Misslisibell Mamma – Lisa Jonsson, mer känd som Misslisibell, började sin YouTube-karriär i unga år. Nu slår hon vågor med sin bok Ni vann aldrig, en berättelse om pöbelvälde och dess konsekvenser, smärtan av att inte bli accepterad för den man är och uppkomsten av fandom som en tyrannisk kraft när allt annat faller sönder.
Här presenterar vi ett exempel på kapitel ur boken där Lisa Jonssons mamma berättar om sina känslor vid den tidpunkt då dottern blev ofredad. Läs vidare: Fem romaner som utforskar det unika bandet mellan mödrar och döttrar.
Mamma berättar historien
Det är tufft att bli föräldrar till ett barn som har blivit adopterat. Och det är inte lätt att uppfostra ett barn som använder andra människor som bönder i ett spel pöbel. Min mamma berättar i det här kapitlet historien om sitt liv när jag blev antastad.
Att veta när man ska ta ett dopp i nödbromsen är det knepigaste. När blev det för långt? Det faktum att ett barn inte alltid har någon att umgås med är inte världens undergång. Det händer alla någon gång under puberteten. Vänner kommer och går. Livet är bara vad det är.
Lisa hade inte många vänner mitt i ingenstans, men vi tänkte att hon skulle klara sig så länge hon hade minst en. Hon är typ av en introvert. Det har också varit hennes äldre syskons syskon, så jag var bekant med det när jag var runt henne igen. Jag känner det igen i mitt eget hem och med min man faktiskt. Det är ingen skada att undvika stora sammankomster av män helt och hållet.
Vi var inte bekanta med YouTube-fenomenet när Lisa först började använda det. Vi var bekanta nog för att förstå det, men inte så mycket mer. Vi var alla glada att hon hade så roligt eftersom hon hade hittat sin sanna lycka där. Jag är inte ett stort fan av parfym och rakvatten, så jag tyckte det var lite dumt när en tonåring lade ut en video med sin “morgonrutin” med ansiktsvård på internet. Vi tog det roligt.
Vi har alltid sagt till Lisa att hon får spendera så mycket tid hon vill på YouTube, men vi har satt upp några grundregler: inte prata negativt om andra människor, inte vara halvnaken och inte använda fult språk. Vi frågade henne flera gånger om hon ville sluta när hon började få problem med sin näthat på kanalen.
Om Lisa vill fortsätta i den riktningen kommer vi att uppmuntra henne att göra det, och om hon vill sluta hjälper vi henne att göra det också. Men hon har alltid insisterat på att pressa på. Jag förstår vad hon säger. Varför skulle andra mäns svaga vilja förstöra det som Lisa anser vara det roligaste någonsin? Ibland har YouTube varit den enda källan till underhållning för henne.
Lisas lärare var inte direkt entusiastiska när hon lanserade sin skolas kanal på morgonrasten. De verkade tycka att det inte var en bra idé av henne att spendera för mycket tid framför datorn och att hon borde få lite frisk luft och träna istället. Alla barnen i hennes familj har fått otroliga datorkunskaper på grund av hennes omfattande användning av dem hemma.
En av hennes bröder bestämde sig för att studera datorprogrammering på college, en annan lärde sig engelska genom datorspel och Lisa kan mer om fotografering, redigering och presentationsteknik än de flesta elever som gick mediekurser på gymnasiet.
Barn har inte bara “suttit vid datorn” då. Vi har verkligen lärt oss den hårda vägen om farorna med att sätta oss där ute, särskilt som pedofiler och liknande. Men vi har alltid sagt till Lisa att om hon lämnar ens en liten anmärkningsvärd kommentar på en av våra sidor så kommer vi och hjälper henne.
Vi var egentligen inte oroliga för att Lisa lockade en så stor fanskara. Vi var till en början djupt påverkade av lavinen av telefonsamtal vi fick från små barn som var ivriga att prata med Lisa. Det började bra, men efter ett par nätter med att ringa upp trettio set var det bara för mycket.
Och det fanns en äldre dam i stan vars namn var ganska likt Lisas; hon fick en massa mordhot, ditt avskum! Men de slutade ringa när Lisa skrev ett inlägg om det. Det kom plötsligt översvämningar av brev. Budhunden kunde ta hem en hel lda. De var fortfarande lite snobbiga vid brevlådan.
