Mikkey Dee Förmögenhet – Det var en äkta lägenhet på kanske 10 till 12 kilometer. Jag minns att varje gång vi gjorde en skiva frågade någon om vi ville skriva tre eller fyra låtar, och vi sa alltid “Fy fan!” Inspirationskällan var bokstavligen “ut genom fönstret”, och ingen hade tillgång till den. Att göra musik som bara var halvvägs anständigt intresserade oss inte.
Det var trots allt kärnfrågan. Vi har väldigt få slagsmål, men det finns mycket live- och videofilmer, vilket kan vara kul. Jag hoppas att mer av samma kommer till de platserna. Då kommer den konstruktiva kritiken, och jag säger: “Din dumme jävel!” Du kan välja här. Om du är så lat och dum är det bara att köpa det direkt då! Hur låter det? Men det finns andra köpare där ute.
Bara för att Lemmy inte längre finns är det ingen anledning för legenden att dö. Du ger dem ett val. Jag tycker att det är på tiden att vi får fler Elvis-låtar där ute. Ja, det förstår jag väl. Det är lite utmanande för mig att förstå allt som finns där.
Nej, det här har varit här på bananplantan ganska länge innan det hände. Jag och min franska vän Sofia hade diskuterat detta alldeles för länge; allt som behövdes var att hitta en lämplig lokal. Denna plats är ett riktigt “hål i väggen”; vi pratar om en liten, dyster rockbar som passar runt hundra personer. Sticky Fingers var en modefluga och ingen visste något om mördarna som höll fast vid det, men jag ville inget med det att göra för om jag ska släppa in något negativt i mitt liv, vill jag att det ska vara något bra.
Eftersom jag redan har för mycket på min tallrik, kunde jag inte förmå mig att starta det här projektet förrän vi båda var övertygade om att det inte skulle vara ett betydande krångel från början. Däremot är jag och Manko (fd Sticky Fingers) redo att öppna butiken någon annanstans i Göteborg.
Vi vill verkligen göra något, men vi vill göra det bra och vi vill hitta rätt. Vi återkommer med något spännande. Tyvärr förbättrade ingenting med Sticky atmosfären i baren. Efter tjugo år av att ha bott där är Manko förståeligt nog trött på platsen. Vi hade diskuterat att öppna en Lemmy Lounge och gå därifrån, men även om jag önskar dem lycka till och tror att det kan lösa sig, ur mitt perspektiv, har partnerskapet litet intresse. Det fungerar inte, det.
Snälla, var seriös. Jag vet att det är svårt, men jag har fått tillräckligt med lycra, om jag får uttrycka det så, för att slippa vara den som står i rampljuset 24/7. Oavsett vad jag investerar i kan jag sitta här med dig och tugga på det samtidigt som jag kanske marknadsför det.
Jag är en lite “tyst partner” och kanske mer en orolig outsider. Om möjligheten ges kommer jag definitivt att vara där och tillbringa så mycket tid som möjligt där, men jag är inte den typen av person som kör dit fem-sex dagar i veckan. Det var inget jag borde ha förutsett.
Jodå. Det senaste decenniet har de hackat på mig och jag ska nu avslöja var jag står när det kommer till böcker. Så länge jag fortsätter att vara så upptagen som jag är känner jag inte att det är relevant. En dag kommer jag att sitta i just den här soffan och påminna mig om hur fantastiska saker var förr och hur trötta dagens ungdomar har blivit.
Mikkey Dee Förmögenhet : 9 miljarder kr
När det händer verkar det mer lägligt att se tillbaka och utbrista: “Vet du vad, jag hade en jävla bra resa!” Men jag är för närvarande knädjupt i det här ämnet, så att skriva en bok om det verkar lite meningslöst för mig. Det kommer en dag då det är härligt att kunna dela så mycket.
Mikkey Dee är ständigt upptagen och extremt spänd. Han anser sig vara extremt sällskaplig, och hans familj skrattar gott när han tvingas prata med slumpmässiga främlingar på gatan. Vi hade ett långt samtal med gudekungen som behandlar hela världen som sitt ämbete.
Vi diskuterade en mängd olika ämnen, inklusive hans tankar om att skriva en självbiografi, Lemmys hologram, trädgårdsarbetets avslappnande effekter och om han skulle vilja spela på ett nytt Scorpions-album eller inte.
