Lasse Kroner Sjuk – Termen “tryck över bröstet strlade ut i armen” var en som Lasse Kronér redan kände till. Nu fyller han Hänt på sina senaste veckor på sjukhuset. I ett samtal med Hänt förklarar Lasse: “De vred mig i knutar och vred allt omkring mig, de opererade till och med mig.” Den 60-årige programledaren för en vanlig musiktävling med doobie-tema, Lasse Kronér, har synts i en ny show i sommar. Lasse hade tagit uppgiften rakt på sak och spelat The island på egen hand.
I dokusåpan har tittarna kunnat följa honom och en annan grupp kändisar när de kämpar för att hålla sig vid liv på en karg ö. Den klassiska sjukdomsberättelsen av Lasse Kronér, komplett med berättelser om uppsvällningsmonstren. Det är uppenbart att Lasse har övervunnit stora utmaningar och är nu i säker zon mot slutet av sommaren. Men precis innan alla ska lämna ön uttrycker Lasse viss osäkerhet om sin förmåga att delta i träningen.
Som Lasse säger i avsnittet har jag gjort många “tunga lyft” på sjukhuset under de senaste sex veckorna som förberedelse för idag. Jag kände samma maktlöshet när mina covidnivåer sjönk som många andra gör när de är låg. Ocks tryck över bröstet, det drog ut i vänsterarmen, och där, allt en människa kan åstadkomma med en puls, och sedan, när man äntligen fattade, “vad fan är det som händer nu?”, ställde jag mig upp, och de lät mig i.
Eftersom jag var i så goda händer hos läkarna behövde jag inte oroa mig. Under två dagar utsattes jag för alla tänkbara diagnostiska procedurer. Efter att ha tagit mina vitala, körde de mig till operation på en båra. Trots min höga ålder (60) fick jag höra att jag såg ut som om jag var i fyrtioårsåldern, så det var en trevlig komplimang.
De kom inifrån, via kragen, och uppåt armen för att påverka hela kroppen. De tog en språngare med sig ifall de behövde stuka när de gick in eller ut, men det slutade inte med att de använde den eftersom det var okej. Det fungerade bra för mig för annars hade jag inte kunnat besöka ön. Uppenbarligen, om jag hade en hjärtattack, kunde jag inte köra bil, men produktionspersonalen och jag höll ett öga på saker och ting för säkerhets skull. Utmärkt arbete!
Lasse Kronér, den 57-årige chefen för folkhälsoprogrammet, meddelade offentligt i början av maj att han hade testat positivt för covid-19. I en intervju med Aftonbladet berättade han också om sin tid i kampen mot infektionen. Det är svårt eftersom jag precis reste mig upp och skrek obsceniteter mot en tom vägg. Min sömn var så djup att jag höll på att kvävas i några nätter. Du är så utmattad som du kommer att bli om du går och lägger dig.
De senaste 50 dagarna hade Lasse Kronér varit sjuk. Han har förklarats frisk och botemedel har etablerats, men efter mer än hundra dagar lider han fortfarande av efterverkningarna av infektionen. Att ta en paus på eftermiddagen.
Man går upp nästa morgon, spionaktig som vanligt; ens klump i nacken följde inte med på nattens resa, som innehöll några vilostopp, men man knogar inte under; man känner bara att man är på väg att göra det man behöver göra. Armarna och benen rycker och svajar som om kroppen vore en maratonlöpare som korsade mållinjen.
En stor del av hans Facebook-inlägg är tillägnad refrängen, “Oavsett hur mycket du försöker eller hur många dörrar du knackar på, kommer du inte in.” Aftonbladet ringer upp Lasse Kronér, och han beskriver läget. Även om jag inte förväntade mig att det skulle vara så länge sedan så är jag inte förvånad över att det har gått hundra dagar. Men efter att ha pratat med läkaren dagen innan är det nu uppenbart att det kommer att ta lite tid innan jag är tillbaka i full styrka.
Det går åt rätt håll, så jag borde må bra i fem dagar innan jag får en katastrofal tvåa. Enligt honom betyder det att de goda dagarna kommer att öka och bli mer regelbundna. När en katastrof inträffar är de konventionella försiktighetsåtgärderna värdelösa. Jag behöver andas ut, men jag har ingenstans att ta vägen. Jag brukade vara inlåst när något hände, men idag är alla medvetna om dess betydelse. Efter att ha hört alla prata om det så länge förstår jag äntligen vant.