Vi har alltid försökt undvika att göra en stor sak av Lisas videor på YouTube. Vi hade en stor grupp på middag och många samtalsämnen dök upp som vi inte hade kunnat ta upp när vi var omgivna av Misslisibell eller pöbeln. Men jag har också försökt hindra Misslisibell från att ta för mycket plats på egen hand genom eftertanke och försiktighet. Varje barn, har jag alltid trott, borde behandlas med respekt och ges lika uppmärksamhet. Om du är i en stor grupp måste du lära dig att ge alla utrymme. Alla måste föras till bordet.
Vi har inte valt att sätta “kändisen” på en piedestal och glömma resten. När jag är ute med Lisa kommenterar hennes föräldrar ofta: “Du måste vara väldigt stolt över henne.” Och ja, det är jag, men jag är stolt över vart och ett av mina barn.Lisas strävanden är inte mer betydelsefulla.
När upploppen började eskalera pratade min man och jag med båda rektorerna flera gånger i telefon. I slutet av terminen planerades en större sammankomst och alla lärare och mentorer var på plats. På mötet fick vi veta att skolan hade varit i kontakt med föräldrarna till eleverna som hade mobbat Lisa, men att de föräldrarna hade vägrat att utöva kontroll över sina barn eller diskutera vad deras barn hade sagt på nätet. Det beslutades under mötet att Lisa skulle byta klass.
Sommarromantiken var precis runt hörnet. Min man och jag pratade aldrig med Lisas föräldrar ansikte mot ansikte. Eftersom vi bodde i ett litet samhälle var vi oroliga för att det kunde ha lett till en generationsklyfta. Så vi lät skolan försämra relationen.
Jag tror att skolan hade svårt att hantera mobben eftersom så mycket av det inträffade på ön Ask. Och jag kan förstå dem också. De såg några röda flaggor. De gav bland annat mandat att elever inte fick tillgång till Ask över skolans wifi, men att det inte på något sätt hindrade dem från att använda sina egna mobilnät för att skicka in frågor.
Skolförvaltningen försökte föra ett samtal med eleverna och deras föräldrar, men det visade sig vara fruktlöst. Om de kunde göra något annat, vad skulle det vara? Skoladministratörer kämpade först med att skilja mellan vardaglig gymnasieslang och störande beteende.
Och vem hade rätt.Jag håller med om att det är en mycket svår fråga att lösa. Det är inte lätt att säga vad som är verkligt och vad som inte är det i en värld där även de minsta meningsskiljaktigheterna kan eskalera till fullskaliga krig. Men när ett barn tvingas lämna sitt hem och blir deprimerad på grund av skolan, då är något allvarligt fel.
Nätöverbelastningen gjorde det svårt för oss att agera också. Oavsett vad vi gjorde fortsatte Lisas onlinestatus att överraska oss. Lisas skvallrat, att hon var en fegg, och att hon var med tjejerna på mellanmål kunde man lätt läsa på Ask.
När vi föräldrar gick till skolan och träffade rektorn stod det att vi skulle försöka stoppa tjejgänget men att vi i bästa fall skulle misslyckas. Och så var det. Vi läste kommentarerna hemma med Lisa, och det blev många sorgliga kvällsmat. Vi var medvetna om att en illegal karaktär hade dykt upp, men vi beslutade att inte polisanmäla det. Vi var båda skeptiska till att polisen skulle kunna göra vad som helst och oroliga att Lisa skulle få ett ännu hårdare straff om vi anmälde händelsen.
Vi visste att det var över när Lisa flyttade skolor. Nu skulle hon komma bort från pöbeln och börja om i ett nytt samhälle där pöbelcirkusen inte kretsade kring henne. I början av augusti var Lisa ganska glad och vi slappnade av. Vi hade berättat för den nya skolans rektor att Lisa hade upplevt svårigheter på sin förra skola, men vi hade inte gått in på detaljer om vilka svårigheterna hade varit.
Vi ville inte svartbolla den andra skolan eller eleverna som gick där för det skulle vara fel. Den nya skolan visste att hon hade varit en mobbad, men inte vad hon hade gjort. Vi kanske borde ha berättat mer, men att vara efterklok är enkelt. När upptiningsprocessen började upplevde Lisa ångest och panikattacker, och hennes skola var där för att hjälpa henne igenom det.
De tittade på henne och försökte ändra några saker för att göra det lättare för henne. Jag tvivlar inte på att de försökte det. Det gick dock inte. Skolförvaltningen var fast besluten att hitta en lösning och gjorde allt som stod i sin makt för att göra det, och kom med nya tillvägagångssätt och strategier.
