Ola Salo Familj – Vi kanske bara borde lägga mycket av det på hugget. Kanske skulle Ola Salo ha satt stopp för kontroversen kring hans messianska komplex om sommaren 2002 inte hade varit så lång och varm för honom. Ett band som lät mer som en samling låtar än ett rockalbum. En bok där varje kapitel är ett politiskt manifest. En sketch som kan vara mottot för småstaden Rottne, Sverige, avfärdas summariskt som “inte rockar” i detta efterord.
På In lust we trust försökte Ola Salo bryta mot alla regler och predika sitt evangelium om friheten att vara sig själv samtidigt som han struntade i samhällets normer. En till Jesus. Som i boken “Father of a Son”, som diskuterar homosexuellas rättigheter att adoptera barn. En annan översättning av “det mest radikala att göra” skulle vara “en handling med extrem plakatidealism.”
Ens självkänsla förändras oundvikligen när man tillbringar varje söndag av sin ungdom i en kyrka, dyrking en halvnaken kille som hänger i en kors. Scenen verkade utvecklas nästan förutsägbart. Människor vill att deras idéer ska spridas snabbt över hela världen.
Något hände mig när jag var fjorton. Jag resonerade att det var onödigt för mig att uppmärksamma världens standarder och förväntningar. Nästan utan att misslyckas, ända sedan jag var liten har jag känt mig som en outsider. Jag såg tecken på det överallt.
Det var en sommar när vi besökte några mycket goda familjevänner i ett annat land. I samma ögonblick som jag skrek flög varenda fågel i voljären ut på den breda ängen och samlades vid stängslet. Ljuden är riktigt höga. Alla var mycket imponerade av det. Först och främst erkänner jag. Det verkade för mig som ett mycket tydligt tecken.
Och så fortsatte det. Ola Salo begrundade sin egen dödlighet under nykterande tjugo år. På slutet fick han en skymt av Sting på avstånd. Bara för mycket av det hände. Den där “rädda regnskogen-blicken” jag hade. Det verkade som att jag längtade efter att bli något som andra redan hade bestämt att jag skulle bli. En tam, generisk version av Ola Salos verk. Dessutom ringde klockorna så högt att alla visste att det måste finnas någon form av välgörenhetsgala där. Jag tog det som ett varningstecken att jag var på fel plats vid fel tidpunkt.
Även om Ola Salo bara är 27 år gammal har han tröttnat på rollen som världsförbättrare och glamrockande politiker. Så när han och The Ark kom in i vår studio för att spela in det nya albumet State of the Ark bestämde de sig för att gå i en annan riktning.
När Salo går runt i Tambourinestudion i hjärtat av Malmö med en cd-spelare under armen beskriver han musiken på skivan med ett enda ord: “riffdisco”. Ola Salo är för närvarande ansvarig för gruppens kreativa produktion. Och det finns inte ett enda ambivalent påstående på bildäcket. Inte ett enda materialiserar sig.
Den här gången vill jag bara göra en rocklåt som är rolig att dansa till. Jag kände mig tvungen att skriva ett manifest. Det fanns till slut ingen sten. Och vad ska jag göra egentligen? Börja läsa tidningarna på jakt efter fler attackerande gremlins.
Endast seriens producenter, Jens Andersson och Ola Salo, är närvarande på denna, sista repetitionsdagen. Jens Andersson skruvar upp studions höga talavera med låten Girl, you’re gonna get ’em ganska snart. Ola har bestämt sig för att gå in på hela tomten igen.
Genom det runda fönstret som skiljer studion från mixerbordet kan vi se att han har nått en nivå av sångframgång som ingen som gått igenom puberteten borde kunna matcha.
Men viktigast av allt, det blir tydligt att den här gången menade han verkligen allt han sa. Musiken är ren riff-disco. Ungefär som om Judas Priest och Devo hade ett barn. Inget motstånd alls mot musikaliska övertalare.
Jag brukade skämmas över att bli tagen för en dummy istället för den intelligenta person jag är. Det är därför musikscenen har blivit så levande och spännande. Jag tenderar att glömma den enkla styrkan i att vara lättsam. Arkens sista svenska föreställning ägde rum i slutet av augusti 2003. Det dröjde nästan ett helt år innan människorna ovan marknivå började bilda en linje för att underteckna uppropet om att upphäva In God we lust.
Ola Salo tog det lugnt med sin bästa flickkompis. reste till London och New York och återupptog skrivandet av långa verk. I vårt fall omgrupperades bandet i studion före själva framträdandet för att diskutera de förändringar som behövde göras.
Jag förklarade mitt intresse av att bli ansvarig för allt kreativt. Det brukade vara för många knackar. Alla ska vara så noggranna som möjligt med varje detalj. Det var ett tråkigt och ineffektivt sätt att arbeta som inte gav några påtagliga resultat. Dessutom var det något som alla kunde komma överens om. Det är lustigt hur vi låter mer som ett band nuförtiden.
Ola Salo Familj : Anneli Pekula(Fru),Jakob Skarin(Bror),Birgitta Svensson,Lars Svensson
Sedan började nattugglorna gråta. Gitarristen Jeppson klev upp som programledare för ett utbildningsprogram på tv medan gruppen var på turné med Peter Wahlbeck i somras. Ola Salo strosade omkring i sitt Malmöhem. Medan han väntade på att musiken skulle starta igen.
