas i ska skottas över och särskild närhet ska iakttas. Rebecka säger skrattande att någon alltid måste tvätta händerna.
