Nathalie Björn Flickvän – Drömmer om att köpa ett stort hus i Sverige. Nathalie och Aurora är ett lite skrämmande par som spelar fotboll för sina respektive länder när de inte är ihopkopplade för en av Englands mäktigaste klubbar. Trots detta – eller kanske på grund av det – när de kommer hem pratar de om allt annat än fotboll.
Ibland pratar vi om fotboll i bilen på väg hem från träningen, men när vi väl kommer hem vill vi prata om allt annat. Helt fantastiskt. Nathalie har nyligen köpt ett hem i Uppsala, hennes barndomshem, förutom bostaden i Liverpool som hon och hennes man äger av fotbollsklubben.
Jag skulle vilja köpa ett hus i Sverige. Ett skarpt fokus. Jag ogillar verkligen att bo ensam och känner mig mycket mer bekväm i ett resväska eller gästrum hemma hos mina föräldrar. Nathalie växte upp i Uppsalas första stadsdel. Mamma jobbade inom äldreomsorgen och pappa var bonde. Nathalies föräldrar skilde sig när hon var ung, och hon tillbringade många år utan ett syskon, men hon har nu en mycket närmare relation med båda sina föräldrar.
Det var hennes pappa som först fick henne att intressera sig för att spela fotboll när hon var fem år gammal. Även om jag fortfarande tycker om att dansa, övertygade han mig om att lägga min energi på fotboll snarare än dans eftersom han själv var en gammal fotbollsspelare.
Trots att han tillbringade mycket tid i England har pappa deltagit i varenda mastersturnering med undantag för den i Tokyo, som vi spelade privat på grund av pandemin. Mamma vill inte besöka så ofta, men hon gör det när hon kan. Mina föräldrar kunde inte vara stoltare över mig. Det är så jag känner, helt klart.
Jag är inte en som slösar pengar på flashiga sportbilar; snarare skulle jag vilja slå ihop mina resurser och bygga mitt eget hem i ett säkert område nära mina nära och kära. Drömmen är att äga en bostad i både Uppsala och Italien. Kanske i den lilla italienska staden Tromello, cirka en timmes bilresa norr om Milano. Tjejen säger att en person inte kan ha två hus för att göra det skulle kosta för mycket pengar, men vi får se.
Planer för eventuella framtida barn finns fortfarande i framtiden och är inte lika enkla som för kollegor på andra sidan, som kan låta sina fruar, flickvänner och barnskötare sköta trädgårdsarbetet. Nathalie fnissar åt hur hennes farfar och mormor löser marktvisten.
Just nu vill jag inte ha barn, men kanske någon gång.Det finns gott om tid eftersom Caroline Seger är 38 och Hedvig Lindahl är 40. Att ha familj samtidigt som man gör en professionell karriär kan vara utmanande. Om man kunde få barn som Elin Rubensson gjorde och sedan återvända till sitt lantliga hem, skulle livet vara mycket lättare.
Dessutom jobbar jag med en tjej, vilket kan bromsa in proceduren ytterligare, så jag vet inte vad jag ska förvänta mig. Min dotter blir upprörd oavsett vilket tillfälle att ge presenter. Hon är traditionell och italiensk. Ändå finns det ingen anledning till oro. Förväntas ha en fotbollsspelares vision
Fotbollsvärlden är mer politiskt polariserad än någonsin tidigare. Protester, bojkots och hetsig debatt fördärvade förra årets kontroversiella herr-VM i Qatar, som fokuserade mer på politik än fotboll. När det tidigare i år blev klart att kvinnor skulle förbjudas att bära “regnbgsfärgade kaptensbindlar” under sommarens damfotbollsturneringar, precis som män var i Qatar, bröt debatten ut i en ny omgång.
Även om det aldrig är fel att använda sin plattform för att ta itu med angelägna frågor, kan tanken på fotboll som en opolitisk arena vara mer spännande än någonsin. Det räcker inte för en spelare att ägna all sin fritid åt att pressa sin kropp och sinne till sina gränser för att bli bäst; istället måste han eller hon också hålla koll på saker som regnbgsbindlar och lönegapet mellan könen och vara fullt upptagen med hur små ökennationer ger upphov till mäns rättigheter.
Alla förväntar sig att du har ett bra synfält, men så är det inte. Detta gäller särskilt för kvinnliga fotbollsspelare. Nu, först nyligen, var det regntunnor och VM-prislappar som alla behövde svar på. Människor försöker ofta ge bästa möjliga svar på svåra politiska frågor utan att fundera över dem. Än så länge ser det ut som något ur media.
Mediehantering är utmanande. Nathalie stålsatte sig för att åka till ett land så hängivet fotboll som England, men nu tycker hon att brittiska medier är mycket mer spännande än sina svenska motsvarigheter.
Det sägs ofta att den brittiska pressen är kvav, men jag tycker att de är mycket mer eleganta än sina svenska motsvarigheter. Även om vi vinner kommer det oundvikligen att kritiseras, ifrågasättas och bedömas negativt i efterhand. Det kanske är ett typiskt svenskt uttryck. I England kommer vi att överösas med tillgivenhet på ett helt nytt sätt.
