
Anna Stadlings Pappa – Anna Stadling vände sig till musiken som ett sätt att uttrycka sina smärtsamma känslor efter sin cancerdiagnos. Den dagen skrevs hitlåten “När allt det här är över”, vilket har påverkat vår tid nu. Anledningen är att det verkar vara en vanlig dag. Allt eftersom tiden går fortsätter livet. Exakt noll.
Vår nuvarande samlingsplats är Kungsholmskyrkan och där kommer sångaren Anna Stadling att göra en kort marsch. Med tanke på sin sjukdom uttrycker hon sin största ånger. Hon beskriver sitt skrämmande möte med SVT:s “Gympa med Sofia” i skrämmande detalj.
Medan vi är här kommer solen att gå ner två gånger innan den går upp igen; detta är vår korta paus. Anna har riktigt bra benstyrka. Där borta, på den blå toppen, härstammade jag inte. Om inte annat så blir jag lätt irriterad. Jag bryr mig inte om han är grön. Av någon anledning har vädret alltid påverkat hennes countryartade musik.
Många av medlemmarna i Läkarmissionen är kända av Anna Stadling. Under 2011 och 2018 års Sånger för Livet-turnéer uppträdde Anna med flera svenska hästar i ett försök att uppmärksamma Läkarmissionens globala verksamhet. John Henry, eller Jonte som han kallas, och Pecka Hammarstedt, som är fostermamma, var också på plats för första gången.
Han kom äntligen in i deras liv 2011, efter år av provrörsbefruktningsbehandlingar, missfall, hicka och misslyckande med att trivas. Han är en stor källa till lycka för Anna, och han fyller 10 år i år. Sång- och kompositören Anna Stadling tycker att vi har tappat bort att livet är en gåva och att varje man ansvarar för att göra det bästa av sina förutsättningar.
På ett café får vi varsin kaffe och tar plats vid en monter. Vi träffas vid en avgörande tidpunkt. Coronaviruset har försenat allt, även om Annas vecka skulle ha föreställningar. Anna marknadsför fortfarande ett nytt spår för tillfället, sjukdom och allt. Anna gick oavsiktligt in i studion och spelade in en ny version av låten efter att publiken uppskattat den så mycket.
En “när allt det här är över”-version av “en inofficiell nationalsång” har föreslagits för den tid vi befinner oss i. Det var titelspåret från “Efter stormen” (2017). En ode till tillvarons förgänglighet, den hastighet med vilken omständigheterna kan förändras, och, mest gripande, den tid som återstår till världens ände.
Alla låtarna skrevs på piano av Andreas Mattsson. Det stod klart hösten 2015 att Annas man hade prostatacancer när de skulle börja skriva tillsammans med Anna. Omvälvningen skakade om saker. Hyresvärden planerade att renovera hela huset, därför såldes det innan han kunde börja.
Extra hjälp krävdes nära den 5-årige sonen Jonte på grund av hans särskilda behov. Nyheten om Annas bröstcancerdiagnos, som kom veckor senare, förändrade allt. Hur döda är Pecka och hon? Det är oklart vem som skulle ansvara för Jonte. Det var en enorm panna.
Anna jämför upplevelsen av att höra cancerdiagnosen med att stirra på en yr eller ett studsande trafikstopp. A Enligt besked, operationstid och rätt länge där man verkar där man tänker mycket på detta. Min värsta mardröm blev verklighet när färjan från Kungsholmen till Söder Mälarstrand och Andreas ateljé fick problem.
Vi pratade och arbetade tillsammans. Vårt nuvarande tillstånd att sitta ner och chatta inspirerade låtarna. Texternas utveckling under den svåra perioden har lämnat ett outplånligt intryck på mig, även om Andreas var deras författare. De fick tillåtelse att sitta i den otäcka herrgården två dagar före Peckas operation.
Efter sina operationer i februari 2016, två veckor senare, fastnade de båda i kaoset som involverade hajattacker och andra skador. Det var väldigt… ja, till hjälp att berätta om detta. Att dregla är något Anna gör. Samtidigt var vi föräldrar till ett litet barn som trots vår okunnighet behövde leva sitt eget liv. Att det fungerade varje dag var en välsignelse.
Det som vid den tiden verkade vara ett tidsfördriv visade sig få långtgående konsekvenser. Hon fick värdefull erfarenhet av att hantera osäkerhet under den perioden. Kanske är det anledningen till att coronaviruset inte har fått henne att flippa ut. Att leva med en kronisk sjukdom, ta hand om ett barn som behöver hjälp för att fungera och anpassa sig till sina egna unika förutsättningar har lärt henne mycket om vem hon är.
De senaste åren har Anna – som alltid varit full av liv och gillar att jobba, leka, sjunga och pyssla – lärt sig att vara glad oavsett omständigheterna. När man träffar ett barn med särskilda behov kan allt förändras snabbt, vilket är vad vi gör.
Även utan de två modifieringarna är en vanlig dag i den vanliga tillvaron inte så hemsk, säger Anna med ett fniss. Medan hon smuttar på kaffet tänker hon på en artikel hon såg på Facebook. Personen som ifrågasattes när vardagen kommer att förbli densamma, och namnet Corona var perfekt.
