Lena Carlsson Skådespelare Familj – Att Clara inte längre bor i Stockholm och att två av de tre barnen inte längre bor hemma är en betydande utmaning. Så det gick inte alltid att få ihop alla tre tjejerna. Men vi började filma direkt, vintern 20 och 21, och den efterföljande och en halv månadens inspelning tog det mesta av den tiden. Efter det återvände vi till sommarfilmningen och avslutade lagom till vintern. Jag gjorde det på ett år.
Ska Johan och Lena verkligen ta steget utan att avslöja för mycket av händelseutvecklingen i Kärlek & skilsmässa och hur den sannerligen stöts och blöts av alla inblandade? Som ett resultat fångar Maud Nycanders kamera- och ljudinspelare några av de bästa delarna av hennes arbete, komplett med en verklighet som tydligt motsäger textens diktat.
Du bara riktar kameran och hoppas att det går åt rätt håll. Döttrarna kan ha sagt att de inte ville vara där, vilket hade varit oerhört oförskämt med tanke på hur avgörande de är. Och vilka underbara tillägg de gör! Som när en av dem säger till sina snart ensamstående barn: “Era hemsläp fr g innr frukost!” Vilken spelfilmsmanual skulle ha en sådan dubblett? Titta bara på dokumentationen; du kommer att hitta användningsområden du aldrig visste fanns!
Biorötning var inte ens tänkt i Kärlek & Skilsmässas ursprungliga design.
Absolut inte; konceptet har utvecklats och finansierats av SVT. Men jag visste så fort vi kikade ut på sommaren att det fanns något här, och jag fick se en tidskrävande titt på några inbjudningar. Jag visste att det fanns möjlighet till en längre version när ingen buade eller fräste. Filmen finansierades delvis av Maud Nycander själv, med sympatisk “rabatt” från många anställda, och hade världspremiär i Göteborg i höstas och deltog även i Tempo Film Festival i mars. Medan SFI och Film Stockholm bugade sig fortsatte SVT i det längre formatet.
Det gavs ingen explicit förklaring, men det faktum att det finns så många projekt – särskilt ambitiösa sådana – kan ge en ledtråd till varför. Någon sa att det här är precis som alla andra skilsmässofilmer där ute… Sådana saker. Jag ser något här som hör hemma i en svensk film: en dag som känns bekant igen, med en kris som inte är alltför överväldigande och har en hoppfull, ljus ton i den mörkaste timmen.
Jamen, det är bara så det är. Vi gör ofta filmer om kända personer eller om de som gör något ovanligt eller extremt eller som lever ett anmärkningsvärt liv. Jag tycker personligen att vardagen är spännande. Det var nedslående att få ett rakt nej hela vägen igenom, särskilt om du hade intrycket att du hade något som gav dig en speciell, unik upplevelse. Och jag tror att det kan vara kul att göra något som fler kan relatera till och identifiera sig med.
Hur ansluter den här filmen till det du har gjort tidigare? Har du ett brännande ämne någonstans? Frågor om tillvaron fascinerar mig. Men det gäller i stort sett alla. Självanalys är utmanande. Jag har gjort en mängd olika filmer, inklusive de som handlar om psykisk ohälsa, välkända figurer och en karmelitnunna.
Förutom Johan och Lena har jag även regisserat filmer på Einar Heckscher i Huvet i hissen och Inta Ruka i Fotografen frn Riga, som jag båda anser vara nära vänner. Jag har bestämt mig för vissa delar och kliat mig i huvudet över andra. Jag och min partner i lskade Husby, Marianne Gustavsson, arbetar just nu med ett projekt där vi undersöker regionens förindustriella industrialisering. Den landade på mitt huvud och sög in mig.
Kan det vara så att Johan, Lena, Linnea, Clara och Nadja spenderar en tredjedel av sin resa här? Vi har funderat på det och frågan har kommit upp flera gånger. Det jag kan tänka mig att göra är detta. Om 20 år. Det bästa med dokumentärer är att du aldrig vet när de tar slut, speciellt om de innehåller riktiga människor.
Enligt hennes eget erkännande har Maud Nycander fokuserat på en mängd olika ämnen under sin karriär som dokumentärfilmare, inklusive mental hälsa, klosterliv och personlig biografi. Hon riktar då och då blicken mot sina vänner, däribland Lena och Johan, som hon filmade första gången för nästan 20 år sedan och som sedan har återvänt med sina fisknålar med skilsmässa-tema.
Maud Nycander hälsar dig välkommen till sitt kontor i Törnquistska slaktargrden på Tjärhovsgatan i Stockholms stadsdel Södermalm. För bara två veckor sedan satt hon på Big Ben Pub med sina vänner Lena och Johan för att diskutera filmen de planerade att göra tillsammans.
