Joanna Swica Olycka – För två dagar sedan delade Metro Modes-bloggaren Joanna Swica en berättelse om otrolig tur. Hennes tankar omedelbart efter cykelolyckan har äntligen avslöjats: “Jag var inom millimeter från att bita mig i tungan och tillbringa resten av mitt liv uppvänt i en säng.”
Efter en bisarr cykelolycka som kunde ha varit mycket värre kunde Joanna Swica inte sluta tänka på det i två dagar. Hjälmen mitt itu brast loss i skallen och skadade axeln och mjälten svårt. Joanna tog en medicin för sitt huvud och sin nervositet, och hon skriver om hur nära hon var på att bryta nacken och tillbringa resten av sitt liv hängande upp och ner i en säng i sin blogg. Vår ledare formar oss.
Jag kan inte nå hennes kopp med den där lilla sockerbiten, och hon behöver din hjälp med att sätta sig på badrummet, där hon kan svimma. Joanna knivhöggs femtio gånger och fick tre brutna ben och en grov näsa. Alla kunde se att hon var änglavaktmedveten. När jag såg alla dina sena inlägg, tweets, e-postmeddelanden och sms kunde jag inte låta bli att skratta. Efter att hon såg sin spegelbild i spegeln började hon gråta, som hon förklarar på Instagram.
Hela teamet på Metro Mode skickar dig massor av uttryckssymboler. Joanna har inte skrivit något på nätet sedan händelsen. Sedan dess har det gått en vecka. Jag sov upp och ner där och funderade på framtiden, för en vecka sedan. Min första cykelkrasch var för en vecka sedan, och jag hade en fantastisk tid – precis som jag gör med de flesta saker jag tänkte göra.
Vi hade fortfarande 20 mil kvar innan vi nådde Norrtälje och Emelies fosterhem, där våra måltider väntade oss. Till en början skulle vi cykla 90 mil, stanna för lunch och sedan cykla hem igen för ytterligare 90. Vinden var lagom, solen var ute och jag dök in med huvudet först för att vinna mark och lyfta Emelie. Det fanns inga hicka alls. Min puls var 33 kilometer i timmen och jag upplevde ingen bröstsmärta eller obehag. Det enklaste någonsin.
Med överraskande klarhet kan jag höra och känna mullret från jordbävningen i själva benen av min skalle. Aj! När smärta uppstår gör jag ett stopptecken med händerna, sedan en snabb nbromsning med andra handen när jag släpper min hjälmen. Nu känner jag att jag har fastnat i ett hjulspår. På övervåningen tar Emelie min hand när jag trampar på en kastrull med vatten som innehåller klistermärken och tar ett foto ifall vattnet kokar över. Vi pausar för drinkar och en proteinbar innan vi fortsätter.
Efter några km av detta har vi båda kommit att acceptera att det är det här. Du kommer inte åka särskilt långt i en bil på landets slingrande och bergiga vägar. Samma veva uppslukar oss, och samma mördare följer oss runt, snubblar över ingenting. Vi skriker och trycker undan tanken att han, efter att ha oroat sig så mycket för oss, kommer att slänga runt oss. Vad han gör när han vänder sig om för att vända sig mot baksidan. När vi ser människor av vår typ stöter vi på dem tills vi hör en hotande som signalerar att det är dags att gå vidare.
SMACK-banderollen har höjts och nu ska ett gäng på femton personer omringa oss och förgöra oss. De sätter stämningen underbart, och vi försöker att inte väcka grannarna genom att imitera dem för högt. Det bästa du kan göra är att inte göra någonting om du vill få någon att gå med i en grupp som de inte känner att de tillhör. Vi struntar i prognosen och kör direkt in i deras vindbyar och når 45 km/h på vår cykelhastighetsmätare.
Jag vet i mina skelett och hela mitt väsen att vi inte kommer att flytta någon annanstans. Jag blundade flera gånger och är redo att säga till Emelie att vi inte ska stanna eller cykla runt när jag inser att armen på cyklisten framför mig börjar träna ordentligt. Jag har dock börjat grubbla när jag upptäcker att Emelie står bara några steg ifrån mig.
Att komma närmare henne gör mig nervös eftersom jag tycker att bromsningen tar för lång tid och jag känner att jag behöver styra mot diket om det ska gå bra. Plötsligt hör jag hur Emelie ropar att klungan str stilla och sen händer nog s ser hon ut cyklen str rakt upp med framhjulet stilla och jag voltar rakt över med huvudet framt rakt ner i asfalten. När jag närmar mig korsningen är det första jag överväger om jag ska svänga åt sidan av vägen eller inte för att undvika att bli påkörd av inkommande fordon.
Som så ska jag fortsätta att skriva. Tanken att ljud kan överföras längs armarna var direkt uppenbar för mig. Efter att ha skrikit “nej” tills näsan rinner in i munnen, knäpper jag till och slår ut våldsamt. Det måste vara mycket fel för att det ska bli helt svart enligt mig.
Varje gång jag sätter mig i sadeln igen måste jag överge tre män. En man med enorma, kraftfulla händer höll min nacke, en ung kvinna med en otroligt lugnande röst talade till mig och en tredje man stödde mina fötter. Jag kan inte se någonting eller känna någonting alls. Ingenting de säger är vettigt för mig. Fram till dagarna sparar jag blod och äter pommes frites. Handledarna. Jag blev mörkare av skräck och allt jag kan tänka på är hur mina sjutandskydd föll ur min oklippta ryggsäck.
Jag kunde inte låta bli att tänka på hur sjuk jag var, trots att läkarna hade sagt till mina föräldrar att de skulle behöva överge sina jobb för att ta hand om mig resten av livet. Jag slutade med rehabövningar och började använda ilska i köket efter att jag insåg att min kropp inte skulle bli bättre. Men jag var helt utmattad och behövde vila mer än något annat. Även om jag aldrig hade tränat tidigare, bar jag ett par träningsskor designade för träning.
Flera högtider
Att träna hjälpte mig att komma över nerverna. Fem år efter sin uppståndelse fokuserade Joanna på att ha roligt och njuta av livet istället för att träna eftersom den resulterande lyriken var för mycket att hantera. Jag bestämde mig för att komma i form efter det och började träna regelbundet. Då användes träning för att minska behovet av våld.
Det är en standardövning. Den viktigaste förändringen för mig har varit omvandlingen av min attityd till fysisk aktivitet från en plikt (som det var under hela min återhämtning) till en av nytta (som det är nu). Sinnet spelar en lika viktig roll som kroppen i träningen. Trots att hon säger “träning är inte mitt liv”, fortsätter hon, “skulle mitt liv inte vara hälften så bra idag om det inte vore för min träning.”
Om du kunde ge några unga killar som lider av en allvarlig sjukdom något råd, vad skulle det vara?Prata från VAG om det. Prata om hur du verkligen känner utan att hålla igen. Berätta för mig om du är nere, arg, orolig, avskräckt eller optimistisk. Att vara fånge för en åkomma eller sjukdom är löjligt. Alla hanterar trauman olika. Enligt Joanna, “I högsta grad är det psykologiskt obalanserat”, och hon fortsätter med att säga, “
Tänk dock på att du aldrig riktigt är själv. Någon kan hjälpa dig. Till exempel har jag hållit kontakten med en kvinna vars manliga följeslagare gick bort av samma sjukdom som jag tog. Hon längtade efter att sträcka ut en hjälpande hand, och det gick förvånansvärt lätt att göra det. Jag tror att det är viktigt att pressa sig själv hårt, att upprepade gånger uppmana sig själv att inte ge upp och att ha en fast övertygelse om att man kan förbättra sig med tiden.
Nästa hicka i Joannas liv inträffade för tre år sedan, när det var meningen att hon skulle tävla i sitt första triathlon.Den fysiska kroppen var under intensiv stress. Den senaste månaden hade hon förberett sig för sin första Ironman. Även om hennes liv var kaotiskt kände hon sig oövervinnerlig. Hennes kropp var i fin form efter ett års förberedelse. Inför det stora loppet blev det ytterligare en utmanande vecka med cykling på Gotland.
Sedan, när vi cyklade på en cykelväg utanför Stockholm, rusade hon förbi mig i full fart samtidigt som hon vände mig med långfingret. Hon räddades av omedelbar läkarvård, men hennes kropp dukade så småningom efter för chock, vilket ökade behovet av många suturer.
En go-stol gav Joanna självförtroendet att ta sina första steg två dagar efter skalvet. Hon gick äntligen till gymmet en vecka senare. Hon kunde ta sin första cykelklass 19 dagar senare, och hon slutförde till slut Ironman tack vare sin stora beslutsamhet och viljestyrka.
Hur tränar och spenderar du din tid just nu? Jag har nyligen bytt fokus från triathlon till att hoppa rep. Sedan dess har jag gjort det till en prioritet att lägga ner långa, hårda träningspass. Stenen börjar isa över. Även om jag tillbringar mycket tid i bergen och åker till andra områden för mina många träningsäventyr, är Stockholm fortfarande mitt hem och bas.
Hur var det att vara i Robinson när du var där
Jomen, det var en allvarlig hetta. Jag är nöjd med hur jag presterade för kameran och hur ärlig jag kunde vara. Vad är din syn på livet i allmänhet? Du kommer att bli erkänd som en äkta mngsysslare om du… Ja, jag betraktar mig själv som en expert inom sociala medier och fitness, och jag hjälpte till att skapa onlinegemenskapen för kvinnor som heter Friendcation. Som en kreativ person värdesätter jag min stilleståndstid. Det finns inget jag inte kan åstadkomma, så jag väljer och väljer mina aktiviteter med ivriga förväntan på en fullspäckad höst.
