Esa-Pekka Salonen Fru – I rollen som regissör i London var Esa-Pekka Salonen en långhårig 25-åring när han gick internationellt. Hans mer mångkulturella arbete, Östersjöfestivalen, går starkt för elfteåret i rad, 30 år senare. Kost, miljö och ledarskap är de tre pelarna. Nu snurrar han i en mörkblå soffa i en mörk Berwald-hall, drar en luvtröja över t-shirten, kollar hans meddelande på sin telefon och spottar i en stor kalk medan jag häller en pilner ur min vattenflaska.
Är det klart att laget har förlorat?
Min magkänsla sa till mig att han kunde vara trött och kanske behöva byta olja, Jo. Han har varit på podiet i ungefär tio timmar med Radiosymfoniorkestern och Hovkapellet, framfört Beethovens symfonier, Berlioz “Romeo och Julia” och Salonens eget orkesterframträdande av “Nyx”. Han hade kommit kvällen innan.
Esa-Pekka Salonen älskar Östersjöfestivalen som hjärtebarn. Han drog fram reglerna tillsammans med den ryske regissören Valerij Gergijev och konsertchefen Mikael Tydén en sommarnatt 1999 i Sankt Petersburg. Ett kulturellt samarbete kring Östersjön har skapats och debatten om vår sjuka ö har börjat hetta till. Östersjöns överlivade konserterna fick den första festivalen genomförd på programpunkter 2003. Det är uppenbart för Esa-Pekka Salonen att kultur, ekonomi och politik inte går åtskilda.
Att de här världsstjärnorna i musiksalen skulle framföra en musikal var mest en chock, säger han. I Helsingfors, pappan sålde toaletter, badrum, rör och ventilationer egenlöst. Vid fem års ålder var det svärmor som tyckte att hennes son borde börja spela piano.
Han slogs dock av en popframställning av Beethovens nia, den med “An die Freude” som idag är EU:s “nationalsång”. Bra, lilla Esa-Pekka gillade det, fick en kopia av originalet, lyssnade – och var snabb. Henne ville spela instrument nu.
Jag kunde börja med blockflow och övervinna det. Skaffa en trumpet och byt till valthorn. Jag blev djupt kär i den. Jag hade en otrolig lärare som hade studerat i Wien på 1930-talet, och snart såg jag vilka djupa rötter denna musik hade i vår civilisation.
Samtidigt minns han fortfarande dagen då hans pappa ville prata om allvarliga saker. Frågan ställd till familjens enda barn, då 15 år gammal: skulle han vilja ta över företaget? Det kom inget svar. Nej.
Pappa sa “ja” och kastade sin son i en konjak. Detta var mycket förstås. Det stod redan klart för mig att det skulle bli musik. Ett yrkesmusiker i familjen var inte självklart, även om föräldrarna stöttade honom. Morsan ville även att jag skulle bli något ordentligt, jurist eller så.
En anmärkningsvärd musikalisk karriär utvecklades istället, som började med studier i röst, dirigering och komposition. Några år senare fick han möjligheten att dirigera London Philharmonic Orchestra; han var 21 år när han första gången stod på podiet framför den finska radiosymfoniorkestern.
Det var då som chefsdirigenten för Los Angeles Philharmonic lade märke till den långa 25-åringen, som också hamnade i en position. Han har sedan dess återvänt till London som konstnärlig chef och konstnärlig ledare. Hej, var du inte bara ett litet barn när det började? Det här är inte sant”, jag tänkte överallt. Jag hade inte äldrig kändt en karriär som dirigent internationellt, det fanns inte på kartan. Det var bara jag och flödet.
Han tänkte att det var inspirerande, men det var inget som hans vida levde på. Han betraktade sig mest som en tonsättare som tjänade pengar och kanske för att få egen och kompisars verk uppförda.Han är så “in helvete blyg” när jag frågar honom om styrka och kraft senare. “Jag har hittat ett sätt att hantera officiella situationer”, säger han när han ser min ex-pojkvän. En stor blyghet som jag tycker är ganska jobbig finns grunden.
Utöver det bekräftar han att han fortfarande är otroligt rörd av musiken. Parallellt med regi har sångkarriären blomstrat. Väldigt över världen har många av hans verk blivit “moderna klassiker” och spelas. Hans uppfattning är att det är en utmaning att kombinera de två områdena.
För mig är dirigerandet viktigt eftersom det innebär att samarbeta med andra människor. Energinivån är riktigt hög när man ska samlas och koncentrera sig på 100 personer varje dag, men det ger en enorm glädje. Helt komponerad av en person. Han blir olycklig och stressad för han inte kan skriva musik.
Vi har också ett annat område i kalendern, och det är livet. Utlånade timmar, termin, träffa doktorn, ta bort stygnen, ta katten till veterinären. För närvarande diskuterar Esa-Pekka Salonen ett operaprojekt med målåret 2021 som en del av hans regissörliv, som är ett virrvarr av assistenter, agenter, PR-personer, skivbolag och systemet.
