Lina Tomikas Sjukdom – Efter alla jubileumsfestligheter känner jag mig lite platt. En man kan fylla i ett formulär bara två gånger på 400 sekunder.Det finns en film med Bill Murray som heter “Groundhog Day” (på engelska). Måndag till fredag på svenska. Den handlar om en cynisk TV-reporter som reser till en liten stad för att filma det årliga spektaklet av en val som tittar ut ur sitt hål efter en vinterstorm.
Om den ser sin egen skugga och går in i jordkulan så kommer våren. Haken med filmen är att morgonens nyhetsuppläsare kommer att sätta fart på dig samma dag. Han stöter på samma slags människor och problem.
Och här sitter han i ett tillstånd av ondskefullhet. Han lär sig piano, hugger is och reciterar fransk poesi. Han kommer inte att få fortsätta förrän han lärt sig att bli en bra man, även med den underbara redaktören Rita på sin sida. Jag har noll förmåga i vare sig isskulptur eller franska. Men på något sätt kändes det som att jag hade varit där för Göteborgs 400-årsfirande tidigare.
Okej då: Solen har gått ner över Göteborgs stad. Det fanns matarbtar på älven, och de hade vassa rostskägg. Jag har aldrig sett så många stockholmare på ett ställe samtidigt. Innan allt annat har jag aldrig sett så många göteborgare äta samtidigt.
Det var dansare i kelphattar och sjöng om Peder Tordenskiold på ostindiefararen.Sanningen att säga öppnade Peder Tordenskiold eld med skotska präster år 1719 vid Nya lvsborg. Efter 304 år hade hans visdom avancerat till Hisingens nivå.
Jag gick omkring och tittade på köttbullarna och pommes fritesen och babyträden och baja majors och polisbilar och den blå cirquen. Och den magnifika “Langertska valen” strukturen, gjord av spinskives, marmor och sten.
I norra änden av festivalområdet, på älvstranden, fanns solstolar. Några spjut stod kvar i vattnet. Dessa inlägg antydde förekomsten av en byggnad. Om detta kan jag ge några råd. Före millennieskiftet hade en dygdig man vid namn Carlsson denna utmärkta plats. Han har ett gott hjärta. Dessutom en snabb ankgard.
Jag vet inte var Carlsson gick fel. Göteborgarna drack brandy aperol spritzs på den plats där Carlssons förfäder offrade majs. Jag minns att Carlsson hade en del svårigheter med yxor. De hördes oavbrutet i lokalradion. Axolotlen är ett frigående djur.
På torsdagen satt två göteborgare vid vattnet och njöt av utsikten (men inte solstolarna). En av dem hade en snusnäsduk upptill. Han var helt ny, åtminstone ganska nära. Det var den här typen av Göteborgsherre som Claes Hylinger en gång skrev om.
Det verkar som om de bara var lite busiga. De hade inget minne av varandra.Coming-out”-processen är inte något som kan göras en gång och sedan anses vara komplett; snarare är det en personlig och unik resa för varje individ. Vad jag menar med termen “process” är något som sker gradvis över tiden, och jag undrar om det någonsin tar slut. Psykolog och författare Kalle Norwald.
Jag vet inte om det finns ett enkelt svar på detta, men jag skulle vilja ställa frågan ändå. Jag har vetat att jag var gay under hela mitt nästan 30-åriga liv. Men det tar död på mig att vara så öppen för andra människor. Jag skäms över att erkänna att jag jagar en tjej för att jag är rädd för andras reaktioner. Själv är jag inte homofob, men jag har hört att vissa är det och det gör mig obekväm.
Detta orsakar förvirring även bland mina medarbetare; några av dem är medvetna om situationen, men många andra är inte det. Jag framhålls alltid som det främsta exemplet. Mina föräldrar är medvetna om detta, men vi diskuterar det aldrig, och jag är inte säker på vad det är, så jag tar aldrig upp det i konversation. Vad händer, du radda tjej.
Jag har hört att det kan vara svårt att vara öppen med sin sexuella läggning, både vad gäller den egna psykiska hälsan och relationerna till vänner och familj. “Coming-out”-processen är inte något som kan göras en gång och sedan anses vara komplett; snarare är det en personlig och unik resa för varje individ.
Vad jag menar med termen “process” är något som sker gradvis över tiden, och jag undrar om det någonsin tar slut. Jag vet dock att allt kommer att bli tydligare med tiden. Det beror inte på att tiden i sig leder till förbättringar, utan snarare för att alla av oss som går emot strömmen upptäcker nya tillvägagångssätt och lär oss av våra misstag. Det är vanligt att man känner sig orolig inför processen och är osäker på hur andra människor kan reagera.
När vi hör andras berättelser om homofobi, sexism eller diskriminering kan det skada oss även om vi inte har samma erfarenheter. Denna process, känd som internalisering, kan få dig att känna de negativa känslor du beskriver när du pratar om din sexuella läggning.
