Maja Nilsson Lindelöf Pappa – Min mammas år var avklarat idag. Ju äldre jag har blivit, desto mer har jag insett hur sällsynt det är att ha ett starkt band med sin mamma. Eller återvända till sina föräldrars ouverturer. Det vet jag såklart eftersom jag inte har någon kontakt med min pappa. Och det är därför jag är så tacksam för min mamma i synnerhet. Jag kan bli lika irriterad på en man som jag kan skrika och skratta med henne.
Att ha henne som min enda mamma är en stor tröst. Hon är vanligtvis en av de första jag ringer när något har gått fel. Bra som snooze. Hon har blivit en skicklig på att lugna mig genom åren, och hon är lika ångestfri som Victor. Hennes världsbagage är där jag hittar mina problem. Vilket gör det väldigt bekvämt för mig att ringa henne. För mig var det enkelt att ha henne som bästa vän.
För det mesta är vi överens om att vara oense i samma frågor. Vi båda störs av samma saker och agerar på samma sätt. Victor filmade att vi har en sommarmysig stund på Västers, där vi går hand i hand och har exakt samma saker i åtanke som tvillingar. Jag kunde inte vara mer tacksam mot henne för att hon gjorde min storasysters födelsedag så speciell. Han har erkänt att han inte skulle ha varit så framgångsrik som han har varit utan sin mammas insisterande på god vård och det bästa för Albin.
Hon är världens bästa mamma, och hon har fött mig och Albin. Och jag är så stolt över att kalla henne min mamma. Aldrig i min livstid kommer hon att få försvinna. Till huset! Sitter och lyssnar på gamla bitar av livet på lärkan (så underbart bra på alla punkter, så uppenbart tråkigt att man inte kan låta bli att lägga sig ner men ändå förstå en), och inser att det finns otaliga sätt som han kan relatera till ditt liv. Jag bor inte med en idolspelare, utan snarare med en man vars jobb och karriär tar honom över hela Sverige, så jag tillbringar lite tid hemifrån och lite tid i hans många hem.
Jag är inte beroende av min partner på något sätt, form eller form annat än min tydliga önskan att tillbringa resten av mitt liv med honom. Jag har en utbildning och en stabil karriär. Ett av de största hindren i vårt förhållande är min känsla av att han tar mig för given; Jag offrar mycket av mig själv för andras drömmar, och jag känner inte att jag får något tillbaka.
Jag planerar och håller koll på våra privata liv, fixar och ger bort hemma och bokar alla roliga resor för oss att ta på helgerna. Det som verkligen drabbar mig är att jag inte har någon aning om huruvida min partner gör samma saker för mig eller inte, och om han anstränger sig för att övertyga mig om att det är “värt det” att göra så många uppoffringar som jag gör.
Finns det något du kan känna också, och om ja, hur kom du dit? Jag har försökt prata med min partner om det, men jag känner mig bara så missförstådd. Det enda jag kan komma på är att jag valde att spendera resten av mitt liv med honom, och det är därför det är så. Hur kan du och Victor göra det så att ni känner er som en del av hans yrkesliv och inte som att ni trycks undan och förväntas anpassa er till hans livsstil?
Till dig och Ted Louie, stort tack för din underhållande och informativa blogg.
Bra du, hej! Åh. Usch, när jag läste din kommentar fick jag en klump i halsen. Jag tycker att det är knepigt att hitta en balans mellan att resa med någon, att känna sig inkluderad i handlingen och att sitta kvar i gångsätet. Egentligen har jag chansen att vara en gåva med en man som är en professionell fotbollsspelare (och allt vad det innebär i form av resor och liknande) men som alltid har sett hur stor inverkan jag har gjort med denna strävan.
Även om han definitivt kommer att vara välmående i framtiden oavsett, är min familj och hans familj övertygade om att jag har ett visst ansvar i denna fråga. Och det är bra också. Och det är avgörande för vår relation. Den typen av vördnad är överdriven. Och så har de alltid varit.
Victor har alltid förstått att hans tid är nu, men han har också pushat mig att göra precis vad jag vill just nu och efter hans vagnaffärer, för det är min tid. Jag får bestämma var vi ska bo, vad vi ska göra och liknande saker.
Och nu när vi i princip driver Victors liv tackar han mig gärna för de uppoffringar jag gör, och jag visar lika gärna min tacksamhet för livet och äventyren jag får dela med honom. Om han aldrig hade uttryckt tacksamhet mot mig, tvivlar jag dock på att jag skulle ha varit lika nöjd med resultatet och absolut inte lika tacksam i gengäld.