Runt om i världen har jag gjort tusentals konserter och operor. Jag känner att jag måste ärdra fokus ännu. Jag tänker inte göra något nu, så det kommer aldrig att hända. Även om han har kritiserats för att ha misslyckats med att komponera har han släppt flera verk under 2000-talet, de senare musikaliskt fria verken som delvis skiljer sig från hans tidigare, mer modernistiska verk. Förändrade flytten till USA din ton?
Självklart. Jag trodde att det skulle vara slöseri med tid att åka till Kalifornien. Att debatten i Europa handlade om rätt eller fel blev för mig känd. Det vi kanske inte behöver är en ideologisk moraldebatt. Istället får vi titta närmare på spelet, dömandet. Vad händer när ljuddefekterna möter en lyssnare? Vi är väldigt medveten över det.
Han tycker att det är jättebra att vi har lämnat 1950-, 1960- och 1970-talsgenerationens strypgrepp och ideologiska syn på konstmusik, och han tycker också att det är jättebra att vi har gett oss ut för att se till att “den lilla detaljen” att publiken får något— det är verkligen viktigt.
Nudiemusikkonserterna i Helsingfors på 70-talet är fortfarande färska i minnet. Det var två knepiga saker: om det kom mycket folk och om folk gillade det. Det som var bäst var när tre människor och en hund visades där och hatade det vi gjorde. Han säger med stort skratt att de var avantgarde där, men snabbt blir allvarligt:
-Folk var helt emot oss på grund av den typen av religiös fundamentalism. Jag antar det… Dessutom gör han en gest mot orkesterkapseln och säger: “Är inte detta mainstream?” Den motsatta sidan är knappt mainstream längre. Med den digitala revolutionen händer allt på en gång.
Hans menar att symfonimusiken var också ett lätt mål för kritik under den vänsterradikala perioden, med orkestrar klädda i middagsdräkt från 1800-talet, dirigenter med rituella rörelser, musik från ett annat tempo, småborgerlighet allmans.
Konstmusik är inte särskilt värderad av den nya liberala kapitalistiska kulturpolitiken, eftersom den inte omfattar någon verksamhet. Även om han inte är pessimistisk ser han med en antydan av optimism att all musik är tillgänglig och att yngre generationer korsar gränser, hittar nya vägar och kämpar för att hitta sin plats i någon hög eller pompös fasad.
Många människor, även yngre, tittar på oss. Denna klagomáx över en äldre publik är något vi har hört i 150 år. Är det problematiskt? Nya äldre är på väg. Hans 55 år gamla jag verkar fortfarande vara en pojke. Jag förstår som det är med chefer. Omfattande många är urgamla, höga fart och väldigt yrkesaktiva. Ja, det kan handla om mer än bara rörelserna där på banan.
-Det är en viktig möjlighet för ständig utveckling när det inte finns någon åldersgräns. Jag har ju utvecklats när jag är tillbaka vid mig som 25-årig dirigent. Förutsatt att jag blir 25 år kommer jag att kunna se den 55-åriga beauen igen. Även om man måste jobba hårt får man ändå otroligt mycket tillbaka, vilket är en glädje som kanske inte alla jobb ger. Viktigast av allt, energin som kommer från att ständigt interagera med yngre generationer av musiker.
Vet du vad en riktig regissör gör?
Föreställ dig en fotbollstränare som är närvarande under matchen, eller en regissör som också är på scenen. Att vara både chef och kollega och spelare är det som gör det speciellt. Det finns flera nivåer, ibland en rationell nivå, där man kommunicerar hur det ska gå till och använder ett lite chefsspråk. Allting börjar och slutar samtidigt, verkar det som.
Den andra är känslig kommunikation, där någon på något sätt, genom sin egen erfarenhet, informerar orkestern om något de kan behöva. Hur annorlunda det kan vara är något han undrar över. Han anser sig ha erfarenhet och har lärt sig läsa om olika orkestrars “metabolism”. Ändå finns det i vissa fall en positiv bias, det klickar direkt, hos andra fungerar det inte alls.
Det går eftersom de väljer att spela med mig. Annars inte. Som ett skriftligt kontrakt är det ganska långt. Jag kan använda samma gester och säga samma saker, men resultaten blir helt olika. Odd är det att jag har haft på i mer än 30 år och inte vet riktigt hur det funkar.
Hans “hela liv” har ägnats åt att framföra Beethovens symfonier, säger han. Det är mycket information, men varje gång gäller det också att hitta nya infallsvinklar, nya frågor som är något som är svarta. Det är oftast mycket spännande att höra helt nya saker när man får lyssna utifrån. Om det är bra ledarskap vill de säga det, vilket är vad jag har kunnat åstadkomma. Sedan dess har jag också haft flera hemupplevelser.
