Elisabeth Ohlson Wallin Fru – I rummet möblerat med bibliska motiveringar blir det plågsamt uppenbart. Trots betydande utvecklingar inom konstvärlden och utanför, har få framsteg gjorts under de senaste två decennierna på detta område. Inget subtilt, inget djupgående, inget poetiskt. Saker som tidigare ansågs vara humoristiska eller provocerande accepteras nu helt enkelt som normen. Klockan har gått ut för henne. Detta håller inte.
KOMMENTAR. Richard Jomshof var drömgäst i SVT:s intervjuprogram “30 Minutes” innan han började twittra om islam och orsaka en politisk augustikris. Däremot valde Jomshof grabbpoden “Sista mltiden”, där han fick mysa oemotsagd på över två timmar.
Grabbarna i “Sista mltiden” och deras svans jublade som ystert och segervisst som Jan Guillou på lejonjakt; det faktum att de fick storviltet Jomshof innan public service var bevis på gammalmedias påstådda död. En pelare att luta sig mot för resten av ditt jobbiga liv.
Det finns andra som har kritiserat SVT förutom Jomshof, däribland Ulf Kristersson, Magdalena Andersson och Anders Thornberg. Etablissemanget skakar på huvudet. Hur ska de mäktiga omdirigeras vid denna tidpunkt för att åstadkomma en lösning?
Jomshofs stöd målar upp en polariserad och splittrad bild av dagens medielandskap. Alla som är någon har sina egna medier via vilka de marknadsför sig själva inför det stora lägret som dagstidningar, tv och radio. Det är inte bara ett problem på Jomshof. Till och med Volvo, kungafamiljen och sportstjärnor publicerar vad de vill på sociala medieplattformar som Facebook, Instagram och appar utan att bli trakasserade av nyfikna reportrar.
Strategin riskerar att inte utöka företagets räckvidd utanför den egna bubblan. Även om det kan finnas ett stort antal “Sista mltidens” tweets, lyssnar inte alla svenskar på podden. Fördelen med stora medier är att de når både intresserade och nyfikna. Många tror att gamla medier håller på att dö ut, men sporthjältar och kungar kan inte komma in i mainstream via smartphones och sociala nätverk. Vem som helst kan registrera sig för ett Instagramkonto, men ändå litar de flesta mediekonsumenter stort på gammalmedias naveté.
Ändå har SVT och mainstreammedia ett problem med Jomshofstöten. De förlitar sig på seriöst innehåll utan hjälp av makthavare i rutinen. När Anders Holmberg, programledaren, inte har pokeransikte för att avleda frågor om aktuella händelser, blir SVT irrelevant. Efter att Jomshof döpt till “30 minuter” gjorde de ytterligare en lång intervju med Märta Stenevi, talesperson för Miljöpartiet.
SVT måste återgå till schackbrädet efter Jomshofs blunder. Det måste finnas en granskning av Makten, men ansvarsframkallande intervjuer med Holmberg är så gammalt. SVT kommer att behöva utöva sin dominans på ett annat sätt i ett medielandskap där alla styr sina egna kanaler, poddar och Instagramkonton.
Jag skrev en artikel om hur jag inte kunde förstå hur regeringens stöd till HBTQ-personer kunde gå hand i hand med dess partnerskap med ett parti som faktiskt hatar dem, i samband med Pridemarschen i Sagerska palatset.
Jag hade ett långt samtal med honom under lunchen om SD, Björn Söder och hbtq-flygscenariot, men eftersom det fanns så mycket mer att säga bjöd jag in honom i en medföljande artikel till mig över lunchen för vidare diskussion om dessa frågor. Han svarade “ja” nästan direkt, och jag började undra vad i hela friden man skulle erbjuda en statsminister att äta.
Vad säger man när det är så mycket man önskar att de hade sagt?
Jag fick skoja mig själv om jag trodde att den svenska statsministern plötsligt efter lunch med mig skulle meddela “hurra, jag har kommit till klarhet” och abrupt avsluta samarbetet med Sverigedemokraterna. Men jag resonerade att jag ville höra något som han förmodligen inte höll koll på, och att när det väl var sagt, skulle han aldrig kunna hävda att han inte hade hört det; vidare ville jag äntligen förstå mitt komplicerade förhållande till högeraurktoritära SD.
Elisabeth Anna Karin Ohlson Wallin, fotograf, konstnär och teaterproducent, föddes i Skara, Sverige den 28 maj 1961. Ecce Homo, en utställning av Elisabeth Ohlson Wallin, har fått ett brett erkännande. Under veckan kompletterar hon sin inkomst som porträttkonstnär.
Ohlson Wallin har arbetat som fotograf sedan 1980-talet, men hennes mest splittrande serie, Ecce Homo (1998), fortsätter att väcka debatt. Konstnärer i Stockholm, Sverige inspirerades av stadens varumärkesförsvar för att skapa verket Ecce Homo, som först visades i ett tryggt rum på Renstiernas gata.
Ecce Homo hade premiär den 16 juli 1998, samma dag som Europride. Den 16 september gjorde dekanus för Uppsala domkyrka Tuulikki Koivunen Bylund en resa till Södermalmsområdet och uppmuntrade lokala konstnärer att ställa upp som en del av ett kulturevenemang.
Tre meditationer presenterades av Elisabeth Ohlson Wallin, kompletta med bildspel, klassisk musik och detaljerade kommentarer till varje bild. Tolv tusen personer räknades när en demonstration för Livets ord ägde rum framför katedralen samtidigt. När ärkebiskop K.G. Hammar följde de demoniska råden, katedralen bombades och påven Johannes Paulus II ställde in sin planerade audiens. Trots detta reste visningen runt i Sverige och Europa under två år, vilket ofta framkallade protester och oroligheter.