Som uppvärmning inför det kommande fotbolls-VM i Australien och Nya Zeeland möter vi landslagsstjärnan Nathalie Björn, som berättar om blåguldchanserna, en typisk dag i Liverpool med laget och livscoachen Aurora Galli, och den inhemska drömmen om bli en obducent.
Det finns en hembaserad medhjälpare som gillar att varva ner med en cappuccino i den blommiga Josef Frank dårskapen. Vi träffas på Soho House på stermalm, en tjusig internationell medlemsklubb inrymd i en renoverad gammal metodistkyrka. Nathalie Björn är just nu på ett oplanerat besök i Sverige så att hon kan gå på guldvaskning med resten av den svenska jordskredtruppen.
Jag vill verkligen ha en guldmedaljong. Den 26-årige försvararen säger: “Det är okej.” Efter sin andra säsong i Everton utsågs Nathalie till en av lagets bästa spelare, en ära som känns desto mer betydelsefull med tanke på att det var lagets målvakter som röstade på henne. Storklubben slutade på sista plats i English Women’s Super League, men istället för en lång välförtjänt termin behövde de bara byta Evertontröjan mot den blå nationalsången och återvända till Sverige för förberedelser inför nästa VM i Nya Zeeland och Australien.
Ändå är det skönt att ha lite stillestånd hemma innan man fortsätter till VM. Jag har några dagar där jag kan glömma fotbollen och känna mig normal igen innan jag tappar förståndet i Nya Zeeland och Australien. Det är lätt att glömma att jag faktiskt lever i en drömvärld.
Trots den generella förbättring av damfoosball som setts i allt fler länder har det svenska landslaget behållit sin position på eller runt toppen av världsrankingen sedan slutet av 1990-talet. Resten av Blues-laget, inklusive Nathalie, gick vidare till EM-semifinalen året innan och förlorade mot slutliga mästaren England. De känner sig självsäkra och har utmärkta medaljchanser vid sommarens världsmästerskap.
Människan är så hård mot sig själv att hon bara vill ha mer och mer av sig själv. Det är lätt att glömma att jag faktiskt lever i en drömvärld. Jag får bli svensk ambassadör på de utsålda arenor jag drömde om som barn. Världens bästa känsla är att komma ut ur speltunneln inför alla blåguldfans och sjunga nationalsången med de bästa spelarna i Sverige.
Inget skramlar med sinnena för tillfället. På grund av tidsskillnaden spelas flera av matcherna i fotbolls-VM i Australien vid frukosttid i Sverige, med start redan vid lunchtid. Att Sverige och Italien är i samma grupp gör att Nathalie går head-to-head med Aurora Galli, den italienska mittfältaren som hon nu delar Everton-fältet med.
När jag spelade i OS i Tokyo skrev hon för Everton samtidigt som jag, men hon gick med i klubben innan jag gjorde det. Det låter så tyst, men det var faktiskt väldigt ömt vid första anblicken. Jag hade aldrig haft en pojkvän eller flickvän förut. Jag var medveten om min attraktion till människor av alla kön, men hade tidigare bara dejtat manliga vänner.
Det hade precis avslutats med ett dödsfall när jag kom till England, och jag träffade Aurora nästan direkt och insåg att det var mer än bara vänskap. Det var bara en så kraftfull känsla, och så blev vi det. De senaste och ett halvt åren har vi varit ett par.
Liverpool, den klassiska industristaden i norra England som gav oss både The Beatles och den senaste vinnaren av Eurovision Song Contest, Loreen, är hem för Everton Football Club. Liverpool är min favoritstad. Det är en gammal hamnstad, så det är alltid nära vattnet, vilket ger en härlig atmosfär. Den staden är fantastisk eftersom den har så många utmärkta restauranger och butiker.
Det ser ut precis som man föreställer sig. Ett traditionellt brittiskt hem med heltäckande heltäckningsmattor (rädda badrummet) och en liten skrubb under trappan, à la Harry Potter, där vi gömde våra dräkter, trollstavar och så mycket mer utrustning vi kunde bära. Det finns en liten trädgård utanför med lite dekorativt gräs och en bänk.
Jag ska inte säga att det är svårt eftersom det alltid är samma sak. När väckarklockan ringer klockan åtta på morgonen använder vi en mobilapp för att logga våra dagsaktiviteter. Där kan man anteckna sitt nuvarande tillstånd av nykterhet eller vapenhet. Vi ska sova på det och besluta om en tid för att träffas när den är redo att lämnas in till klubben. Träningsanläggningen serverar frukost klockan tio över två på morgonen.
Traditionell engelsk frukost: rostat bröd, ägg, tomater och bacon. Sedan värmer vi upp med olika övningar innan vi går ut för att träna fotboll i en och en halv timme. Efter det duschar vi, äter lunch, tränar på gymmet, duschar igen och åker hem runt 14.00 på eftermiddagen. Vi spelar på söndagar, så vi kan ta en buss till London och bo på hotell en natt innan nästa match. Vi har hand om vardagar och helger. Så tar livet slut.
