Diamant Salihu Fru – Allt jag gör är inriktat på att bevara de upplevelser och relationer som ökar mina serotoninnivåer och håller min pyrande förtvivlan på avstånd. Den här veckan ska jag slå serotoninjackpotten eftersom mina barn och deras respektive partners besöker mig i Malmö. Att spendera tid med dem förbättrar kvaliteten på mitt liv på otaliga sätt.Vi inleder deras besök med lunch på Ruths Chris Steak House.
Vår dansk-svenska trädgårdshund är här för att hälsa på gäster också. Vi fortsätter att tillbringa dagen tillsammans fram till natten, dela en måltid innan barnen och deras betydande andra går för att tillbringa natten på MJ’s. Jag tycker om att ha dem här, men jag vill helst inte belasta vår vänskap genom att spendera för mycket tid tillsammans.
Det är fredag morgon och jag ligger full i sängen efter att ha lovat mig själv kvällen innan att jag inte skulle dricka. Allt blev dock så här till slut. Sedan jag separerade med mitt ex på sommaren har det varit svårt att välja mellan att spendera kvällen ensam med Netflix och se en film eller umgås med vänner med lite olika enheter.Idag planerar jag att gå ut och hämta ytterligare en klubbgig från turneringsschemat, och när alarmet går 7:30 på morgonen är det bara att äta en snabb frukost med återfuktad frukt och kaffe. Som tur var hade jag lyckats packa när jag kom hem vid 02:00.
Jag känner mig ledd och lite orolig när jag åker på tuben till den angivna platsen där bandet och jag ska träffas innan showen. Efter en lång vecka och det faktum att jag varit frånvarande de senaste fem dagarna i rad, är det möjligt att jag inte är klar än. För att dränka mina egna tankar satte jag på mig mitt favoritdecenniums Wet Legs och skruvar upp volymen.När jag kommer fram till Anderstorpsvägen i Solna spricker mina tankar på mina kära vänner fram i ett töcken av melankoli.
och den positiva kraften hos ens medarbetare. Efter att ha lastat in utrustning och instrument i turnébussen gav vi oss iväg. När solen äntligen tittar fram genom träden vänder jag mig inåt och har ett litet privat samtal med mig själv när löven fladdrar förbi. Det är fredag omedelbart efter lunch och jag har skrivit epilogen till min nästa bok som i en sista fruktansvärd trans . Startar om och sparar datorn. Hjälper mig att känna mig trygg inför att flytta till min nya plats.
Min lillasyster tillbringar sina fredagar med att organisera sin garderob efter färg och sin boksamling efter tema. När jag äntligen sätter mig ner står klockan halv sex och det ringer på dörren. Förutom Zeina Mourtada, Evin Ahmad och Andra Farhad finns det många andra vänner som tittar på matchen. Den utländska gruppen är känd som Fredagsklubben. På fredagar bjuder vi in de människor vi bryr oss mest om och alla tar med sig sin favoriträtt att dela med sig av. Från persisk och libanesisk mat till Zeinas hemlagade baklava, det kommer att bli en veritabel mezefest. Vi spelar maffiamusik, dansar och gör vad som helst för att bli smutsiga.
Dag efter dag vaknar jag och känner mig utmattad och frustrerad över att jag inte kan sova som en “normal” människa. Jag lounger runt i mina jammies, smuttar på kaffe och dagdrömmer om allt som inte tas upp i boken förrän jag byter om till mina träningskläder och går ut och springer/tränar. Efter mitt träningspass åker jag hem för att träffa en vän som har bjudit in mig på frukost. När jag unnar mig hemlagade godsaker och träffar gamla vänner och gör nya bekantskaper, kommer jag på mig själv att önska att varje dag var min sista.
När boken närmar sig slutförd känner jag sysslolos, men jag kämpar mot lusten att börja skriva något nytt och komma ikapp med att se människor istället. Vi kommer att se Sturehof, Astoria, Yuc Latasian och Glashuset. Jag förbereder en lågmäld och omärklig sorti på natten. Om jag fick välja själv skulle jag gå på dagfesterna där vi dansar på bordet och stannar inne i timmar.
Mina barn är alltid upptagna, så om du vill äta tacos med dem på torsdag, bör du boka bord på tisdag. Min systers pojkvän har börjat sätta banan på tacos, och jag kunde inte vara mer exalterad. Om AIK pratar vi. Jag kom till AIK i augusti förra året, när de spelade mot Norrköping i Henok Goitoms sista match som tränare, och medan alla andra pratade om det satt jag framför mig.
För mig är det mer en känsla än att säga “Vi behövde verkligen Lustig i den här matchen”, och jag kommer inte att kunna bära min AIK-mössa förrän jag har sett minst två matcher från Norra St. Men ändå.Efter det ska vi titta på andra halvan av The Meg och sedan skicka hem alla barnen. Min man och jag njuter av att bo i, äta non stop och titta på Yellowstone, vars femte säsong är lite av en överraskning men som vi är fast beslutna att ta oss igenom. Eftersom vi inte är cowboys kan vi andas ut.