De starkaste reaktionerna var på demonstrationerna i november 1998 i och utanför Annedals kyrka i Göteborg, och på det kaos som uppstod utanför Norrköpings stadsmuseum när konstnären Elisabeth Ohlson Wallin försökte dokumentera demonstrationerna. Ohlson Wallins bilder är typiskt ingjutna av det dokumentära sinne hon utvecklade under sin tid som professionell pressfotograf, samtidigt som de hämtade inflytande från Bibelns medeltida visioner.
Hennes bilder visar tydligt hennes stöd för hbtq-gemenskapen och deras kamp för lika rättigheter. Både Helgon och In Hate We Trust, varav den senare influerades av Caravaggio och Artemisia Gentileschi, har konstverk som speglar denna konflikt.[2] Ett fotomontage med text av Lars Grdfeldt och musik av Eva Dahlgren. Ingemar Hedeniuspriset från Humanistförbundet tilldelades henne 2009. Ohlson Wallins konst visas just nu på bland annat Nationalmuseum i Stockholm.
Hon ställde ut Jerusalem på Världskulturmuseet i Göteborg 2010. Göteborgs museums chef och undersekreterare diskuterade att ta bort en av de 15 bilderna som dokumenterar HBTQ-personers kamp i Jerusalem. Den borttagna skylten/fotot verkade porträttera tre homosexuella muslimska män som ägnar sig åt sexuellt suggestivt beteende.
2017 gjorde Elisabeth Ohlson Wallin sin regidebut med Kung Kristina Alexander, en ny pjäs som hon skrev tillsammans med skadespelerskan Aleksa Lundberg, som också spelade Kristina på scen. Debuten 2017 skedde i Ture Rangströms regi på Stockholms mysiga Strindbergsteater.
när detta skrivs (2019) är hennes The Malmö Church tillägnad St. Aposteln Paulus visade upp Paradiset. Tavlan är en gayvänlig uppdatering om Adam och Eva i paradiset av Lucas Cranach. Det gjorde historia som Sveriges första HBTQ-altarbord. I ett brev kallade Ohlson Wallin den för den “politiska” Skara domkyrka 2012. Efter mycket fram och tillbaka, då Lundabiskopen Johan Tyrberg åberopades för att kalla krogen “gnostisk”, upphävdes förbudet omgående.
Konceptet att ormen, den kristna symbolen för ondskan, var en transperson ledde till att termen “transfobism” skulle tillämpas på denna ideologi. Ohlson Wallin, som var med under beslutet att förstöra Paradiset, sa: “Beslutet vilar på att vi i Sverige inte får ha ett altarbord i det heliga rummet med HBTQ-symbolik”, och tillade att hon skulle återkomma med en utbyte HBTQ bord att erbjuda till kyrkan. Dagens Nyheter ägs av Bonnier News AB som även ansvarar för kundservice och säkerheten för dina personuppgifter.
TANKAR | UTVÄRDERING
Värdet av en show kan inte underskattas. absolut nödvändig för fortsatt existens. I Sverige blir “Id:trans” den första fotoutställningen som helt fokuserar på transkonstnärernas verk när den debuterar på Dalarnas museum. Och detta kommer i en tid då skyddet av transpersoners rätt att existera står högt på många kulturministrars agenda.
De många rummen i “Id:trans” är fullproppade med över åttio porträtt, några helt enkelt avskalade i svart och vitt, andra i barockguldramar med metalliskt filter och till och med några videokonstverk. Rummet har ett bibliskt tema 20 år efter att “Ecce Homo” gjorde Elisabeth Ohlson Wallin känd. Presentationen av något förbättras inte bara på grund av dess betydelse.
Transgendergemenskapens förflutna
Kanske är det därför det är så svårt att förstå syftet. Vill du återkomma till berättelsen som så vältaligt hävdade din rätt att existera, berättelsen om transpersoner? Trots det självklara i de tidigare nämnda exemplen, varför stöder folk fortfarande Stonewall-kravallerna och krönandet av prinsessan Kristina?
Ohlson Wallins omskrivning av Michelangelos fresk i Skapelsen är ett rysligt konstverk eftersom det, trots den överdrivna välmeningen till motsatsen, är en förkroppsligande av hennes citerade påstående att “transpersoner är Guds gåva till mänskligheten.”
Fyra nakna män smyger omkring i en gigantisk herrgård mödosamt konstruerad av några noggrant photoshoppade granatkorn, medan enorma skyltar guppar upp och ner som svullen äggstockar på himlen ovanför. Det är inte heller tillräckligt fascinerande för att motivera den tid och ansträngning som krävs för att göra det roligt. Vårt enda brott var lättja.
Känd som i Kitts
Pjäserna har alla samma återkommande problem. Det är förståeligt fascinerande för en fotografs öga, precis som det är för allmänheten att bli fängslad av transpersoners könsorgan och den underliggande känslan när man tittar på dessa bilder.
Men det ställs större förväntningar på konstnärer som uttalar en önskan att utmana rådande normer inom områden där visuella traditioner bör ignoreras. Den mest angelägna frågan med utställningen är dock inte politisk. Det är lätt att få uppmärksamhet genom att skapa vacker konst som inte alltid är framåtsträvande eller korrekt. Problemet är att det går så långsamt.