Senare idag åker de alla till Victoria-biografen, tre veckor bort, för en exklusiv förhandstitt på slutprodukten. Efter det beger sig paret till Bar Carmen för en omgång välförtjänt drink. Händelserna i hennes senaste dokumentär Kärlek & skilsmässa börjar med andra ord med oss i handlingens centrum.
Tidsförloppet är följaktligen längre; det började faktiskt med en 30 minuter lång film med titeln “Kärlek och fiskpinnar” för ungefär 20 år sedan. Maud Nycander gick en masterclass på Dramatiska Institutet och huvuduppdraget var att göra en film med familjetema.
Filmen handlade inte om oss, så vi kunde hålla händerna för oss själva. Som nybliven förälder själv kan jag intyga att det finns många nya saker att sysselsätta sig med, ett helt annat sätt att leva. Vi var väldigt lika som familjer; Faktum är att våra barn kom överens eftersom Johan och Lena kom hem till oss samma dag som vi gjorde det.
Och där satt jag med Lena på sanden och vi pratade om mitt filmprojekt och jag sa: “Du vet, det är precis det vi går igenom som man vill förändra.” Till vilket Lena sa, “ska du inte göra en film om oss?” Och så blev det. Tv-sändningarna av filmen Karlek och Fiskpinnar från 2005 började i januari. Ungefär då fick Lena och Johan en post-it-lapp till uppmuntran.
Andra småbarnsfamiljer gick fram till dem och sa saker som “Äntligen fick vi se några människor som har det precis som vi gör” och “Det är skönt att veta att någon annan där ute har en dag där de inte vaknar. upp, äter frukost och gör ordning på sina barn då och då.” Johan satt på ett café och dök plötsligt fram till en mycket känd barnprogramledare, Elin “Grynet” Ek, och tackade henne för att hon hade ryggen.
Sedan året började har Maud Nycander tagit sig an en rad projekt, inklusive de prisbelönta Nunnan (2007), biografiska filmer Palme (2012) och Citizen Schein (2017), och nu senast en förkortad version av romanen med titeln lskade Husby (2020), som fokuserar på förtroendet mellan familjer och även överväger möjligheten att en observatör en dag.
Vi träffas ofta; Johan och Lenas familj är nära vänner till mig. Och vi har pratat hela året om att göra en ny bild, med ton’rsbarn och hur det är mitt i livet och sånt. Vi bestämde oss för att träffas år 2020 och ta en drink medan vi pratade om vad som kan vara möjligt. Johan och Lena besökte dig idag.
“Då blir det inga filmer, eller hur?” Men vi har funderat över det och vi vill göra filmen ändå. Mer än hälften av våra kretsar har redan separerat när de når medelåldern, åtminstone i dessa traktorer. Även detta är en utmaning i livet – kanske den största utmaningen. Och jag ville göra en film som var en riktig njutning att se.
Dokumentärfilmaren Maud Nycander, känd för sitt öga för narrativ regi, klättrade upp för trappan. Det är det intressanta med det här jobbet – ett som jag skulle älska att ha – du vet aldrig var det slutar, speciellt om du har att göra med verkliga människor. För två dagar sedan var början. Johan och Lena återvände till sitt gemensamma hem och satte sig i soffan framför kameran. Inga specifika avtal eller produktionsriktlinjer fastställdes eller beställdes.
Jag började med att intervjua dem i soffan. Deras barn visste ingenting alls. Vi gör det rakt av nu; trots allt, om man ska göra något sånt här så vill man ju inte ha några förutsättningar för hur det ska bli innan man vet säkert vad man själv tycker om det. Och känslan av att de som är marginaliserade också har denna syn. Nästa steg var att berätta för barnen om det (utan kamera) och fråga om de ville vara med i filmen.
Och, den staden! En av de avgörande faktorerna var det faktum att de redan hade arbetat med mig i ett tidigare projekt och hade en bra erfarenhet av att arbeta med mig och visste vem jag var. Nu får alla säga sitt om vad som visas på TV. Så alla har alltid känt sig trygga med att säga vad de vill medan de filmar, och sedan få allt de inte vill ha redigerat efteråt.
Inledningsbilden på filmen är en ytterdörr med namnet Carlsson/Christiansson målat på taket. Skridskoåkaren och teaterläraren Lena Carlsson samt sociologen och författaren Johan Christiansson. Medan storasyster Linnea har släpats iväg till pappas socionomklass tar lillasyster Clara ansvaret i köket, där även lillasyster Nadja hjälper till. En sådan disposition har hjälpt till att sakta ner proceduren utan att orsaka någon onödig stress.
Johan är utmattad av att arbeta med betydligt mer komplexa frågor i sitt yrke. Och föräldrar har arbetat med kommunikation med sina barn i flera år, vilket är något som så småningom öppnar sig. Och det är därför de alltid har haft roligt tillsammans. För mig är detta nyckeln till att ha tillfredsställande relationer med andra människor. De är känslomässigt åtskilda från varandra.
