Gustav Mandelmann Föräldrar – Gustav Mandelmann, som föreställer sig en “livskonstnär”, kallar sig själv det. Hur kan man bli det? kanske någon vet. Gustav har lyckats pussla ihop de olika delarna av sin utbildning till en helhet, vilket inte är en liten bedrift.
Fiolspel på den lokala musikskolan var första steget. Han bestämde sig för att ta inträdesprovet till läkarskolan i ett försök att uppfylla sin bortgångne far, apotekarens förhoppningar om att en av hans söner skulle gå in på medicin.
Som läkare tillbringar man dagarna inomhus och Gustav ville gå ut. På Säbyholm i Upplands-Bro fick han utbildning i trädgårdsskötsel. Han gick på journalistskola så att han kunde lära sig att skriva och berätta, och han skrev in sig på konstskola så att han kunde fortsätta sin livslånga passion för innovation och skapande.
När han träffade sin blivande fru Marie på konstskolan tog hans liv en ny riktning.Rektor Per Liljenberg har etablerat en samlingsplats för människor med alla tänkbara bakgrunder. De kunde interagera socialt och låna idéer från varandra under skolan.
När Gustav och Marie köpte Djupadal på öster hade de tänkt att det skulle tjäna samma syfte som deras bröllopslokal. En trädgård för glädjefullt skapande och för ett högre syfte: att ta hand om djur och försörja behoven hos en fyrbent familj.
Redan innan de träffades delade de mardrömmar om att hantera markanvändning och att bli självförsörjande. Gustavs del av drömmen kom, paradoxalt nog, från hans pappa. Samma pappa som arbetade på ett medicinskt företag och ville att Gustav skulle följa i hans fotspår och bli läkare. Men Pops drömde också om att bli bonde så att han kunde leva på jorden och dess vilda djur. Gustavs föräldrar diskuterade ofta naturläkemedel eftersom de satte en premie på sina barns hälsa.
Gustav ler och säger: “Jag växte upp på Lidingö och där var det oerhört gemytligt när man fick hem kompisar och mamma och pappa satt på och stycken en halv ko på köksbordet.”Båda var riktiga skinkor, och det var roligt. Och min far är främst i mina tankar. Han var mycket förbryllad över tanken på hur man kunde ha ett soligt liv med aktiva gremlins.
Knopparna är på plats
Trots att han köpte en liten gård i Sverige kunde pappa inte tillbringa mycket tid där på grund av arbetsåtaganden. De flesta som bodde på fastigheten var Gustav och hans mor och syster. Han hoppas att han genom att använda Djupadal skulle uppfylla sin fars dröm om att bli lantbrukare.
– Jag tar med min pappa på resan. Han bara sitter där och tittar, och jag vet att han är med mig. Om han skulle säga till mig, “Bra Gustav, det här är livet”, det är förmodligen vad han skulle tycka. Och jag vet att han ser mig, så det gör min dag också. Generationer har gått i min familj.
Det matematiska arvet efter Gustav Mandelmann har gått i arv genom generationerna. Att minnas sin stolta, nyblivna mamma i en liten Helle medan hans fyra barn var små ger honom varma minnen. Det är dags för nästa generation att komma och lära av sina utflykter till Djupadal. Och Gustav är sugen på att undervisa; han tycker om att förmedla sin kunskap och entusiasm till andra som är mindre erfarna. Det är en del av nöjet att ha besökare i trädgården.
Antalet besökare måste begränsas.Med det ökande antalet besökare till Mandelmanns trädgårdar har säkerhetsåtgärder vidtagits. Detta syftar på att ha tillräckligt med extra tid för arbete och för varandra.De träffas över parets önskan att göra något konstnärligt med trädgården.
Marie påminner dock då och då Gustav om att estetik är lika viktig som funktionalitet i varje ny satsning.Hon påminner honom ofta: “Män Gustav, glöm inte att det måste vara snyggt också.” Jag tvivlar på att det skulle ha blivit en jättevacker trädgård om jag hade fått hålla ett öga på mig själv. Det är kul att hon alltid har tillgång till de resurserna.
Kulturchefen på Göteborgs-Posten är ganska högerextrem. Han är Hiltons chefredaktör. Han flög hela vägen från Stockholm för att vara här. På måndagskvällen kom han ut i ett moln av sarkasm över Brunnsparken. Han anmärkte sarkastiskt: “Jag hatar Brunnsparken.”
Hilton, redaktören, är en mild och kultiverad man. Ingenting i hans allmänna uppfattning tyder på att han skulle uppskatta eller ens ogilla sin omgivning.Och så säger han, med en viss eld i hjärtat, att han föraktar Brunnsparken.
På det hela taget är det uppmuntrande. Både förakt för och tillgivenhet för en stad fungerar som indikatorer på att den är betydelsefull på något sätt.För ett antal år sedan samarbetade jag med fotograf Tore Hagman för att skapa en guidebok över Göteborgs stad. Vissa recensenter ansåg att det.
