Ola Håkansson Sjukdom – Ola visar ett fotografi av godset taget i april 1913 som han fick av de tidigare ägarna. På baksidan står det: “Den dagen var det meningen att Anton skulle ut och träna.” En kort sammanfattning av husets historia, med början 1880, ingår efteråt. Ola tycker att det skulle vara fantastiskt att bo någonstans med så många intressanta människor.
Sedan han och Anna tog över huset har mycket förändrats. Förutom att renovera har de lagt till en ny sektion längs ena sidan av huset. Denna avdelning, som kallas “nedervningen”, består av ett rymligt rum med högt i tak, bäst beskrivet som en stor hall avdelad i mindre sektioner.
Denna plats brukade vara ett grisslakteri förr i tiden. När vi kom dit såg vi bara en hög med stenar och jord. Eftersom det var så bra gjort vill vi gärna behålla känslan av det på något sätt. Allt är original takhöjd, bjälkar och liknande. Ola säger att det är omöjligt att konstruera något liknande i dagsläget.
Den slutna passagen mellan husets pelare är både ett privat utrymme i sig och ett skydd mot den blåsiga vinden och snön som blåste in från gatan och över trädgården tidigare.Min farfar brukade ta sitt champagneglas över trädgårdsstaketet varje nyårsafton, och fyrverkeriet gick av så högt att hela gården skakade.
Sedan insåg vi att vi behövde bygga upp det hela igen. Det har blivit riktigt bra. När vi är många här ser det riktigt trevligt ut. Om du någon gång behöver komma bort från allt lovar Anna att det är lätt att göra det var du än är.
Uppför en trappa längst ut på längden hittar du ett avskilt och mystiskt gästrum. Ola stirrar ut över den vidsträckta utsikten och antyder att han själv skulle vilja använda rummet för logi.Annars brukar han vänta på långbåtens nedre däck, där han sitter och jobbar. Det finns ett piano i hörnet, men det är inte där du hittar honom. Han lyssnar på musik på sin dator och håller kontakten med musiker och kollegor över hela världen.
Artisterna han samarbetar med, som Benjamin Ingrosso, Icona Pop, Zara Larsson, Felix Sandman, Omar Rudberg, och många fler, är fortfarande populära även om det var länge sedan han själv stod på rampen.Han har delat sin resa till att bli musiker på heltid med många av dem.
Ur Olas perspektiv var det i första hand en nedgång. I takt med att publiken växte ersattes mindre lokaler av större konsertsalar och att stå på Nalens scen verkade vara i universums centrum. Dessutom planerade han att göra det inom ett bestämt antal år från och med nu.
Vilka konnotationer hans namn väcker beror mycket på ens generation av ursprung. På sextiotalet var han bandets sångare och största stjärna med Ola & The Janglers. Detta är också den Ola som så många människor känner en djup och bestående personlig anknytning till.
När jag växte upp på 1960-talet var det inte garanterat att folk gillade mig och Janglers, så det är kul att se att folk nu får så positiva reaktioner när vi träffas. De kanske har blivit påminda om Svenne Hedlund från Hep Stars eller Tommy Blom från Tages, och de skulle ha blivit förlåtna för att de trodde att det var jag som tog upp det. Alla våra rivaler har dock försvunnit och vi börjar känna oss mer hemma tillsammans. Det är fantastiskt att höra att någon minns 1960-talet och oss med sådan förkärlek och positivitet.
Efter Ola & The Janglers tillbringade Ola tre år som soloartist på 60- och 70-talen. Efter att ha tagit en tid borta från rampljuset återvände Ola till internationell tjänst hos Secret Service vid millennieskiftet. Karriären planade ut efter nästan tjugo år. Det fanns ett sexalbum, många singlar och många tv-framträdanden över hela världen.
I slutet av 1980-talet blev Ola en hitmakare för andra artister som Lili & Susie, Tommy Nilsson, Jerry Williams och Lena Philipsson, och samarbetade ofta med Alexander Bard och Tim Norell.På 1990-talet tjänstgjorde han som skivbolagschef på Stockholm Records, där hans lista inkluderade band som The Cardigans, E-Type, A-Teens, Army of Lovers och Stakka-Bo. Det var ett klokt beslut att vända och arbeta med sekterna istället.
Det var skönt att kunna göra något annorlunda efter att jag hade fastnat för det så länge. Dessutom hade jag tillbringat så mycket tid i studion och ätit fruktsallad att lukten av en inspelningsstudio nästan brändes in i min hjärna. På nätterna sov folk där, åt hamburgare och drack som en borstbindare. Jag tror verkligen att jag skulle ha gått under om jag hade behållit den livsstilen.
Så det var faktiskt inte sagt att Ola åkte i tid. Det förekom täta resor till och från London, samt möten med flygbolag i New York och Kalifornien. De där faxen gjorde mig varm.Det var under denna tumultartade tid i Olas liv som han träffade Anna. De träffades på jobbet medan de båda jobbade i musikbranschen och nu firar de sin 30:e bröllopsdag.