Du har en egen karriär, vilket är väldigt viktigt (tror jag) för ens känsla av självvärde, precis som du beskriver i ditt skrivande. Jag tror att ha rätt att bli hörd är avgörande för många män (inte alla, du kanske har märkt att jag är en pk). Och det är därför du inte är beroende av honom, något han nästan skulle tro med tanke på hur slentrianmässigt han accepterar givet att du stannar kvar på åkturen.
Jag tror att du är väldigt tajt och generös med din tillgivenhet, och skulle uppskatta en spontan resa på en måndag, en bukett röda rosor på en fredag, eller lite hjälp med dina läxor på en lördag. Året är nu 2019, inte 1940.
Så även om du har pratat med honom så tror och känner jag på din kommentar att det här är långt större än något du bara “ska leva med.” Relationer bygger på ömsesidig beundran, omtanke och tillit. Gör inte bara vad du vill och förvänta dig att den andra personen ska anpassa sig till dig. Du har bestämt dig för att tillbringa resten av ditt liv med honom trots att han inte är särskilt intresserad av sitt yrke.
Även om Victor hade en jättematch i ett annat land och snart kommer hem så räknar jag ändå med att vi kommer att dela lika på hushållssysslorna och diskussionen om vår relation. Att han har haft en match har noll betydelse för hur jag känner eller hur jag känner för honom. Och samma sak gäller när jag har haft ett stort jobb. Det är vad vi får betalt för att göra, men bandet mellan oss är verkligen något väldigt speciellt.
Gud vet att jag alltid måste prata och ventilera för det är viktigt att sätta ord på vad du känner. Och när vi har varit i kläm under åren – när jag har känt att jag blivit mobbad eller utnyttjad – har jag låtit dig veta det. Sprid ordet flera gånger. Ibland stannar jag hemma ett tag så att jag kan få lite distans till allt.
Men skillnaden då är att han uppmärksammade mig, och vi gjorde båda anpassningar så att ingen av våra liv skulle kretsa enbart kring arbete och allt vad det innebär. Det är bara ett jobb, trots allt. Och livet är för kort för att alla andra saker ska bli trevliga på grund av det, som ett jobb.
Alla vill ha en god vän som gör subtila gester och kommenterar dem. Dessutom vill jag framför allt lyssna och jag vill göra en förändring. Och när man reser med en sådan person får man genuin respekt. Hur underbart det hade varit för de männen att återvända hem efter en lång dag till ett sparsamt möblerat hus med några måltider på bordet och en dålig film som spelas på tv.
Väldigt tillgiven just nu. Du inger förtroende, ståndaktig sådan. Kära nån. Och säg till honom att om du tror det eller inte har ingenting att göra med hans arbete. Utan honom, och det faktum att du saknar just det på grund av honom.
Tack så mycket! ÅH HERREGUD HAHAHA. Kanske Victor skulle göra det, men jag skulle inte drömma om att hälla bensin på mitt barn efter en fotbollsmatch. Vi gillade båda namnet Louie, och jag gillade Ted. Men båda namnen var lite knepiga för sitt eget bästa, så en dag fick jag den briljanta idén att de kunde kombineras. Det har gått runt fyra år sedan dess, och jag har ställt mig den frågan varje gång ett nytt barn kommer in i bilden. Och så kom han, och han var en äkta Ted Louie.
HALLÅ! 3 OCH GRATTIS! MYSIGT S. Jag har fått många frågor om TL:s rutiner och våra metoder. Efter sommaren, när han var fyra månader gammal, började vi hålla oss strikt till rutiner. Innan dess kändes det hopplöst och svårt, speciellt med tanke på hur perfekt vårt sommarliv hade varit och hur liten han fortfarande var. Det blev ännu lättare i den åldern eftersom det (åtminstone i England) är mammaledighet på fyra månader.
Vi började följa samma rutin varje kväll: vi åt middag, tränade lite på gymmet, duschade, bytte om till pyjamas, lade vår son till sängs med en flaska vatten balanserat på en gose och satte på hans babyvakt. Vi märkte att han använde sig av rutin och så har vi hållit på.
Vi har dock ändrat lite på schemat så att det idag blir grönt på halv sex, sex, och ner i säcken vid halv sju, tjugo i sju! Så kvällen går väldigt fort; han vet vad som kommer och är beredd på det, liggandes i sin säng med ljuset släckt. Han sover fortfarande i ett gästrum, men när oktober rullar på måste han flytta till en egen plats. Nu när han fortfarande äter en lätt middag runt midnatt tycker vi att det är ganska bra att ha honom i närheten. Grattis och stort tack!