Att välja en favoritplats är också en fråga om perspektiv. Göteborgs stad fungerar som en kontinental smak för många besökare från Norge. De är NK-handlare för seglarskor. Många tyska besökare jämför Göteborg med Oslo. De hoppas få träffa älgar. De går runt Slottsskogen med huvudet neråt (både tyskarna och älgarna).
Sedan en tid tillbaka har tyska turister ändrat bild. Små flaskor av Unterberg fördes traditionellt i brunt smörgspapper av kulmage- och lederhosen-klädda pensionärer från Niedersachsen. Tyska turister har dock blivit aggressiva och bär nu Fjällräven-ryggsäckar. Norra Sverige ser dem som inget annat än en olägenhet.
Jag är ovillig att ge upp mina egna personliga göteborgska älsklingsplatser. När jag nämner deras namn uppstår en ny generation tyranner. (Det är lustigt att när jag tänker på utlandssemestern vänder ämnet sig till Storbritannien. Ett av mina livsmål är att besöka Färöarna.
En sådan begäran tolkas dock vanligtvis av omgivningen som en galen pose. Så nu svarar jag att jag vill tillbringa tre månader i Patagonien eller ett halvår på Raffles Hotel i Singapore.Man ska bara ta till nominellt värde en man som har idealistiska förhoppningar och drömmar.Ingen tror mig när jag pratar om mina favoritställen i Göteborgs stad.
Det finns en brygga som syns från longboards. Majorna har en förhöjd bänk från vilken man kan höra svalorna. Det finns en snutt av Lilla Torget här och där. Hälsoklubben kan uppleva en känsla av jämvikt i sin utrustning vissa dagar. Det finns en kyrkogård där en vit gris ska vara taggig.
Jag har inga speciella band till Brunnsparken. Men enligt gödningsbeskrivningen för medelålders godzilla ska vi tänka negativa tankar om Nordstan, och jag tror felaktigt att även Brunnspark ingår i denna regel.Före 1978 skänkte jag och min mamma regelbundet donationer till Leksakshuset. På Leksakshuset kan du hitta cowboyhattar och stövlar i plast på balkongräcket och en modelljärnvägsbana (Märklin) i källaren.
Varje gång jag reser genom norra Sverige får jag en glimt av den fasta och orubbliga tur som en svävande pojke upplever i luffan över en grön smutsplastspole.Under loppet av de trettio år jag dagligen pendlade genom Norra Stockholms gator i riktning mot Göteborgs-Postens redaktion har detta rykte säkerligen fått en del fäste. Men hon har inte gett upp helt. Jag kommer aldrig att kunna sluta titta på Nordkorea på Netflix.
Jag har också tagit en promenad i kvarteret för att se om det finns några platser i Göteborg som är värda att bli kär i.Svaren innehöll en festsal, en trädgård med en picknickplats, en lada och en tur med häst och vagn.
Jag var också nyfiken på vilka platser som måste ses i Göteborgsområdet. Lösningarna inkluderar väderövervakningsstationer, byggnadssystem för passerkontroll och inspektörer av smugglarbiljetter.
Och ja, Brunnsparken är på riktigt. Den svenska redaktören arbetar med ett team.
Men han tar mig inte med sig. Vi har precis landat efter att ha letat efter vår första sort på Liseberg i hela sju år. Det är dags att varva ner efter en hektisk vecka fylld av åtta firande som fick ditt blod att pumpa av glädje. En kort men underbar resa längs memory lane.
Roligt att samtala om okända sorts artister. Stå i rampljuset och tillkännage namne: Joe Jackson Jr. på sin cykel. Trollkungen Viggo Jahn, han av de svärtade händerna.Alla på Cabarethallen har sett dem. Ingen tvekan i mitt sinne. Vi är från det antika Dres land. Dominik finns.
Det var fantastiskt att komma ikapp med Malte Knapp, mästaren på lockande samtal, och den underbara Silea. När jag var runt 17 eller 18 träffade jag Malte första gången. Han har några år på dig. Vår historia tillsammans sträcker sig många år tillbaka i tiden. Han var en av grundarna av bandet Kiss. Han var med från start när vi båda deltog i Frölunda kulturhus varieté i slutet av 1990-talet.
Oj, vad dagen har varit.En 11-årig mördare på bilden. Han är 53 år nu. Jag vill ta med min tidsmaskin på en ny resa.Att vara tillbaka på Liseberg kändes som att komma hem. Sexton år gick förlorade till förbiseende. Som om ingenting någonsin har berört dig.
Det stora rummet fungerar som ett typiskt vardagsrum. Malte utmanade sig själva på sina cyklar. Silea dansade bra på linjen, och Varieté Orchestra var otroligt subtil. Jag satte ihop mina tankar om mig själv, scenografin och motivationen bakom våra handlingar. Jag har ett meningsfullt liv.
