Marie Louise Ekman Ung – Svenska målaren och filmaren Marie-Louise Ester Maude Ekman, född Fuchs; känd som De Geer under hennes första äktenskap; och De Geer Bergenstrhle under och efter hennes andra äktenskap; född 5 november 1944. Hon undervisade i konst vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och var dess rektor.
Gösta Ekman och Marie-Louise diskuterade allt. När han sänkte golfklubban under henne. Hennes nya bok handlar om hennes sista dagar och hennes tid som ung vuxen, och hon skriver att hon äntligen har hittat lyckan igen i både livet och konsten.
Åh, ge min musa också. Marie-Louise Ekman ger världen ett smakprov på Gösta Ekmans dagboksböcker i sin nya bok. På frågan om vad han trodde vi skulle läsa om både hans tarmbesvär och hans oro ger hon ett rakt svar som undviker någon form av mellanväg.
Som förberedelse för min intervju med Marie-Louise Ekman försökte jag minnas mitt första möte med hennes nu avlidne make, ishockeyspelaren Gösta Ekman. Först trodde jag att den var i en av Jönssonligan-filmerna, men sedan gick det upp för mig att den måste ha gjorts mycket tidigare — i filmatiseringen av “Nils Holgerssons underjordsresa”, som släpptes 1962.
Nils Holgersson träffar en lycklig ung man i hans studentrum i Uppsala på sin resa genom Sverige. Eleven är orolig inte bara på grund av den förestående tentakelattacken, utan också för att han har förlorat en vän. Gösta Ekman, då 22 år gammal, spelade den unge mannen. Marie-Louise Ekman anses allmänt vara en av Sveriges mest älskade artister. Hennes konstnärliga skicklighet känns igen i den unika bredd av uttryck hon visar i media som skulptur, måleri, film, scenografi och till och med bilderböcker.
När mormor försöker berätta en historia får vi lyssna på Godnattsagan eller den om Rebecka och mormor. Det fungerar inte perfekt, men det blir riktigt bra ändå. Och ett riktigt möte är på väg att hända! En kamp mellan levande och döda, mellan himmel och mark och mellan dag och natt. Utan en skugga av tvivel är Marie-Louise Ekman en av de mest originella svenska konstnärerna i modern tid. Efterverkningarna av hennes ord är förkrossande, och hon använder ett noggrant utformat språk som låter alltför mycket som hennes eget.
Ekmans konst överskrider tiden och förblir relevant i det oändliga. Hon är en ambitiös och trendsättande konstnär som tycker om att skildra vardagslivet men inte går ur hennes sätt att införliva det löjliga eller konstiga i sitt arbete. Hon korsar fritt gränser, använder ofta konsthistoriska referenser och blandar dem med popkulturella inspirationer.
De anarkistiska och klarsynta attackerna på normaliteten som Ekman har gjort till hennes varumärke under hela sin karriär som konstnär har gjort att hon har hängt med i striden kring den inflytelserika undergroundtidningen “Puss” och att hålla separatutställningar på Galerie Aronowitsch.
Närmare granskning av hennes mångfacetterade konstnärliga praktik visar att hon är en rutinerad invandrare. Det är sällan man hittar ett tema som inte återkommer i flera sammanhang, eller en karaktär som inte kan lösas in genom upprepad exponering. Människor möter dem först i föremål eller drömmar, och sedan i filmer, TV-program och radioprogram. Marie-Louise Ekmans konst känns uppfriskande modern trots tidens gång; samma teman och toner som hon utforskade för decennier sedan fortsätter att återkomma i hennes arbete.
Marie-Louise Ekman har varit aktiv konstnär hela sitt vuxna liv, och började med kvällskurser i mleri när hon var liten. Hans konstnärliga förmågor spänner över många medier och tekniker, inklusive skulptur och metallarbete. Ekman undervisade vid Konstakademien 1984–1991 och var dekanus för Kungliga Konsthögskolan 1999–2008. 2009 utsågs hon till chef för Dramaten, en tjänst som hon innehade fram till 2015. Filmproduktion har använt inslag från både teater och radio i dramatik. Ett återkommande tema i hennes konst är relationer mellan män.
Marie-Louise Ekmans första egengjorda film, den korta Mamma, pappa, barn (1977), innehåller den återkommande refrängen “Man för göra som man vill.” Marie-Louise Ekman har levt av denna reaktion hela sitt liv; det har blivit hennes personliga mantra.
Ursprungligen från stermalm i Stockholm växte Marie-Louise Ekmans upp i en dysfunktionell familj. Walter Fuchs, hennes far, arbetade som annonsör för en rad företag, bland annat den svenska filmstudion Terrafilm och Hollywoodstudion MGM:s svenska kontor.
Han var alkoholist också, och Ekmans mamma var en eländig hemmafru på grund av honom. Till en början var Ekman orolig för att lämna sin fars skugga, men när hon till slut bestämde sig för att anmäla sig till en kvällskurs i konst gjorde hon det utan att dra nytta av sin fars expertis.
Men sextiotalets kreativa frihet inledde en ny konstnär i Ekman, och hon hittade snabbt sin plats i dagens spännande och unga konstnärsscen. Hon deltog i kontroversen kring konsttidningen PUSS och modellerade Mah Jong-kläder för fotografier tagna av hennes man, Carl Johan De Geer.
Ekman upptäckte också filmens soundtrack genom kompositörens arbete. Hennes autentiska bildspråk och teman är återigen påtagliga i hennes filmer. Hon har utvecklat ett eget filmspråk som är lätt att beskriva och klassificera: det finns den återkommande skillnaden mellan den privata och offentliga sfären, mellan offentlig och privat rikedom, mellan det gemensamma och det exotiska, och mellan det exotiska och det gemensamma.