Att bo med Ola kändes som en gåva på grund av detta.Jag var 19 år gammal, barnlös och ivrig efter en familj. Men jag träffade min pojkvän max några gånger i veckan. Vår verksamhet måste förbli konfidentiell; vi fick aldrig gå ut offentligt med våra affärer. Jag var livrädd, förbryllad och i en svart funk…
När hon tänker tillbaka på sin första tid som popstjärnas fru känner Yvonne Hkansson ingen tomhet. Här beskriver hon påfrestningarna som hon och Ola var under innan ett dagpass avslutade deras intimitet.Vårt företag är inte bland de mest framgångsrika i historien. Vi har ställts inför många utmaningar, men det har funnits tillfällen då vi har varit tillräckligt nära en lösning för att byta växel och prova en ny väg.
Ola Hkansson och hans syster Yvonne berättade om sina två år som “hemliga” gifter. Vi slappar utanför Stockholm i ett par rum runt köksbordet. Endast kök och vardagsrum har möblerats; “fen”-rummet är ett gapande tomrum med lådor staplade längs ena väggen.
Ola och hans fru flyttade in i ett nytt hem i maj, men han har fortfarande inte lyckats köpa några möbler till det. Han har haft för mycket på tallriken den senaste tiden, vad med “Olá y Julia”, en sommarturné och en kommande resa till England.
Yvonne lagar kaffe i blommuggar och serverar tre varianter av kakor från ett Huddinge bageri. Håller en cigarr i ena handen och tittar över på Ola som suger på en rejäl ostmacka från sin kaffekopp.
Var ska vi börja? Hur mycket vill du veta? frågar Ola på sitt söta lilla luftiga sätt.
Långt efter att de gjorde slut blev Ola och Yvonne inte sexpartners. De träffades då och då efter jobbet, men alltid med några av de andra eleverna, som planerade helgfester och ringde in den nya veckan tillsammans.Ola och Yvonnes förhållande utvecklades från platoniskt till romantiskt under loppet av ett och ett halvt år. De stötte på varandra ofta. Ola spelade slumpmässigt hela kvällarna och Yvonne hängde så småningom med.
De bytte löften i augusti 1963. Yvonne tar bort en av de stora guldringarna och kollar tiden. Den 29 augusti 1963.Ola bodde hos sina föräldrar i Sollentuna, och Yvonne var hos sina i Huddinge.De var lika sorglösa som alla andra gifta par. Ola lämnade NK och skrev in sig på handelshögskolan. Yvonne började ägna mer tid åt sitt stora intresse, kosmetika. Hon gick kurser på en mängd olika skönhetsakademier.
Ola och Janglers fick mycket mer speltid än någon annan. Regnet blev hårdare och hårdare. Men Yvonne kunde inte klaga länge, eftersom hon och Ola träffades flera gånger under veckan och hon följde med gruppen på deras matcher på helgerna.
Innan Ola fyllde 21 år hade varken han eller Yvonne någon avsikt att gifta sig. De väntade på att se om deras känslor för varandra kunde stå emot den publicitet som Olas stigande stjärna skulle ge.
Men i slutet av sommaren 1965 insåg Yvonne att hon längtade efter barn.
Jag är kanske lite mer konservativ än Ola, erkände Yvonne efter lite eftertanke. Jag var åtminstone klar. Jag skulle vilja byta presenter med Ola. Jag har ändrat mig lite; Jag tror att jag skulle trivas väldigt bra med Ola om vi inte var gifta.
När det går fel plockar vi upp varandra, säger Ola. Våra valkretsar ville det.Yvonne och Ola vigdes i Huddinge prästgård den 25 september 1965. Yvonne bar en blå klänning, som hon mindes, och hennes bukett hade både rosor och liljekonvalj. Ola var helt uppträdd i sin svarta kostym…
Efter stormen återvände de till Olas föräldrars hus. De fick ett av de tre sovrummen på värdshuset för sig själva. Olas föräldrar är snälla och snälla människor som gav sina barn alla möjligheter att växa upp i fred.
De dröjde dock kvar efter att ha tillbringat de fem dagarna tillsammans ensamma. Ola tillbringade fem dagar i veckan på en affärsresa. När han kom hem var han utmattad och arg; han ville inget hellre än att lägga sig ner och låta tystnaden och friden omge honom.
Yvonne berättar att hon till en början var helt mörklagd av rädsla. Det var svårt att hålla tillbaka frågor och förklaringar när han tog hem kornen. När hela ens inre värld är på kant, kan man inte tigga. När man är 19 och nybegåvad och ivrigt ser fram emot ett barns ankomst. Och du kan bara se din man några dagar varje vecka. Hon misstänkte att Ola ville hålla sin fru dold för hans beundrare, men hon protesterade ändå.
Nu har jag lärt mig att vara tuff, säger Yvonne. Nu när jag har lärt mig att leva mitt eget liv när Ola inte är i närheten, kan jag uppskatta den tid vi spenderar tillsammans och göra det bästa av den, snarare än att slösa bort den på frågor som jag inte vill ha svar på.Du har börjat få samma installationer som jag, erkänner Ola med ett snett leende. Ni har börjat få kläm på det genom att medvetet skilja er från varandra och stöta på varandra igen. Det är nästan som om vi är det.
Ola Hokanson återvände aldrig till Sverige. Det måste ha varit ett konstant behov av hans hund hemma i öst. Två av hans bröder gav sina söner till Ola något år efter att han gav upp och flyttade ut som bevis. När Ola och hans syster var unga kallades de Hkansson efter Hkan Persson. Anders H. H. Kansson var farfar till både mig och min kock.
Det var början av 1920-talet innan någon återvände. På den tiden verkade Olaf Julius Hokanson som missionär för mormonkyrkan och skickades till Sverige. Barnet som föddes vid Salt Lake hette Olaf Julius. Olaf Julius HokansonStad, 1872, omedelbart efter ankomsten; den första av våra ribbor födda i USA. Grover, Wyoming, 1936: Hanhund.
När han var i Sverige besökte han sin fästmös bror, Ola Andersson, som bor på Torpgatan i kvarteret Valhalla. Vid tre-fyra års ålder var mormor Majas hår helt vitt och lockigt som ett kantigt horn. Olaf Julius tyckte att hon såg ut som en liten ängel och ville ta med henne till Amerika för att uppfostra som sin egen. Även om det var kostsamt att försörja en familj på tio personer på ett oväntat sätt från Kopparverket var mamma Elina naturligtvis inte med på äventyret. Men mamma hörde historien när hon växte upp och hon förmedlade den till mig.
Ungef2015-02-07 12-45-40Några år senare, i början av 1930-talet, var Wilford Hokanson, Olaf Julius son, på mission i Sverige. Till och med han gjorde ett besök hos Ola och Elina, som då hade flyttat till Eskilsminne. Mamma hade en historia att berätta oavsett besöket; på den tiden läste Hugo och Greta esperanto, det internationella språk som många på den tiden trodde skulle förena världen. Gretas brevvän var en italienare och hon brevväxlade med honom på esperanto.
En dag kom Greta hem från sitt jobb på Ramlösa skofabrik för att hitta en maskerad man som satt på deras bakgård. Vem är det? frågade hon sina äldre syskon Gösta (14), Maja (12), och lilla Inga (9). De sa: “Det är din italienska älskare.” Greta blev så orolig att hon hoppade och flydde, höll sig gömd tills hon försäkrades om att inkräktaren inte var en italienare utan snarare hennes amerikanska kusin Wilford.
Ovan kan du se ett foto som Wilford lämnade efter sig, med inskriptionen “Wilford E. Hokanson, Grover, Wyoming, USA och även Hälsingborg, 10 oktober 1930” skriven i hörnet.Det hände inte mycket med mig efter det förrän jag var en 17-årig blivande gymnast och min mamma såg bilder på den amerikanska slavhandeln och berättade om det.
Trots bildens uppenbara ålder kunde jag skriva till adressen som visas eftersom jag hade studerat språk utomlands i England och behärskade engelska något. Det var som att skicka ett brev i en kolv och vänta på att se vad som hände. Det var bara en kort väntan innan svaret kom fram.
Det visade sig att Grover är en av de mindre städerna i Star Valley; Wilfords mor hade precis blivit ganska gammal; och brevbäraren var ganska bekant med Wilfords familj och hade skrivit ett speciellt brev till honom innan han reste till Kanada för att tjäna i sin kyrka.
Wilford höll med mig om att det var jättekul att höra de svenska slackerna och han accepterade min nyhet. Han delade berättelser om sin fru och sina barn. Han berättade också hur mycket han trivdes med sitt besök hos Ola och Elina, något han ofta tänkt på under året.
Han hade glömt vad bilderna var på, så han skickade en gammal bleka till mig och bad mig berätta vad de var av. Men jag måste verkligen skicka tillbaka bilden för det var en så söt gest. Anna och Greta syns på bilden och väntar på att bli insläppta i Eskilhemmet. På slutet berättade han att han hade en storebror som då var på mission i Sverige och att han hoppades att jag skulle skriva till honom.
Wilford är 98 år gammal från och med 2007 i delstaten Washington.Det visade sig alltså att jag tillbringade ett år med att brevväxla med Jerry Hokanson medan han var i Sverige. Jag vet att jag har en bild på Jerry någonstans, men jag kan inte hitta den just nu.
Jerry var den som lärde mig allt jag vet om mormoner, trots att han aldrig var entusiastisk över att åka på mission med mig. Han reste aldrig så långt söderut i Sverige att vi inte kunde träffas, och det hade jag inga svårigheter med redan på 1970-talet, när folk inte var lika intresserade av fastnade mördare med halkar.
Men när han återvände till USA fick jag en inbjudan att närvara vid hans dop i det enorma templet i Salt Lake City. Det hade varit spännande att vara med, men kostnaden var oöverkomlig, och dessutom var jag tvungen att gå i skolan.