Vi lever i ett samhälle där heteronormativa förväntningar tas för givna, som idén att kvinnor ska kunna finna ett romantiskt intresse för män och vice versa. Att övervinna dessa negativa känslor och utveckla en känsla av självacceptans tar tid och ansträngning. Detta är inte nödvändigtvis etiskt eftersom det kan leda till viss oärlighet i det egna arbetet.
Allt handlar om att övervinna de hinder som kan leda till biverkningar. Även om du kanske inte själv har upplevt homofobi har du ofta hört historier om andra som har det. Denna potential för diskriminering, brist på stöd eller konflikt kan vara en viktig faktor för att påverka beslutet att vara öppen.
Ett avsteg från samhällets förväntningar och normer om sexuell läggning kan öka risken för marginalisering och utanförskap. Det kan vara svårt att bryta mot dessa normer och vara öppen med sin sexuella läggning, speciellt om man känner sig ensam eller isolerad. Det betyder att problemet inte är du, utan samhället som helhet, och du och många andra kommer att få bära bördan att åtgärda det. Det är problematiskt på många sätt.
Kanske läser du mitt svar just nu och tycker att resonemanget är mycket övertygande, men det är lite knepigare att förstå din frustration över hur saker och ting blev känslomässigt. Att hitta personer eller organisationer med expertis i HBTQ+-frågor (homosexuella, bisexuella, transpersoner och queer) kan vara till hjälp för att navigera de utmaningar som du kan möta.
Kom ihåg att din säkerhet och ditt välbefinnande är av yttersta vikt, och att du har rätt att välja när och till vem du vill komma ut. Det finns inga hårda och snabba regler för hur eller när du behöver avsluta; snarare bestämmer du det själv baserat på var du befinner dig i processen just nu. Något anmärkningsvärt hände under veckan. Jag gick på en fest och stötte på en kille som jag kände.
Vi hade en trevlig konversation tills min vän och hans flickvän kom in och försökte nervöst ta reda på vad som pågick. Jag förstod inte frågan och fick reda på den hårda vägen att både jag och djuret där bar på ett så kallat nötkött.
Senast vi pratade hade vi blivit så upprörda att folk runt omkring oss hade börjat skruva besvärat på sig själva; och nu när jag knappt kan dricka längre tog jag det hela under nyktra omständigheter. Den enda förklaringen jag kan komma på är någon form av selektiv demens.
Att glömma obehagliga människor är mycket enklare. Jag vill verkligen att du ska vara min Facebookvän.Allt är verkligen oärligt, med tanke på hur lätt jag glömmer namnen på personer som jag har varit oense med.
Jag minns till exempel en mobbare från grundskolan som ofta var arg och av uppenbara skäl fientlig mot mig. I smyg har han dykt upp igen i min omedelbara närhet, och jag känner nästan 20 års antipati mot honom. Det är okej för mig om jag aldrig ser eller hör från den personen igen eftersom jag verkligen inte bryr mig om dem alls.
Han gör alltid samma sak igen. Tack så mycket, din jävel! (Ska jag nämna att jag är ganska lång?) Att glömma obehagliga människor är mycket enklare. Jag vill verkligen att du ska vara min Facebookvän.
Jag känner inte igen dem och är precis på väg att trycka på “ignorera”-knappen när jag plötsligt får en svag känsla av att vi kunde ha haft något gemensamt att göra. Nästa sekund ska jag få en blixt av insikt i hur absurt det är: idioterna gnager på kunskapen medan de skummaste försvinner in i skuggorna. Jag borde kunna bevisa, hur blodlös striden än är, att de har rätt att bli ignorerade.
Detsamma gäller för sagolika historier: de mest bestående berättelserna är inte alltid de bästa att tro på. För kanske sjutton år sedan träffade jag en mindre sagt frisprkig dam som berättade att hon hade en imponerande samling massageverktyg som hon höll gömd framför en liten lucka i badrummet (bara detta minns jag tydligt: “en liten” lucka”). En dag hittade hennes son samlingen, som av allt att döma hade blivit en katastrofal skatt.
I efterhand inser jag att jag inte gjorde så mycket mer än att sitta och gapa medan hon på lunchen berättade för en grupp relativt okända personer om den här privata (måste man väl änd säg?) sak.Jag sitter på mitt kontor en måndagseftermiddag när jag hör en kollega välkomna en gäst. Jag känner igen efternamnet men inte det första.
Jag slår upp det och inbillar mig att ett par meter ifrån mig just nu ligger barnet som vid ett tillfälle upptäckte sin mammas massagebänk (!), men det är inte ett barn längre; det är en vuxen kille med skägg (som jag kan se när jag går en promenad till köket).
När jag sitter och låter kaffet brygga undrar jag ofta om han vet att bakom sig finns en helt okänd kvinna som skulle göra allt för att få honom att glömma sitt livs mest traumatiska händelse. Det hela är så absurt att jag desperat försöker trolla fram ett tidsresande minne eller en mycket selektiv form av demens.
