Claque Författare – Vi borde fundera lite mer på relevansen av att inte göra någonting medan våra barn är i nöd under hela vår tid tillsammans. Kanske är det bara tanken att de är rädda. Vi kan inte verifiera hur de faktiskt har det. Någon har lagt till ett nytt stycke som beskriver hur barnens död planeras så exakt att Pina inte behöver oroa sig för att barnen ska se sin egen leda i ett vitögat. Claque kunde ha gjort så mycket med det målet.
Hon har avsiktligt styrt bort från vissa egenskaper, som sexualitet. Det bidrar till den fina tidlösheten. “Så, hur gillar du mig?” Längden och de flagranta bilderna pekar ytterligare på erotiken, som Ulf Jacob frågade. När jag yttrade ovanliga saker blev mitt tal besatt. Såvitt jag kan minnas fanns det alltid uttrycklig erotik; det hölls bara dolt för de utbildade.
Pella upptäckte dock andra behov. Stilens neuroticism och den moralfilosofiska diskursen var dess avgörande drag. Anna-Lisa Wärnlöfs stil är ogenomtränglig. Plötsligt förändrades allt. När jag hör “Ett öde stort som en mössa” tänker jag automatiskt på en pretentiös sammankomst.
Jag var omedveten om det faktum att skottet inte är mitt på ett bra tag. En världsbild skulle kunna förstöras av Claques omtvistade blandning av subtila övertoner och undertoner och hans ogrundade antaganden, men ingen ifrågasätter honom någonsin om det: En bebis som gråter över en sippy kopp kommer inte att tröstas av en kyss.
Punktplacering är också viktigt. Slutsatsens markering påverkades avsevärt. Kasta tärningen lite till. När det gäller sin egen inspiration handlar Claque om de handgjorda inslagen. Pella har nyligen fallit pladask för den extraordinära Ulf Jacob i hennes andra roman. På påskdagen ger han henne en sliten bok och säger åt henne att “läsa den från pärm till pärm, du kommer att få den.”
“Du och jag är de medlemarna för den skrivna.” Vissa tycker att reptilen är bedårande, och den marknadsförs på smarta kvinnliga staplare som har trädgårdar nedanför (den kan ta sig igenom taggarna). Det krävs mycket ansträngning för att nå bokens utsökta nivå. “En drömmares dagbok” skrevs av den schweiziske författaren Henri Frederic Amiel, som också har över 100 000 böcker om konstkritik.
Ulf Jacob och Pella slår sig samman med Amiel, och deras sångare och Bill Haley sällar sig till diskoteket i rummet, vilket visar sig vara en bra effekt. En berömd litteraturkritiker från Sverige, Klara Johanson, översatte Amiels “En drömmares dagbok” med medkänsla, och den blev väl mottagen av publik över hela Europa som upplevde liknande känslor.
Ingen kunde skylla på Klara eftersom hon utvärderade allt, inklusive sunnedgången. Nya dramer sänds varje kväll. Allt som Pella och Majorskan säger om hur Fredrika Bremers märkliga feminism fullständigt förstör Johanson är sant. Klara Johanson sticker ut bland de uppmärksammade föregångarna till Claques estetiska ironi, som även inkluderar Oscar Wilde, Marcel Proust och Cora Sandel.
Tårtor tillagade av Anna-Lisa Wärnlöf är fyllda med kärlek, sötma och den psykiska smärtan. De är dock inte bara Madeleine-kakor. Strandbesökarnas innerliga skratt fortsätter när clownerna tumlar ner i havet, en scen som förekommer i mer än en bok; skratten upphör först när en av clownerna svartnar av alkohol. En förkrossande sorg förtär pojken och krossar hans självkänsla. Det är precis så det skildras i “The Book of Agnes”:
Det slog mig att jag kanske inte var en tjej. Vem kan säga säkert? Jag kunde ha varit en pojke. I Claques verk är det huvudpoängen. Konstruera ett berg genom att belägga de spridda bitarna med varandra. Anna Lisa Wärnlöf kom in i denna värld 1911. Det som verkar extremt ovanligt är att hon sa till mig att jag var det enda barnet i min familj när jag växte upp.
Eftersom hon inte fick leka med sina syskon kände hon sig ännu mer ensam även inom sin egen familj. Bordet var inte dukat för att prata så det skulle vara lätt att äta den sista tuggan. Det är förmaningar och kritik som hon minns. Föräldrarna uppmanades att “följa med” på samåkning runt Skåne varje söndag, men de hjälpte faktiskt aldrig till.
Pappan, som sålde mjölkmaskiner, bråkade med grannarna och bjöds på lunch med dem medan mamma och dotter sjöng “frös och svalt” i bilen. Efter barnets glömdes bort kom sina föräldrarna även småsaker. Anna Lisa Wärnlöf berättar historien på ett vackert sätt, men hennes skrämmande missnöje är påtagligt – det påverkar alla, inklusive de tonåringar och småbarn hon dikterar till.
Anna Lisa Wärnlöf gick i flickskolan i Kungsparken som drevs av Anna och Eva Bunth när hon och hennes familj bodde i Malmö. Agnes, en underbart självständig och ovanlig sexåring, blev hennes bästa vän i samma ögonblick som hon klev in i klassrummet.
Tillsammans grävde tjejerna djupare ner i Malmökällaren och upptäckte på sitt unika sätt allt som gömt sig där. De aktuella grundskolebarnen pekades tidigare ut av Anna Lisa Wärnlöf i hennes komediserie “Hissar får inte rosta” från 1956 och hennes roman Agnes från 1963.
