Marika Carlsson Familj – Marika Carlsson, en Melodifestivalinsider, krediterar en kvinna vid namn Erna för att hon räddade hennes liv när hon svälte i Etiopien. Marika träffade Erna många år senare och det var till stor del på grund av henne som hon hittade sitt livs kärlek.
Termen “Askungesaga” skulle användas av många. Vid späd ålder av två månader hittades Marika Carlsson övergiven i ett dike på ett flugfiskeläger i Etiopien. I nuet, 45 år senare, är hon en av showrunners för SVT:s främsta talangtävling Melodifestivalen, som vanligtvis drar tre miljoner människor varje avsnitt. En av våra mest välkända och splittrande komiker kan ha glömts bort om inte två målmedvetna svenska kvinnor hade ansträngt sig.
Etiopien drabbades av en förödande svält i början av 1970-talet. När Marika besökte Stina på hennes kontor var hon på ett dystert humör eftersom hon kände sig ouppskattad. Stina tog med henne till ett barnhem där hennes kompis Erna hade gömt den ursnygga flickeladan bakom några draperier.
Jag hade en egen lägenhet med Erna eftersom jag var för blyg för att blanda mig med de andra barnen på barnhemmet. Erna använde gurutekniken för att överösa mig med döden. Min panna rörde lätt vid hennes bröst. Jag kunde övervinna mina fysiska sjukdomar och dö lugnt tack vare den kärlek och uppmärksamhet jag fick under hela mitt liv.
I över ett år var Marika kvar i sin beskyddande mammas vård. Hon togs in som bebis av ett gäng Erna-vänner som av olika anledningar inte kunde bilda egen familj. Marikas adoptivföräldrar var pingstvänner som tidigare hade adopterat en son från Etiopien och nu bosatt sig i den sömniga svenska byn Mönsters. Marikas vänskap med Erna har hållit sig stark genom åren, trots att hon nu har en mamma genom adoption.
Vi har varit i ständig kommunikation med varandra. Under de första åren av min födelse hade mina föräldrar en årlig korrespondens med min faster Erna, som var baserad i Etiopien. När jag blev äldre tog jag initiativet att skicka mina egna brev till henne. Frekvensen av mina interaktioner med Erna har alltid varit upp till mig. Min mamma och pappa behandlade mig som en jämlik och lät mig alltid bestämma hur jag ville hedra min bakgrund.
Erna är en 90-årig Uppsalabo.
Hon kom till boklanseringen sommartid jag höll för min bok. Det är riktigt coolt, eller hur? Överraskningsuttrycket i Marikas ansikte är ovärderligt.
I Tuffaskolan
Som liten gillade Marika att gå igenom mängden och plocka fram saker. Hon njöt av all uppmärksamhet som kom i hennes väg på grund av hennes hudfärg. När hon flyttade till Lund och började på sjuan fick hon för första gången veta att det fanns en nackdel med att ha mörkare hy än resten av klasskamraterna.
Hon har nyligen släppt en självbiografi, passande titeln “People You Should Avoid Visiting Here.” Marika hoppades kunna lämna bakom sig alla rasistiska kommentarer till henne i skolan. Jag vädjade till mina föräldrar att låta mig återvända till Etiopien. De första åren av min utbildning var ganska svåra, men jag tror att de förberedde mig väl för min framtid som offentlig talare. För att trivas i den konkurrensutsatta akademiska miljön var jag tvungen att utveckla ännu fler machoegenskaper.
Verbala svar på förfrågningar var något som båda mina föräldrar betonade. Han instruerade mig om hur man gör humoristiska tillkännagivanden över högtalarsystemet och sa: “Om någon kommer fram och säger samma sak igen kan du svara här nästa gång.” Jag var ivrig att följa hans rekommendation.
Bli ett barn en gång till
Kanske var det här Marika fick sina första riktiga glimtar av sin egen ljusa framtid. Men hon visste alltid att hennes sanna kallelse var att vara mamma till ett litet barn. Hon hade forskat på behandlingar för skadedjur i tio år innan hon fattade ett beslut.
Marika var medlem i en universitetslektors amatörteatergrupp. Hennes händer blev snabbt svullna och röda. Jag sätter hela min framtid på spel genom att skicka in ansökningar till alla fyra dansprogrammen på landets främsta teaterskolor. Jag provar ungefär ett dussintal olika inställningar tills Marika, med sina fingrar som en nedräkning, kommer tillbaka till mig med sin dom.
Marika pressades till att göra stand-up av en filmskapare som kände igen henne som mer än bara en bra karaktärsskådespelerska. Hon hade mod nog att ta tåget till Stockholm och anmäla sig till en ståuppkomedikurs där. Till sin egen förvåning upptäckte hon att hennes hemkomst hade varit ganska affärsmässig.