Diamant Salihu i Borlänge är årets journalistiska guldpojke. Nyligen vann han det stora journalistpriset för sin bok Tills alla dör. “Mitt jobb är att spåra de människor som inte vill eller inte kan höras”, förklarar prislappen.SVT-reportern Diamant Salihu har haft en prövande vecka. Två dagar efter prisutdelningen, när Annonsbladet ringer upp honom, sitter han i bilen tillsammans med sin fru Linda, på väg för att tala inför en grupp finska journalister.
Diamant Salihu vann Stora Journalistpriset för Årets bästa reportage i torsdags. Och det var riktigt spänt innan vinnaren tillkännagavs.Ändå hade jag det faktiskt i magen innan. Jag var övertygad om att jag aldrig skulle hitta ett pris som detta igen. Jag visste också att jag talade för så många män – de som bidragit till boken såväl som min egen familj, vänner och bekanta i Kosovo.
Han insåg att han hade förlorat när tillkännagivandet av vinnaren började läsas upp och hans medarbetares jublande jubel fyllde baren.
Priset är högt och konkurrensen hård, så jag är chockad och bestört, som Diamant uttrycker det.Till exempel, “när nyheter om mördade unga män blir dagliga, berättar han det med insikt och nya perspektiv på en kris som verkar sannolikt sprida sig till alla hörn av världen.”
Diamant Salihu beskriver i sin bok “Tills alla dör” den urgamla fejden mellan rivaliserande gäng Dödspatrullen och Shottaz i Stockholmskvarteren Järva. Och alla män som är nära världens centrum.Det handlar om den oroväckande frågan varför så många av våra unga dör så unga.Mitt yrke innebär att lokalisera röster som inte alltid kan, vill eller kan höras. Och jag måste gå och råna gravar för att hitta rosorna, säger han.
Diamant Salihu hoppas att genom att skriva den här boken kommer en större förståelse för vad som pågår att resultera, och att människor kommer att kunna arbeta tillsammans för att hitta lösningar. Det som händer i de här regionerna påverkar oss alla, säger han.Med vargen så nära till hands står vi inför en svår situation. Det är redan så många döda och dödssiffran förväntas bara stiga.
Och han säger att han som journalist inte kan backa på grund av svårigheten.
Låt oss ha ett allvarligt samtal om det och sluta skrika på varandra. Vad exakt fungerar inte.Detta har ingenting att göra med att invandrare förföljer svenskar; snarare är det ett fall av felaktig identitet.Det har varit oerhört svårt att skilja på fakta kring äktenskapet, och hundratals år av forskning har behövts för att ens få en inblick i det förflutna.Nyckeln till hans framgång i världen har varit respekt och originalitet.
Det tog månader att ordna ett möte med vissa människor, och många andra dök inte upp. Men de som har uttalat sig har hjälpt till att måla upp en helhetsbild av livet i dessa avlägsna regioner, säger han.Diamant Salihu föddes 1983 i det som nu är Kosovoregionen i fd Jugoslavien. När konflikten blossade upp på 1990-talet tvingades familjen flytta till Sverige. Han var bara tjugo vid den tiden. De hamnade i Borlänge och bosatte sig i kvarteret Tjärna ngar.
Jag är ganska stolt över mitt arv, men Kosovo var en helt annan värld. Där åt vi häst och vagn och åt utedass. Jag såg att allt var möjligt om man var målinriktad i Sverige, så jag hoppade på chansen.Han fångade snabbt skrivfelet efter att ha vunnit en stor tävling på gymnasiet.Jag är skyldig min lärare Maria på Maserskolan en stor del av mitt förtroende för mig själv.
Men fotbollen spelade också en framträdande roll i de unga diamantianernas liv på den tiden. Senare, när han fick jobb på ungdomssektionen i Borlänge Tidning, ställde tränaren honom ett ultimatum: fotboll eller journalistik.Jag svor åt journalisten direkt! Och jag har verkligen inte sett fram emot det, säger han med en blick.
Efter att ha jobbat på studenttidningen skrev han vidare på Värnpliktsnytt och sedan erbjöds han en fast tjänst på Borlänge Tidning. Han har även bidragit i GT och Expressen. Numera baserad i Stockholm har han varit anställd på Sveriges Television de senaste åren.
Det årliga priset kan vara betydande, men det finns något mer i Diamant Salihus liv som gör att det verkar oviktigt.
På fredagseftermiddagar sätter jag mig ner med Politico-personalen för ett uppsluppent möte där samtalet oundvikligen glider utanför ämnet och in på ett territorium som är bättre lämpat för en assisterande Washington-korrespondent. Vi gör upp resultatet och beger oss till en närliggande dykpub. Ett par glas champagne till mig, och när min syster Evelina slutat jobba så reser hon sig upp och gör mig sällskap.
Mina redaktörer och hon pratar med mig ansikte mot ansikte; det är inte nödvändigt för henne att hänga något jag nyligen har gjort på en anslagstavla.Den här gången berättar hon glatt om den gången jag trodde att jag hade pesto i min pasta, bara för att upptäcka att det faktiskt var nutella smaksatt med pesto. Det tyckte hon var oerhört roligt.