Grunden i Anna Lisa Wärnlöfs existens har alltid varit undervisning. Tron på att ord och bilder kunde trolla fram ett nästan magiskt utfall eller guld fick henne att spara ihop alla sina veckoförtjänster på tjugofem öre och så småningom köpa Heidenstams och Rydbergs samlade brev. Däremot hade hon tillgång till annan utmärkt litteratur utöver de “roliga” romaner som hennes mamma hade gett henne.
Anna Lisa Wärnlöf växte upp i lantlig miljö och anpassade sig till sin familjs seder. Även om hon flitigt besökte kammarmusikkonserter i Rådhuset var hon helt omedveten om de kompositioner som utarbetades av artisterna. Inspiration till hennes fiktiva karaktär Pella kommer från verkliga händelser, som ordspråket säger: “man kan inte skilja en lös fiss från en spenat i Ä moll” eller något liknande. Men hon älskade Karl Gerhard och Hipps operetter.
Pellaböckerna: Anna Lisa Wärnlöf, mer känd som Claque, har aldrig varit någon större gestalt i Sveriges litteraturhistoria, trots sin berömmelse som en klassikerinspirerad mästerstylist. Författaren till Pella-serien ska vara en av våra stora stylister, enligt Ulrika Knutson, som hyllar hennes egenskaper.
De charmiga böckerna skrivna av Ann Lisa Wärnlöf (Claque). Att berätta för människor om böcker, som är viktiga för alla, måste vara otroligt utmanande. Därför är det klokt att hålla saker rakt på sak och att hålla sina innersta hemligheter för sig själv. I så fall skulle Anna-Lisa Wärnlöf ändå inte hållas ansvarig.
Anna-Lisa Wärnlöf, vars signum är Claque, skulle ha förtjänat att bli invald i klassikernas hall of fame om hon varit drottning, enligt en av förhandlingarna mellan Per Rådström och Claes Hylinger som ägde rum under helgen. Det är bara oacceptabelt! Men Claque, som gömmer sig som en koala och en saga, släpps aldrig in i den riktiga litteraturen. Ha.
Förutom hennes märkliga barndomsminnesbok “Boken om Agnes” utgiven 1963, skrev hon fyra romaner som sträckte sig över åren 1958–1965, tre om hennes kusin Fredrike och hennes kyrka, och en skildrade hennes eget liv. I det här fallet har vi Claques litterära kanon, som för närvarande lever klassiskt liv av hemlig tillbedjan.
Hon använder en jästliknande strategi för att korsa mikrobiota och antigenvariationer. Om du kan, försök att spåra en läsare som har Pella-förseglingen på sig. De sitter orörliga, viker aldrig en tum. Först kom Gun-Britt Sundström, som bar en Pella. Hon är Sören Kirkegaard och Claques stilistiska avkomma.
I början av 1960-talet, vid tidpunkten för miljonprogrammet, var Anna-Lisa Wärnlöf (född 1911, död 1987) den mest aktiva. En estetisk protest genomförs av Olle Adolphsons visir genom den androgyna stråken, den snabba uppstigningen för demokratins skull och hennes tonfall.
Förutom sin ironiska melankoli besitter Claque en poetisk känslighet. En “nedisad Volvo med slop” och “kokt kummel med ägg” hörde till rätterna som Olle bjöd på från sin restaurang. När det gäller finesserna är Anna-Lisa med. Pela kräks i duffelkragen med tanke på att börja till altaret i tolv meter organza, med majorskan i skymningen och “njuter av att ha två tummar”.
Hon var krönikör i Svenska Dagbladet i 45 år och under den tiden fick hon både beröm och fördömelse. Vid fyrtio års ålder trampade hon äntligen på gasen. Ändå, när Wärnlöfs romerska debut “Pellas bok” kom ut 1958, levde och arbetade barnet Pella, bonden Majorskan och moster Signhild på heltid.
Dessa verk var bara runt tio eller femton år gamla när jag träffade Pella runt 1800-talets början. Flickskolor, hemmafester och husbränder var bara några av de magiska drag som de införlivade i sitt fantasifulla universum, som de snurrade trots sin unga ålder. Som om inget hade hänt som borde ha väckt oro fanns det skärvor av samhällsundervisning här och där.
Tack vare hennes kärlek till att läsa verk av författare som Proust, Dickens och Cora Sandel blev Pella en kvinna utan skam. Det fanns en luft av V-jeans, melankoli och symfonisk rock när jag var tonåring i början av 1980-talet, och det här passade inte in i det. Kerstin Thorvall, Sven Wernström och Max Lundgren var alla en del av ungdomsböckernas guldålder, vilket skulle ha gett mig chansen att skildra den stämningen i litteraturen.
Pella-böckerna omfattar mer än bara löpning; de berör också ämnen som framtiden. Du kan lära dig mycket om dem och utvecklas med dem om du läser på dem. Anna-Lisa Wärnlöf hävdar att femtonåringens perspektiv stöter på många små ungdomar och riktigt äldre människor.
Hos Claque, som kanske också ger dig dina recept, kan en åtta månader gammal bebis vara riktigt karaktären. En del av de tidsödande inslagen i pusselböcker är att föräldrar och barn uppenbarligen inte hittar varandra. Alla, oavsett ålder, måste behålla sina passioner och integritet intakt.
Det kan också vara den lilla pojkens passion. Situationen påminner om “The Book of Agnes” när de två unga flickorna bryter ihop och en katastrof är på väg att inträffa. Om ditt hjärta går sönder spelar det ingen roll om du är sex år eller sextio. Den lilla Anna-Lisa avslöjar sig själv på detta sätt:
Det var min status som Agnesless. Vad kommer härnäst efter att ha avslutat ett telefonsamtal? De stal från mig. Just den kanalen. Humor kan vara upplyftande när den ses genom ett livsperspektiv. En hemsk uppfattning är att våra personligheter är så hemska, att vi själva känner oss som barn. Saknar användbarhet.
