Ina Lundström Mamma – Alla från Carl Stanley till Petrina Solange till Niklas Andersson till Jonatan Unge till Ina Lundström till Henrik Nyblom.Sex av Sveriges bästa stuppkomiker åker på en gemensam turné sommaren 2023.Efter att ha tillbringat många ensamma mil på krogar som serverar för dyrt kaffe och prickigt internet, hoppar en grupp av landets roligaste och mest älskade komiker ombord på en turnébuss för att se några av Sveriges mest älskade städer.
Vanligtvis sätter de upp sina egna shower på nattklubbar, teatrar och arenor, men under semestern har de alla samlats för några speciella firanden.Petrina, Niklas, Carl, Jonatan och Henke är objektivt sett de fem charmigaste männen i hela Sverige, och att få dem alla serverade i fontänen samtidigt kan orsaka masshysteri. Jag hoppas verkligen att det inte händer.
Men jag vill ändå vifta med ett finger åt universum, sa Ina Lundström.I år har de gjort det till en scenpjäs. Sedan dess har de fått ett sextiotal bejublade-utställningar på Sverigeturnén, som just nu är inne på sin sista fas.
Expertförsäljaren av holländska ost stirrar lätt på dig ett ögonblick tills han till slut lägger ifrån sig telefonen och säger: “Nej tyvärr, det har jag inte.” Jag ska ta en låg väg med honom och gå ut som segrare. Detta kan tyckas obegripligt för alla som inte är flytande i holländska. Men det är helt klart för mig och säljaren att han måste få sparken. Och det gör han.
Min största styrka är min förmåga att subtilt göra delikatessförsäljare medvetna om brister i deras lager. Min mamma är den enda personen som någonsin utmanat mig i denna passivt aggressiva sport. Vad menas med det? Gör inga köp. Utan någon chans att vinna. Min mamma är en sofistikerad indonesisk överklassdam som hoppades få resa till Holland i sommar. Varje kväll förvandlades hon från en bidragande samhällsmedlem till en outsider i ett annat land.
Hon överlevde den ekonomiska och kulturella nedgången genom att utveckla en orubblig uppskattning för kvalitet. Hon sa till sig själv att hon hade avvisat den torra holländska maten eftersom den inte hade levt upp till hennes förväntningar. Inte för att hon faktiskt inte hade några förslag.
Jag har råd. Denna ryggmärgsreflex stör mig dag efter dag. Ofta när jag känner mig nere är jag det. Och jag känner mig väldigt hemma på Stockholm Food and Wine Fair den första dagen. Även om jag är matjournalist till yrket, är det första gången jag går på en mässa tillägnad kosttillskott. Jag har ingen aning om vinkuponger, glasbyten eller vart smakerna är på väg. Och idag är dagen då en leverantör av holländsk ost förväntas betala utropspriset.
Det hela drar igång omedelbart klockan 10 på morgonen en fredagseftermiddag i november. Genom hela lvsjöstationen flyger en svärm av invasiva maskrosbollae. För att komma längst fram i kön kastar jag mig in i strömmen av pensionärer. Där tar vi olika vägar, maskrosbollarna för att hämta vinkuponger och jag in i mässhallen för att försöka lista ut var jag landade.
Det första som hoppar upp för mig är en kompakt matta av brynt smör. Den närliggande marknaden är fylld med svenska delikatesser inklusive potatis, rädisor och rostade renar. Montrarna byggdes med befästande massivt träslag. Här hittar du de utställningar som mässan valt att visa i galleriet. Jag gräver djupare för att lära mig mer; den stora matmärkningsscenen är där du hittar Paolo, Plura och Paleo. Sex jämnt fördelade berg, vart och ett täckt av en filt av identiska Parmigiano Reggiano-flingor.
Alla marknader, oavsett orientering, säljer mikrober mirakeltrasorer oavsett anledning. “barnen LSKAR det” svarva-morötter-in-spiral-form-försäljarna, som alla härstammar från samma italienska företag.De oförfläckade spritmarkerna i bergen, befolkade av unga, attraktiva kvinnor.
De mer raffinerade vinställen inkluderade droppande korkar i en elegant, modern stil. Bilden av den veganska halvah-tillverkaren Oumph som “den coolaste ungen i klassen” stärks av att deras toppsäljare alla pratar flytande hiphop.Och runt omkring mig finns den typen av rutinpensionärer som vet exakt när och var de bästa smakproven hålls.
Många av dem har en form av halsväska, en accessoar jag aldrig sett förut. Men istället för att ha pass dinglande på magen, hittar du ett vinglas i din drink. Jag letar efter två kvinnor som ser avslappnade ut i sina träörhängen, direkt efter att de tagit på sig sina egna kläder.De äldsta här uppskattar att dessa personer är 20 år gamla. De agerar inte längre på sådana sätt. Men jag såg att de släppte en annan modell.
