Jens Liljestrand Fru – Det är ofta kvinnans ansvar att vidta försiktighetsåtgärder i dessa typer av relationer. Åsa Dahlenborg, som då var 46 år gammal, kände att han fick axla hennes mammas börda och valde att genomgå självsterilisering. De berättar för Amelia vad de har bestämt. Enligt Åsas intervju med tidningen hade hon blandade känslor över att vilja ha en stor familj och vara redo för nästa fas av sitt förhållande.
Kurator på Södersjukhuset är Stockholmskärleken Åsa Dahlgren. Den 46-årige kulturpersonligheten, journalisten och författaren Jens Liljestrand är förlovad med henne. Paret bestämde sig för att sterilisera sig efter en sjukdom och en sladdis. De korsades första gången 2003 vid ett konvent.
Som journalist bevakade Jens historien på distans, medan Åsa planerade och genomförde evenemanget. Efter det dök de av en slump upp samma dag som bröllopet, och de har varit tillsammans sedan dess. Deltog i ett romantiskt förhållande, som majoriteten av kvinnorna gör.
I en artikel för tidningen Amelia diskuterar Åsa parets rättigheter över förebyggande medicinering. Det gjorde hon ett tag, som många kvinnor gör, och sedan började hon ta ansvar för sitt eget liv. Enligt hennes berättelse i tidningen började hon konsumera P-piller medan hon fortfarande var gymnasieelev.
Min brist på mognad och erfarenhet gjorde mig naiv när jag började. Grunderna började komma efter år. Vad är det egentligen kroppen håller på med? Vad betyder det för min önskan och mig? Åsa berättar för Amelia att hon alltid har varit i första rummet och hindrat den andra personen från att ta plats, i ett försök att förlänga graviditeten och känna ansvar.
Jens säger att liksom många andra män använde han kondom i ungdomen. Så småningom kommer valet att få en vasektomi att nås. Ett ökande antal individer väljer steroider. Det påverkar impulsen att sterilisera sig i Sverige och överallt annars. Enligt SVT Nyheter nådde antalet steriliserade män en rekordhög nivå förra året.
Sterilisering brukade vara en sällsynt komponent. Kapellbesättningen i Växjö gör nu flera per vecka, enligt Karin Brunnström, som pratat med SVT Nyheter. Dessutom rapporterar Social Styrelsen att antalet män som genomgår kirurgiska ingrepp ökar. I genomsnitt utfördes 1 500 till 2 000 ingrepp årligen från 2005 till 2010, med 2 655 patienter som genomgick en vasektomi 2018.
För att utföra en vasektomi skärs sacroiliacalederna av. När befruktningen har ägt rum kommer äggen inte att släppas ut. Sedan, även om de skapas kontinuerligt, försämras spermierna inuti kroppen. Kanske har du genomgått cancerbehandling samtidigt som du har en familj. När Jens och Åsa fick tre barn – Saga, Rut och den yngsta, Greta – bestämde de sig för att det var dags för en vasektomi. ”Jens” implantat placerades av Åsa.
Efter att ha rekryterats av familjen blev Emily ganska nära sin pappa. Vi trodde att vi hade nått slutet av våra reproduktiva år vid 45 års ålder. Den naturliga världen har varit ganska generös mot oss. Ja, vi har tagit hänsyn till att det alltid är en vinst. Enligt Jens “så lovade Åsa att jag skulle sterilisera mig”, vilket Amelia intygar.
Paret utvecklar att Åsa, som genomgick cancerbehandling, förbjöds att konsumera hormoner. Jens delar med sig av sin iakttagelse att Åsas kropp hade fått utstå mycket, inklusive tre operationer och en kamp mot en sjukdom. Att ta ansvar var en piece of cake för honom idag. Att göra det valet var inte enkelt, men det lönade sig bra.