Jag har ingen aning om vad jag skulle ha förväntat mig. Denna sömniga, isolerade, skunk-faced mördare i vanliga svarta kläder bör undvikas till varje pris. Jag har letat överallt i min studio efter en antydan till en fjäderboa, men allt jag ser är en dator, några kaffemuggar och en klocka som säger olika tider på natten.
Trots alla män som trampade igenom It Takes a Fool to Stay Sane genom att förutsäga vikten av glamour och vara villiga att släppa din vakt och agera lite dumt, så är detta fallet. Och som tillsammans med Håkan Hellström och Magnus Uggla var på en av de mest decenniumspännande turnéerna i nyare svensk musikhistoria.
Den enda sanna indikatorn på rörelse i rummet är låten “Clamour, my glamour”, som kan höras från högtalarna ovan. Ola Salo täcker Axl Roses sång på den. Han kanske pratar om den tyska technogenren Schaffel och fördelarna med att använda klaviatur och andra effekter, men Ola Salo kommer knappast någonsin att bli känd för sin utmärkta musiksmak. åtminstone inte i de mer exklusiva kretsarna (kretsar).
Vårt band bildades under den ironiska tiden. Vi utvecklade en viss förbittring mot det. Folk kanske tyckte att arken var deprimerande, men vi älskade att bygga den till dess maximala potential. Ironin på 1990-talet var kall, avlägsen och orubblig. Vi blev upprörda över det, och vår första protest var ett högljutt avslag på det. Vi visste att folk skulle tänka på oss som ofarliga och tycka om att bli återberättade historier om oss.
Det var ju bara roligt! Folk har vänt sig mot oss för att vi inte delar deras estetiska värderingar och för att vi har en queer världsbild angående rätten att vara heterosexuell. De som krossade glasögonen i Halmstad tvingades bevisa för sina andra medborgare att de inte trivdes med grisar.
Dessutom stirrade de tvivelaktigt. Och jag har inga problem med att vara fientlig mot homofober och dumma män. Ola Salos hemstad Rottne är ett litet kommersiellt centrum utanför Växjö. Mest känd för att pastorssonen blivit rockstjärna med The Ark, samt för nazistsympatisören Mats Nilsson, som bland annat var med i Lars Noréns 7:3 och felaktigt antogs ha varit frånvarande under bankrån som i slutändan ledde till Malexanders död.
De unga vännerna Mats Nilsson och Ola Salo knöt samman över sin gemensamma kärlek till ishockey under långa samtal på skolbussen. Även om vi aldrig var nära vänner, blev jag chockad när jag fick veta att han hade blivit nazist. Av någon anledning kom det en plötslig tillströmning av nynazister till stan. Det var absurt och irriterande att höra dem skrika “heil” från sina balkonger hela natten hela sommaren. Jag såg dem alltid när jag cyklade förbi och tänkte aldrig en sekund på dem.
Däremot kan man titta på en levande organism i Växjö. Där visningar inkluderade Oliver Stones The Doors. En film som satt djupa intryck på legendariske Ola Svensson och resten av Arkens författare. Naturligtvis var allt med i filmen. Det finns dramatiska böjningar, mystiska skrifter, en stilig man och en hel del drogromantik.
Efter att ha sett det försökte vi allt. Från svartvinägerskarvar till att vrida varandras bålar med risken för att något kan hända ovanpå. Men det psykedeliska höjdpunkten bar en uppenbarelse: det gör ingen skillnad var en person först befinner sig; Det som verkligen betyder något är deras efterföljande upplevelser. Vi placerade även teatern i Doors. Det var fantastiskt när de imponerande akterna intog scenen.
De hedonistiska festerna på Rottnes barnfria presbyterium är lite mystiska. Begagnat-kort-slang, otäckhet och eufori har alla diskuterats. Paradoxalt nog sammanfattas Arken bäst av bilden av en tupp som galar på en kyrkogård.
Som alla andra tillfällen bestämde jag mig för att ha en fest hemma. Nu var presbyteriet naturligtvis mer än bara min familjs hem; det var också en symbolisk struktur för kyrkan. 1995 besökte jag mina föräldrar i Zimbabwe och tog med mig en prydligt organiserad innehållsförteckning som jag hade annonserat med flygblad.
Det slog snabbt an eftersom “PGF” (prästgrdsfest) redan var en etablerad term i Växjös alternativa kretsar. Vilket uppenbarligen hördes från staden. En liten delegation från katedralen dök upp och bestämde sig för att krascha festen.
De möttes av en fientlig bakgång när de gick in i huset. Över tusen människor var där och firade, dansade och drack. En diakonus rådde mig att lämna tjänsten, men jag invände med motiveringen att “det inte hade gjort någon nytta om kyrkan representerades av några lätt livsfarliga tjänare för en dags skalle”. Jag var tvungen att ignorera dem, men dagen efter kunde jag skriva ett förklaringsbrev till mina föräldrar. De läser den ändå på en förhöjd nivå för att få lite skepsis.