Motståndaren i nöd smyger sig fram bakom mig.Bagaren är en jävla skurk. Visst, det är vettigt. Män! Det finns masker som inte skadar det mänskliga ansiktet. Om jag inte hade använt den här, hade jag varit tvungen att använda liknande lukter. Och jag sträcker mig inte bara i bakgrunden; Jag är faktiskt ganska nära. Så länge!
Tanten är nöjd med responsen. En kvinna står rakt framför mig, iklädd svarta skinnleggings och Efva Attling-nålar. Hon lyckas få skottet medan hon jonglerar med ett glas vin och en plastmugg fylld med en drink gjord på närmaste självjästa sprit, Aperol.Hon följer Sébastien omkring med en kamera medan han jagar och pratar om värdet av naturresurser.
När man äter en croissant finns det inget att gömma sig bakom. Om man gör det jag gör och anpassar sig till naturen istället för att bekämpa den, då behöver man inte stanna upp och jobba mycket på sig själv.Nästa uppsättning regler hoppar på honom. Kamerakvinnan fortsätter att fotografera även när hon dricker den sista drinken. Ingen, inte ens avlägsen, skummar henne. Jag börjar gilla henne mycket.
På fredagar spottar en annan kundkrets ut de fläckfria nya pensionärerna. Yngre. Medvetnare. Mer kundfokuserade och mindre benägna att göra skumma affärer föredrar de att potentiella köpare inleder samtal med dem om deras produkter. Och hon gör ofta inköp till sig själv och sina vänner.
Om kvaliteten finns där kommer den att kännas igen. Kosmopolitiska matgäster som längtansfullt stirrar på roffarmentalitet, vinhalsband och smaklöshet i pensionärspöbeln. De struntar i de ytor på museet som är fyllda med golvmoppar och sprit-slushar och håller sig istället till det urval som katalogerna har ställt till förfogande: det som ligger närmast ett värdshus. Nu på dag två börjar något störa mig.
Sunt korvförnuft från Sverige, “Äkta som i enklare tider” och “Endast garanterade svenska produkter” blev gillandestämpeln. Jag går in.Här brukar män vara äldre. Vilket laff. De småäter färgglada mat som knallgrön ostar, illgulashots och neonrosébakels. Saker och ting blir lättare att anpassa sig till.
Jag blir hungrig och letar efter något fett att äta. När jag och tjugofem andra följer efter en kniv som skär upp en stor bit gruyère i en smakkuber, verkar min tidigare dygd som ett avlägset minne. Killen framför mig spottar två bitar på samma tandpeter. Jag försöker efterlikna hans framgång. Vinglaset ligger dock kvar i tygväskan när jag går och äter i sex minuter till två av Paolo Robertos tortellinis.
I år har vi snurrat på riktigt bland råvarorna, säger scenens tunnbrödsentreprenör. Vi vill i alla fall inte att våra kunder ska bli egocentriska. Bedrägeri riktar sig till den unga allmänheten som har köpt stora mängder närproducerade varor. Det behövs inga speciella märkningar eller dokumentation när man reser från Sverige; att bara ange var du kommer ifrån är tillräckligt. Sverige håller hög kvalitet; bara lyssna på musiken.
Jag börjar känna mig lite illamående inombords. unga, utbildade, erfarna män uppslukas av samma medeltida illvilja som drev Tredje riket. Som de mindre kunniga i mässas huvudnyfiket prova allt. En demografisk öppning verkar ske precis under mina fötter just nu.Och jag sitter på fel sida.
Nästan helt, vi har glömt vår egen kultur. Men nu börjar vi återta kontrollen över våra traditioner.
Kook Alexander Sjögren berättar om ett scenario från de mindre delarna av festivalen. Hon är undangömd i buskarna, omgiven av en skog av miniatyrbröd, tonfisk och rödbetor.
Söndagen är betydligt mindre trångt än de föregående dagarna och vi är bara två som lyssnar på samtalet om vad som är “den nordiska smaken”. Folkmassan är tjock, och jag tror felaktigt att jag är den enda med vinkuponger som bränner hål i min ficka. Kokböcker med titeln “Nya nordiska köket” med björknäver och lingon på omslaget syns på bordet framför de två skådespelarna.
Efter att ha läst en artikel om konferensen “det nordiska manifestet” känner jag hur en våg av nationalromantik sköljer över mig. Nu är det dags att skaffa vinkuponger. Strax utanför ramen står en liten foodtruck som endast erbjuder vin till försäljning. Innan jag kan ta reda på var jag landade ser jag till att lösa in mina vinkuponger.