“Vardag, vad är det egentligen?” var min första reaktion. Att åka på semester tre gånger om året, shoppa och leva som att måndagen inte existerar är fel enligt mig. Det är inte längre bara något vi pratar om; det är en stund att släppa loss, skratta okontrollerat och se våra föräldrar igen.
Vår vardagen är så grundad av allt vi “borde kunna” lätta in. Every guy must be careful with his possessions; vi har tappat bort det faktum att allt är en gåva. När hon tittar ut genom fönstret fortsätter hon. Det roliga är att vi tenderar att glömma saker och fortsätta med våra vanliga rutiner. Då och då hör jag en oron, och när den gör det upplever jag alla tänkbara känslor. Någon måste ta ansvar. Ingen bryr sig om det.
Känslomässigt har jag varit trött de senaste dagarna. Det var vid den här tiden som Peckas bror, mannen ansvarig för den första diagnosen prostatacancer, meddelade dem. Efter fem år blev Hans aggressiv och slutade rensa sin kropp. De två är på väg till kontrollerna oberoende av varandra. Nästa år kommer allt om henne och Pecka att vara klart.
Anna söker, allt övervägt, en enklare metod att navigera på. I min tro finns det ingen fristad. Fröna till vår betesmark såddes för många år sedan. “Det finns en spricka i allt, det är så ljuset kommer in” är bryggan från Leonard Cohens Anthem som jag har funderat på otaliga gånger. Ja det är rätt.
Plus, om vi tror det…
Efter det tror jag att alla andra överväganden är överflödiga. Att säga till och säga “Jag vet att vi blir kvar här,” är ibland nödvändigt; Jag gjorde det när jag var sjuk. Det är hemskt just nu, men saker och ting kommer att förbättras. “Det kommer bli bra,” säger jag själv än sedan dag. “Hur vet du det?” ifrågasätter voiceoveren därefter. Som sagt, jag skulle vilja satsa på det.
Är det tydligt att du tror när jag frågar?
Ja, trots att jag inte är riktigt övertygad. Även om jag alltid varit en sökare och upplevt många besvikelser, vill jag ändå tro att det finns ett ljus. Fram till sin död för två år sedan var min pappa en mycket pålitlig person. Han har fräscht mig mycket.
Mitt hjärta blev sårat av honom. Även om han inte är fysiskt där, pratar jag fortfarande med honom ibland. När det blir tufft kan jag alltid be chefen att lägga en beställning för vår räkning, vilket gör det lite enklare. Fram till dess trodde jag att han var chefen.
Har du åkt någonstans?
Jag fyllde 50 i sommar och känner att jag gör framsteg, men jag vet fortfarande inte vad som kommer att hända. Jag har fortfarande mycket att säga och göra, och jag gör mig inte tydlig. Hammarstedt släkt: 53-åriga Maken Pecka och hennes 9-årige son, John Henry.
Bostadsarrangemang: ett Stockholmshus på Kungsholmen och en lägenhet i norra Uppland.
Musiker kan höra henne sjunga och skriva sånger. På språng med deras senaste låt “När allt det här är över.” Angående den nya singeln skriver Anna på sin hemsida att hon upplever låten som ett fruktansvärt brott, “en av de sakerna du skulle vilja ge många människor nu, men du kan inte.”
“Coronavirus kommer snart att vara över”, skriver texten. Det skulle vara underbart att kyssa min mamma. Att hon ligger ner är något annat jag vet. Mina föräldrar är modellerna. Trots svårigheterna höll de ut. Jag är Tipsar Anna. “Tisdagarna med Morrie” av Mitch Albom är en roman jag läste för länge sedan, men den stör mig fortfarande.
En gammal instruktör som är obotligt sjuk i amyotrofisk lateralskleros får besök av en man i berättelsen. Han frågade den sjuke om han kunde vara så positiv till allt och om han någon gång kände sig nedstämd över sig själv. Individen andades ut och sa: “Jo, jag tittar mig i spegeln tio minuter om dagen och sedan gråter jag, men jag kan inte stanna där, jag måste fortsätta.”
Det är låttande att knäcka mig, jag känner mig igen i det. Det är en underbar sommardag på Kungsholmsstrand i Stockholm. En ännu äldre bro från 1935 som förbinder Södermalm med Kungsholmen i Stockholm är den 26 meter höga Västerbron i bakgrunden.
Sångerskan Anna Stadling ser den segerrika åka förbi på sina långa, gyllene lockar när hon står vid havet och spanar in staden. Jag älskar “den här platsen” än Anna. Hon och hennes familj – maken Pecka och sonen John Henry – bor i närheten. Anna älskar att umgås med sina två hundar och är väldigt familjeorienterad, men hon är också realistisk med tanke på att familjelivet inte alltid är en bädd av rosor.
Stora utmaningar har varit vardag vi har nu. Sedan dess har vi utbildat oss till att bli vår sons bästa föräldrar. Hon och hennes man välkomnade en handikappad son från Sydkorea till sin familj 2011. De var extatiska över det förestående tillskottet till sin familj, men de var också naiva om vad de kunde förvänta sig under graviditeten.