Jag skulle vilja göra om 1982 års “Blackout”-album. Det kommer att bli tufft. Och vi måste. Det är mitt personliga motto: vi måste göra det. Ett riktigt hårt och tungt Scorpions-album.Lägg den i helvetica! Vi lade upp det på Motörheadsidan, och jag läste några av svaren.
Jag gör det aldrig, men jag gjorde det den här gången, och det var några personer där som jag inte förväntade mig. Ingenting kan göra mig så ledsen som andra människor… och det gäller allt vi gör, speciellt sedan Lemmy dog.
Det är bara trä!” Jag kände mig inspirerad att skriva något i samma veva, så jag kom på “Kolla vad fan det är vi gör egentligen!” Det här är löjligt, så jävla! motsvarigheten till “Skam på dig!” eller det jag precis skrev. Jag blir väldigt irriterad. Det säkerställer livslängden för Motörhead-märket, bandet och hela Motörheads historia.
Vi ägnar oss inte åt något slags schmoopery, men det här var en fråga jag fick för ett storskaligt förbättringsprojekt, så det är bra. Det är helt varmt, så varför inte göra det? Vi kommer inte bara att sitta och göra och sälja gräsklipp, trots allt. Det är lite oroande när folk säger “Åh, Lemmy rullar i sin grav” när någon gör eller säger något, men de glömmer att det var Lemmy som faktiskt kom på den här idén.
Han var ganska glad över våra whisky, björnar och vin och det faktum att vi gjorde vad som helst. Trots min tendens till irritabilitet finner jag stort värde i att höra andras tankar och åsikter. Se vad det är och ge sedan dina tankar om det.
Ja, det är mycket pengar, men vi har inte råd att säga ja till 999 gremlins just nu. Om det är något vi kan samla oss bakom så är det definitivt värt att göra. Det är ingen överraskning att vissa företag skulle vilja förknippas med Motörhead – bandet, logotypen och bilden är alla bland de coolaste i världen. Det var vad jag sa i Globen för många år sedan när jag delade ut en Grammis.
De hade skrivit ett brev till mig, men jag blev uttråkad av att vänta på det och sa: “Nej, jag måste improvisera här.” Lätt mystiskt och lite busigt. Jag gick ut och sa något i stil med “Jag tror att alla som sitter i Globen på något sätt är Motörhead-fans”, och det förvandlades till ett hett ordväxling.
Även om det var lite vagt sa jag så småningom: “Motörhead har inspirerat mig på så många olika sätt. En del av det kommer att påverkas av musik, en del av bilder och en del av min kärlek till 80-talet. Exakt det är fall.
Det finns ett enormt tvärsnitt av befolkningen som är besatt av Motörhead enbart på grund av bandets namn eller logotyp. Motörhead har funnits ganska länge, och vi har sett otaliga flygblad i USA från stora filmstudior som 20th Century Fox och Warner Bros. Det sätter en kramp på saker och ting, och jag tycker att det är ganska fantastiskt. Vi får många frågor, men sedan börjar vi ställa några egna.
En sån plats i verkligheten? Du, det var ett snack om det. Ju mer jag tänker på vad jag såg i Ronnies (Dio), desto mer förvirrad blir jag över var jag står i förhållande till det hela. Jag tycker att det är ganska kvavt, men samtidigt kommer jag på mig själv att tänka, “Ah, shit allts!” Det är väldigt hemskt att behöva bevittna. Det är svårt att ta in. Om du är över tjugo eller trettio år kan det verka självklart.
Döda musiker som spelar på Gröna Lunds gator. allt är en knepig situation, men tekniken förbättras hela tiden, så allt borde vara bra.Det ser ut som en split-grej för mig. Personligen skulle jag tycka att det var riktigt riskabelt att göra ett sådant spel — ett hyllningsspel — men jag tycker ändå att det är värt att kämpa för.
Det är i Lemmys era, och du kan se hur fansen blir rastlösa över att släppa taget om Lemmy och Motörhead och allt vi jobbat för. De vill inte höra det. Motörheads fanklubb har fler medlemmar än när vi började spela, och folk samlas från hela världen för att fira Motörhead-dagarna. De ber att lägga ner den, och det är då man kanske kan ge dem grönsakerna. Vi får se.
Vi har mycket muskler. Vi har otaliga timmar av video- och ljudinspelningar. Särskilt från talkshower och liknande. Att säga att vi har mycket studioutrustning vore en lögn; det gör vi inte. Vi släppte ett album ungefär när vi fyllde 18; inte många band kan säga detsamma. Nästan vartannat år kom en skiva, och det var en bra LP; det fanns inga sammanställningar.