Målningen “Fiskbullar in hummers”, som inköptes av Moderna Museet 1968, är ett fint exempel på hur snabbt Ekman skar fram sin egen figurativa värld. Det är en sidoapp där de vardagliga, tråkiga och faktiskt ganska dyra kostnaderna för att underhålla ett svenskt hushåll kärleksfullt visas i relief på en bädd av rosor.
Termen “textilteknik” trollar fram bilder av både kvinnors inhemska textilarbete och mäns offentliga konst. Men när man ser Fiskbullar i hummers slum idag påminns man om många aspekter av Ekmans filmer, som de återkommande matscenerna, fascinationen för sidan och färgen rosa, närvaron av liljor och den drömlika kvaliteten på vardagen, och de mystiska och fantastiska elementen som vill “poppa” ut ur bilden.
Ekmans filmkarriär började som skridskoåkare i några kortfilmer och långfilmen Hallo Baby från 1976 i regi av Johan Bergenstrhle. Ekmans närhet till kameran dominerade filmen och hon skrev även dess manus. Året därpå regidebuterade hon med den kritikerrosade kortfilmen Mamma,
Marie-Louise Ekman är filmregissör och producent, till många av hennes samtida. Även när hanteringen rör sig öppä, visa hennes filmer alltid hemma. Ekmans filmer returnerar ofta till kvarteret Stockholm där hon växte upp, men själva staden skymtar oftast bara via ett fönster eller en dörr.
Stermalmslägenheen, miljön för många av Ekmans filmer, är fylld till gälen med antika möbler, mattor, böcker och prydnadsföremål. Kanske är hennes filmiska hem reflektioner av hennes egna, men de verkar också ta egna liv, som om själva huset vore en karaktär i de tysta, kvicka relationskomedier som är hennes varumärke. Det finns miljöer när nostalgin är helt frånvarande.
De har en mystisk atmosfär hemma med en atmosfär av mystik. Det märks mest i Ekmans två första filmer som filmregissör, som båda spelade barn. Hemmet är både långt och rejält i långfilmen Barnförbjudet och kort i Mamma, pappa och barnen. Huset där barnets pappa bor är på gång att renoveras eller byggas om, så i Barnförbjudet slängde de en massa oöppnade vinflaskor.
Kläder och accessoarer spelar också en viktig roll, och Barnförbjudet är en särskilt njutbar film att se tack vare närvaron av minnesvärda karaktärer som Bibi Andersson i en transparent tyg prydd med färgglada granulat, Malin Ek i en klänning med banantryck och Grynet Molvig som prinsessa gjord av marshmallows.
Den svenska barnfilmen Barnförbjudet anses nu vara en klassiker. Det blev dock ingen enorm kommersiell framgång; detta kan ha berott på dess tajming, med flera film- och tv-produktioner som redan är igång med ett barncentrerat fokus.
Filmkritikern Elisabeth Sörenson var en av dem som tidigt sag Ekmans genialitet: “Man gör nog klokt i att lägja alla sina gamla standardkrav på film hemma, för det är klart att det mest är en sprakande utställning med rörliga bilder och att det verkligen är bara ‘ rör sig om ett barn som blir avlurat öktan då det stora födelsekalaset skulle präparedes. Även om det är trevligt att det finns några som gillar att sväva upp och ner på definitionen, är det fortfarande sant att “majoriteten bestämmer.”
Snabbspola tjugo år framåt, och Margareta Norlin skriver så här om den svenska barnbiografen i Svensk Filmografi (1988): “De Geer Bergenstrhles filmer är av den kaliber där halva publiken skrattar och jublar, medan den andra hälften nästan stönar av ilska och krav. pengarna tillbaka.
Är den här filmen verkligen avsedd för barn? Kritisk storm. Filmer fortsätter att släppas varje år och barn tenderar att titta på dem på säkert avstånd. Människor blir förvirrade av den överväldigande mängd visuell information som de får. Förstår inte att vuxna får betalt för att arbeta, de kämpar bara mot barns autonomi.
1990 ringde Ekman till Gösta Ekman och frågade om han ville vara med i en kortfilm gjord av ett stort företag. Tack, Gösta Ekman. Filmen fick titeln “Den hemliga vännen”, och det var början på ett vackert konstnärligt samarbete mellan konstnären Marie-Louise och filmregissören Gösta, skateboardåkare, manusförfattare och regiassistent. Tillsammans inkluderade de två företagens arbete mellan 1990 och 2007 fem långfilmer, två tv-serier och fem teaterproduktioner.
Nu fungerar Ekmans röda sammetsinteriörer som scen för en lite mognare form av underhållning: relationer, och i synnerhet det griniga paret, och en aldrig sinande dans kring könsroller, förutfattade meningar om kvinnlighet, maktdynamik och oväntade motgångar. Med sina trasiga tygers, mattor, bochyllorer, tavs och prydnadssakes förvandlar invånarna på stermalm sitt kvarter till ett eget privat skydtsrum.
Enligt vad Gösta Ekman har berättat var en av de saker som gjorde intryck på honom att läsa Marie-Louises brev. Berättelsen står i centrum för deras konstnärliga samarbete och verkar ha en lugnande effekt på både författaren Marie-Louise Ekman och musikern Gösta Ekman.
Detta sker till exempel i tv-serien Duo jag från 1991, där Gösta Ekman spelar den griniga sidekicken i ett förhållande där den andre tar med sig den slappa tiden tillsammans med en bok. Slutligen bryter grälsjukan i en av flera oavlönade repriser:
