Bert Sundström Familj Barn – Intervjun med Bert Sundström får en överraskande början. När jag ringer Bert i Moskva brukar han börja samtalet med att fråga om det finns ett arkiv med gamla recept som funnits i Hemmets Journal.På 1960-talet, minns han, publicerade hans mamma ett recept på kyckling från Hemmets Journal som blivit en familjefavorit.
Jag har jobbat med den rätten i 40 år. Showen är känd som “mammas kyckling” på SVT. Huvudet har receptet jag kan ha. Jag har dock inte ansträngt mig för att fördröja att försöka spåra originalet från tidningen, som han förklarar i ringande dalmation.Under hela samtalets gång blir det tydligt att ett av Berts främsta fritidsintressen är fiske.
Köket är min domän; Jag utövar fullständig kontroll där. I de flesta fall använder jag italiensk eller thailändsk lag.Bert berättar att han känner sig väldigt ensam när vi pratar ansikte mot ansikte. De senaste månaderna har det inte varit så mycket stillestånd för hans andel.Trots att han befann sig i Ukrainas huvudstad Kiev när konflikten började den 24 februari, var han den sista som rapporterade om det för SVT.
Ett annorlunda SVT-team hamnade i sydöstra delen av landet. Eftersom det var där alla väntade en eventuell terrorattack, såg Bert till att hans medarbetare hade allt de behövde för att vara säkra.När Bert vaknade på hotellet i gryningen av ljudet av explosioner var han utan satellittelefon, en fristad eller något annat kommunikationsmedel. Han rapporterade om striden från SVT:s Morgonstudion bara några timmar efter att ha suttit i direktsändning.
Jag jobbade så hårt jag kunde trots frånvaron av en fotograf, och jag tycker att jag gjorde ett bra jobb. Så fort Bert såg eldskenet stiga över horisonten började han räkna sekunder tills ljuset kom för att få en känsla av hur nära han var på nedslagsplatsen.
Bert var ovillig att följa sin chefs råd och resa hem till Moskva, men till slut hade han inget annat val än att rapportera till den svenska tv-publiken som om han fortfarande var i Moskva. Han skulle stå utan kommunikationsmöjligheter om ryssarna lade ner mobilnätet, så han bestämde sig för att risken inte var värd att ta.
Bara några dagar efter hemkomsten till Moskva kom ett nytt meddelande från Stockholms diplomatiska beskickningar.Men den här gången var det inte så enkelt som att boka ett flyg till Stockholm.Från Moskva till gränsen till Lettland var en åtta timmar lång bilresa för mig och min fru. Vi hamnade på en väldigt kaotisk plats där alla agerade ganska konstigt. Från midnatt till två på morgonen väntade vi ute i den isande kylan på att få lämna landet. Det var mycket jobb, men till slut löste allt sig, säger Bert.
Det blir mörkare överallt.Efter att ha tillbringat några veckor i Sverige fick Bert rådet att återvända till Moskva.De tittar roligt på mig i både säkerhetskontrollen och hissen. Det är ganska oförskämt och byråkratiskt, som är typiskt i Ryssland. Jag är dock medveten om att om jag visar för mycket ilska så skulle situationen bara förvärras.
Det enda vi har märkt är att livsmedelspriserna har gått upp markant, men eftersom inflationen i Iran var hög redan före kriget är detta knappast en allvarlig konsekvens. Men folk på gatan är märkbart mer reserverade när jag försöker intervjua dem. Vissa människor, när de ges möjlighet, agerar verkligen utifrån den propaganda de har sett på Kreml-sponsrad tv, men de allra flesta föredrar att inte säga ifrån. Det är en mer sammansvetsad gemenskap nu.
Oavsett om han jobbar som korrespondent eller utrikesreporter med Stockholm som bas är hans mål detsamma: att erbjuda en bit främmande verklighet till tv-tittarna hemma i Sverige.Allt från att berätta historien om hur bomberna sprängdes i Kiev till att följa en liten flicka på den ryska landsbygden när hon tar sig tillbaka till staden med en vit ljusstake för att lysa upp vägen hem ligger på bordet.
Det som ger mig den största känslan av professionell tillfredsställelse är möjligheten att fungera som en brygga mellan vanliga män ute i världen som går i vardagen och tv-tittarna hemma.Media gjorde ett tidigt framträdande i Berts liv. Det var också hon som introducerade honom för världen för första gången. I Buenos Aires erbjöds han en tjänst som tolk för företagsledare. Han hade inte räknat med hur mycket längre jobbet skulle ta.
Journalistik verkade vara ett gångbart alternativ till de till synes omöjliga uppgifterna att bli läkare eller ingenjör. Då kanske han åtminstone skulle berätta för sina medsvenskar om det elände i vilket så många sydamerikaner hade tvingats existera.
Jag sökte till journalistskolan men blev inte antagen. Jag och min familj bodde där ett tag. Jag hade redan bestämt mig för att om jag inte kom in på journalistskolan första gången skulle jag inte bry mig om att söka igen.
Men oden ville ha ett ord i lexikonet också. Journalisthögskolan i Stockholm hade hört talas om honom.Hans praktik var hos SVT och sedan dess har han inte litat på något annat nätverk. När tjänsten som utrikeskorrespondent i Iran blev ledig 2002 sökte Bert den.
Jag kunde inte ett enda ord ryska vid den tiden, men jag övertygade mina överordnade om att om de gav mig två månader på mig att fördjupa mig i språket i Ryssland, skulle jag kunna språket flytande inom sex månader. Detta är ok för mig; de sa okej. Jag studerade ryska i sex veckor och började jobba som korrespondent direkt.
Bert lärde sig inte bara ryska på rekordtid, han träffade också sin blivande fru, Irina, i Sankt Petersburg och välsignades med en dotter medan han var där i skolan. Efter att Bert nekades förlängning av sitt ryska arbetsvisum för tre år sedan, tvingades hans familj ta det svåra beslutet att flytta till Sverige.Han förklarar att frigivningen av den ryskspråkiga tidningsjournalisten, som var en spion i sin egen rätt, var ett förtryck från den svenska regeringens sida.
Nära döden i Kairo
I början hände inget mer. Irina förstod en del av det jag sa när jag tvingade henne att prata svenska hela tiden, men efter bara ett halvår hade hon behärskat språket extraordinärt.Bert och Irina delade rum i Skavlan i februari 2011 och berättade för varandra om Berts tragiska död i Egypten, där han bara hade bott i några veckor. Attacken inträffade när han var på väg till Kairo för att hjälpa till att organisera lokalbefolkningen. Upprotade knogar i halsen signalerade slutet på ena lungan. Bert fick också massiva skallskador.
Det var väldigt nära nog för att jag skulle känna lukten av det. Det viktigaste jag tog med mig från händelsen var insikten att det finns människor där ute som aktivt försöker undergräva mitt arbete som journalist. Det har blivit allt viktigare för mig sedan dess att min fru fullt ut stödjer de ansträngningar jag gör. Det hon gick igenom då får aldrig hända igen; hon får aldrig få ett telefonsamtal från någon som säger: “Vi har ingen aning om var Bert är eller om han kommer att överleva.”
Bert hävdar att Irina har stor uppskattning för hans arbete och aldrig har förbjudit honom att resa av professionella skäl.Men hon säger alltid: “Män du Bert, var realistiska nu.” När jag kommer tillbaka från ett utmanande uppdrag – som när de började bomba i Ukraina – känslan.