Dramatisk frihet – På scenen måste spelarna följa regissörens anvisningar samtidigt som de är trogna orden i ett manus författat av någon annan. I min stand-up-rutin fungerade jag som författare, regissör och serie i ett. Den självständigheten var fantastisk.
Ändå är det en stor sak när andra människor delar min entusiasm för svårigheter som jag redan har övervunnit. Det som hade stört Marika blev en öppning som hon inte kunde missa. Det fanns ingen annan svart svensk kvinnoserie när jag började. Det kändes som att jag träffade den ökända modernivån när jag grävde fram berättelser om mitt liv som involverade min hårfärg och skrev om dem.
När Marika var 32 tog hon äntligen vägen till Afrika. Trots besvikelsen över att inte återvinna de sedan länge förlorade biologiska hemligheterna var expeditionen ändå viktig. Marikas samhörighet med sina svenska släktingar fördjupades efter födelsebeskedet.
Innan det ögonblicket funderade jag ofta på vad min framtid kan ha inneburit om jag hade stannat kvar i Etiopien. På grund av detta kunde jag inte ta in all kärlek som fanns omkring mig. När jag växte upp skulle jag använda all ledig tid hemma för att leka med mitt adoptionskort.
Det hördes av mamma och pappa: “Ni är inte mina riktiga föräldrar, så ni får inte fatta beslut åt mig.” Mina ord var helt förlorade för dem. Tidigare har de alltid tystat liknande kommentarer. Innan jag åkte till Etiopien hade jag ingen aning om hur ovanliga etiopiska metoder för att visa tillgivenhet var. Pingstförsamlingen Marikas första erfarenhet av nätmobbning.
Hon upplevde villkorslös tillgivenhet och acceptans där. Marika var en ung Pingstvän som gick långt för att upprätthålla kristna principer. Men när hennes pappa hittade en ny dam och föräldrarna splittrades förändrades allt hennes dotter brydde sig om. Stöd från lagets andra spelare förverkligades aldrig. Istället får hon konstant stirrande från de som gömmer sig i rågen.
Det jag alltid hade antagit att kyrkan skulle stå för visade sig inte vara mer än tom retorik från min sida. Det fångade mig helt oväntat. Istället för att hitta kamratskapet och tryggheten jag hade hoppats på i en gruppmiljö, fann jag den i min ungdoms tröstande vidd, yttre rymden.
Många av mina klasskamrater hade föräldrar som inte gick i mina föräldrars fotspår. De var de enda i gänget som kunde föreställa mig hur jag beskrev mig själv. Marika konstaterar att pingstförsamlingssamfundet rynkade på näsan åt skilsmässor eftersom de ansågs olämpliga.
Hur långt borta är de, realistiskt sett?
Homosexualitet sågs dock som mycket mer irrationell och galen. Efter att en av medlemmarna kommit ut som homosexuell märktes hon för ett bönemöte.
Enligt Marikas minne såg gruppen att hon kom ut som lesbisk var otroligt modig.
Marika, 20 år gammal, blev au pair i London för att fly Pingstkyrkan. Där hände det otänkbara: hon blev vän med en lesbisk gymnasieelev. De pratade om sina känslor och kysstes hela natten. Marika, upprörd över händelseförloppet, försökte ångra dem i sitt sinne.
Det här är det lyckligaste jag någonsin varit. Jag höll tyst om det på kontoret. Det var total brist på synlighet. Så ofta hörde jag det att jag till slut glömde att jag en gång hade varit en kvinna. Min terapeut hade ingen aning om att jag var gay när jag bröt samman i tårar över hur ensam jag var.
En av Marikas kvinnliga vänner erkände så småningom att hon ville prova på att ha sex med en kvinna och den tillbommade dörren hängdes upp på klubban. När hon talade började minnen från min tid i London strömma tillbaka. Inom mig startade en helt ny process. Jag bestämde mig för att om jag någonsin kände mig romantiskt attraherad av en kvinna, skulle jag ge efter för mina känslor.
cirkulerade den tillbedjan han kände
Marika fortsatte att vänta på den ideala mannen ett år till. En dag kontaktade en tjej som hette Mia, som också hade adopterats av Erna och hämtats till Sverige från Etiopien. För att få kontakt med Erna hoppades hon få veta om Marika hade hennes nummer.
Marika och Mia inledde sin passionerade sexuella förbindelse över en kopp kaffe. Efter att ha tillbringat tid tillsammans insåg Marika att hennes känslor för Mia var bortom platoniska. Vikten av att dela med sig av sina insikter blev tydlig för henne. Mia blev trots allt välsignad med ett barn.
Efter vad som verkade vara månaders mellanrum, omfamnade Marika äntligen Mia och bekände sina känslor för henne. Mia väntad tålmodigt och mot slutet var hon beredd att ta handen som hade sträckts ut till henne.