Han berättar för tidningen att det skulle vara helt ångestfritt beslutet och känsla bli kastrerad. Både beslutet och operationen har förbättrat parets humör avsevärt. När det gäller vikten av förebyggande medicin tycker Jens att fler individer borde ställas till ansvar. Det är utmanande att släppa tanken på att satsa på förebyggande medicin eftersom man är redo om man inte vill skaffa fler barn.
Jens säger till Amelia att det också är skönt att känna ansvar för sin del och att ha kontroll för en förändring. Premium I de flesta relationer ligger ansvaret för att förhindra oavsiktliga graviditeter på kvinnan. Detsamma gällde Jens Liljestrand och Åsa Dahlenborg. Efter det kom cancerterapin som följdes av ett bakslag.
Liksom många andra svenskar steriliserade sig Jens Liljestrand därefter. Han hade många känslor att bearbeta innan injektionen, men han har inget emot det. Journalisten och tidigare biträdande kulturchefen på Expressen Jens Liljestrand tycker att det är ett underbart drag att bestämma sig för att skriva kapitlet i boken eftersom det har gått utmärkt att vara gravid och få barn.
Skribenten och redaktören Jens Liljestrand leder Expressens kultursektion. Hans roman “Även om allt tar slut” publicerades förra året och har sålts i mer än 20 länder. fossilförbrännande vrål när maskinen bytte till bensindrift för att på allvar sin styrka, jag kände musklerna i den tysktillverkade motorn stegra under mina händer och kvinnan från bilfirman log igen.
Vi behövde inte en till. Men jag ville verkligen ha det. Det var en lyxig kommentar. De invecklade, fina detaljerna. Den där som leder ut till fäboden. Prinsen i kunglig arv. Överflöd kom till mig. Det inträffade gradvis och oväntat. Min lön som frilansande kulturjournalist var ungefär genomsnittlig för ett decennium sedan;
Jag kunde klara mig med vanliga inslag i ansedda kulturtidskrifter som Sydsvenskan och Dagens Nyheter. Bokkvitton räcker inte för att täcka hembetalningar och vinterkläder för barn, som alla i branschen kan berätta för dig. Min månadslön på Expressen var en trevlig överraskning vid anställningen.
Jag avslutade min frilanskarriär första veckan av 2013 genom att skriva en artikel för den numera nedlagda tidningen Neo, där jag hade tillbringat mina år i förprofessionell utbildning. Jag fortsätter att låta kollegor ta upp det eftersom det är en av mina favorittexter och jag läser det hela tiden.
Den säger i första hand: hur den obesvarade delen av den textproducerande sektorn ständigt hemsöks av hungern efter pengar. Kanske är det för att jag förde en bra poäng till något som många av dem tycker. Hur en hel präst klarar av att vara sjuk hela tiden och oroa sig för saker som pensioner, tider för dermatologi och familjesommarsemester.
Den hade åtminstone rubriken “10 000 f-skatt”, vilket var nyheten som Neo skickade till mig. Tidningen kanske inte finns där för alltid, men även efter all denna tid skulle de flesta kulturkommentatorer troligen fortfarande anse 10 000 dollar som ett rimligt pris för en berättelse. På Twitter svarar en författare “Har gjort hela böcker för det” när jag visar frågan för att kontrollera saken. Det finns inte mycket mer som kan sägas för att visa situationen.
Men jag blev rik, som tidigare sagt. Jag hade ett heltidsjobb och min månadslön gick upp, till skillnad från säsongens grönsaker. Efter en tid presenterades även Vilhelm Mobergs biografi, som sedan såldes i mer än 30 000 exemplar, tillsammans med 100 föreläsningsanteckningar, som värderades till 7 500 kronor, och runt 400 000 kronor i olika belöningar.