Lika kapabel
Lasse Kronér har återvänt till sitt jobb på SVT och har medverkat i både “Doobidoo” och “årets sockerbagare” sedan han upptäckte anti-covid-19 läkemedel genom konsultation med läkare och efterföljande tester.
SVT har varit mycket bestämda att jag ska klara av mina formaliteter så snart som möjligt. Jag är dock positiv utom allt tvivel, och det är ingen fara med att göra det. Träningspassen har varit produktiva, men tråkiga på grund av mitt lungtillstånd hemma. Det har funnits tillfällen när jag har varit tvungen att stoppa spelet för att ladda om det, och andra gånger när spelarna har gått vidare innan jag har haft en chans att vila i tid. Hur underbart och hjälpsamt SVT har varit har bidragit mycket till min glädje.
En livsförändrande upplevelse på Ungdomshuset Högsbo när han var 13 år. När nästa person dök upp kom de med MeToo-rörelsen och en våg av rädsla. Detta tillät honom en välbehövlig introspektion av sitt sätt att leva.
Lasse Kronér, som var glad tills han blev sjuk i mitten av tjugoårsåldern, önskar att han hade börjat träna tidigare. Lasses dag ljusnar när han går in på sitt go-to café på Avenyn i Göteborg. Jag har pendlat till samma stadsdel för mina övningar ända sedan jag flyttade hit. Att ha kul, som han uttrycker det, när man känner alla.
Grönt te och kaffe finns att tillgå, och nytilltränade Lasse Kronér rekommenderar de japanska juicerna. Full av hälsosamma vitaminer. Påstår att jag har provat på egen hand. Musikchefen och musikerna har båda kraftigt utökat sina kunskapsbaser de senaste åren. Förmiddagen för Lasse Kronér börjar med ett dopp i Delsjön, fortsätter med ett träningspass och avslutas med en full måltid.
Bortsett från det har han ett fullt schema på grund av sina många skyldigheter. Stockholms stad, Sverige. En planerar ett och ett halvt år i förväg. Hans ord, “Många spår, men inget jag kan berätta om,” har en magisk klang. Vi sitter över en kanna med ångande, härligt kaffe och diskuterar den svenska kungafamiljen.
Det finns många olika jargonger, eller regionala dialekter, som talas i hela landet. Att vara rapp i väskan är så emblematiskt för Göteborg att det är humoristiskt på ett cirkulerande sätt. Definitivt inte det vardagliga pladder man hör. Det är inte alltid fallet för mig. De som redan har blivit smittade kommer att behöva få vaccinet igen, även om immuniseringsinsatserna är i full fart.
Under hela körningarna av den framgångsrika “Doobidoo”-serien hade Lasse Kronér varit sjuk i corona. Trots programmerarens sjukdom körde programmet, men han eller hon glömde så småningom de flesta detaljerna. Själva spelandet var där saker och ting värmdes upp. Som ett resultat av operationen är min lem nu längre. Som han redan har sagt till Nöjeslifet har jag upptäckt att jag kan trycka på ord och tankar, som kan spelas in i programmet. Lägg ner dina instrument.
Men nu är vi på en kort uppskov. Produktionen tog fart efter att det fjärde avsnittet sändes, och det femte avsnittet visades bara två månader senare. Det är dyrt att låta en produktionslinje stå stilla. För att flytta var vi tvungna att minska storleken på redaktionen och hitta nya artister eller gå utan. Det bästa tillvägagångssättet, när man ser tillbaka, kan ha varit att minska produktionen eller anställa en efterträdare, medgav han.
SVT väntade tålmodigt på att jag skulle vara helt förberedd innan jag fick delta i alla matcher. Men när jag ser tillbaka så har jag ingen aning om hur det var. För att vara ärlig har jag ingen aning. Ett ombyggt sjukvårdssystem Lasses hälsa har varit ifrågasatt ett tag och i en nyligen intervju med Nöjeslivet tar han upp de farhågorna.
Några av de sår jag fick under min sjukdom är fortfarande mycket synliga nu. Lasse hävdar att det är omöjligt att stänga trots sina bästa ansträngningar. Han fortsätter och säger att hans lungor är bättre men fortfarande gör ont i fläckar.
Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att tänka på spionage. Det fysiska systemet behåller ett minne av att vara sjuk. När han ombeds att utarbeta säger han: “Det är ett elak litet virus som menar sig själv så smygande:” Men jag kan se in i framtiden med absolut tydlighet. Oförmågan att arbeta lika mycket eller komma ihåg tidigare prestationer är den mest prövande aspekten.