Pengar är ett känsligt ämne, och jag förstår det. Det är särskilt tabu på kulturwebbplatser. Det bidrar delvis till problemet. Huvuddelen av kulturarbetarna är besatta av pengar, och de smickrar alla som talar ärligt om dem. Vi vill tjäna pengar, sälja böcker och hedras med stipendier och jurymedlemskap, men i denna fas visar vi varandra och utanför, vi är alla nöjda med att leva i (mer desperat) fattigdom i utbyte mot den fantastiska chansen att utbyta dagar för vackra tankar.
Jens Liljestrand och 2018 års biografi “Mannen i skogen” av Vilhelm Moberg, som markerade hans kungliga debut. Författaren hade en Prada-läderjacka, som han förvärvade med en del av inkomsten. Bildkälla: TT/Fredrik Persson, Så här är vad jag kan säga: Jag blev rik på att skriva min Moberg-bok, jag spenderade på en skinnjacka från Prada, jag tog med min fru och shoppade en ny plånbok på Stockholms Biblioteksgatan, och jag använde pengarna från mina royalties för att finansiera köpet av en herrgård i en av Sveriges rikaste kommuner.
Merparten av pengarna gick till att förlänga min tid hemma för att ta hand om min nyfödda dotter och för att börja arbeta på en ny roman. Att komma tillbaka till Expressen fick mig att förstå att jag kommer att behöva göra ett val mellan att jobba på tidningen och att skapa romaner. Trots att jag har bestämt mig för att lämna mitt jobb tänker jag fortsätta jobba som frilansjournalist på tidningen.
Jag trodde att det skulle bli tightare i framtiden, men efter några år med god inkomst hade jag öppnat ett sparkonto och investerat i det som är så uppenbart svårt att åstadkomma för en ensamstående: ett fungerande vuxenliv med bil, villa , pengar på banken, pengar till barnen, pengar till terminen. Som drömmare kunde jag aldrig nöja mig med en bekväm pensionslivsstil med sparande och investeringar.
Min bok såldes till tjugoen internationella förlag av en driftbyrå, där några av dessa förlag betalade astronomiska summor i förskott. Jag blev oväntat ännu rikare. Trots att jag för några år sedan var medlem av Sveriges medelklass – en term som ofta används för att beskriva personer i högre sociala skikt utomlands – fann jag mig oväntat in i den verkliga överklassen. När jag föreslår en middag på femtio euro till min partner på en restaurang på Michelinlistan.
Där jag tar mig tid att ta hand om de färgade grisarna när jag färdas över hotellgolven. Där betalar jag extra för att parkera, tvätta mina fönster, berätta godnattsagor för mina barn och laga min trasiga bil. Det är vad mitt reservfordon, det jag använder för att komma till spetsen medan jag lyssnar på att barnen äter snabbt, vill säga. Jag kan inte få nog av den andra – den som är helt ny och kellygrön.
I det moderna Sverige är rikedom inget tomt. Fétt löner något som börjar vara smak i många professionella grupper – ägare av friskolor, advokater eller sagen läkare. Månadslönerna för toppredaktörer för svenska tidningar når hundratusentals kronor och ingen gör något åt det. Alla människor han lärt sig att vara naturlag och accepteras i vårt samhälle.
Ändå, att ha en bekväm inkomst som frilansande redaktör och skribent är en gång i livet. Även om det finns många andra som gör det – människor som är klokare, mer ambitiösa, generösare och mer begåvade – har de individerna, som inte tillhör mig, inte rätt att stå på scenen och komponera orden som går mellan sånger. Jag får ont i magen, som om jag har hoppat från en klippa eller upp i en flytande djungel. När någon säger “Hej alla!” de har ett konstant uttryck i ansiktet.
Jag ska på boksläppsfest och det kommer finnas dryck till försäljning på slutet. Enligt partnern som distribuerade boken och löpsedlarna, “Men du har väl råd din jävel.” Jag svarar och lägger ner min väska på stången med nyckeln i handen för jag behöver bara kolla värdet på euron. Ljudet av skrottsalvorna hörs bakom mig.
