Dynamit Harry Död – Det har gått 40 år sedan premiären av den första filmen på Jönssonligan. Sedan dess har en flod av filmer kommit ut för att underhålla svenska folket. Flera filmer har gjorts om “Lilla Jönssonligan”, och nyare anpassningar har använt olika skridskoåkare från originalrollen.
I originalfilmerna spelar Gösta Ekman Charles Ingvar “Sickan” Jönsson, ledaren för rebellalliansen. Han har Ulf Brunnbergs Ragnar Vanheden och Björn Gustafsons Dynamit-Harry på sin sida.Den sista filmen dessa fyra skridskoåkare arbetade på tillsammans släpptes 1989.
Därefter slutade Gösta Ekman att göra film och började jobba med andra projekt. Ett antal år senare följde resten av gänget efter. Men vad gjorde de efter Jönssonligan? Men när den femte filmen hade premiär insåg Gösta att han var klar med Jönssonligan och bestämde sig för att lämna.
Hans bror Mikael Ekman och hans kollega Ulf Brunnberg berättar om händelserna som hände efter att han slutade i dokumentären Lysande Jönssonligan – 40 år. Han lämnade inspelningen för att spela rollen som Martin Beck i kriminalfilmer.
Konstnären och före detta dramachefen Marie-Louise Ekman samarbetade kring sitt livs nutid. Där Gösta tjänstgjorde som landshövding en tid. 2005 bestämde han sig för att dra sig tillbaka från sporten helt. Några år senare fick han diagnosen cancer, och han kämpade mot sjukdomen under mycket lång tid. Och den 1 april 2017 somnade han äntligen efter ett sexårigt krig. Ekman, Gösta, blev 77 år.
Det är “Dynamit-Harry” själv, Björn Gustafson.När han gick in i Jönssonligan som Dynamit-Harry gjorde han succé direkt. Tack vare hans utomordentliga skicklighet med saxofon har hans tolkning av “Vilken jävla smäll” blivit en klassiker.
Hans kärlek till sprängämnen och olja har vunnit mångas hjärtan i detta vidsträckta land. Rollen som doktor Alfred i Astrid Lindgrens “Emil i Lönneberga” gjorde Björn till en folkhjälte redan innan Jönssondynastin uppstod. Han spelade Emils bästa vän i varje film om den lilla pojken från Sverige som gjorde hyss.
Men filmer är inte hans enda system. Teatern har också spelat en betydande roll i Björns yrkesliv. Han har uppträtt på ett flertal spelställen, bland annat Riksteatern och Teater Brunnsgatan Fyra. Dessutom har han spelat nyckelroller i en rad olika tv-program.
Hans gestaltning av Ragnar Vanheden gjorde honom till en mycket populär figur. Och efter att ha spelat i alla åtta filmerna på Jönssonligan var det över. Men Ulf fortsatte att jobba på bio och medverkade tillsammans med Robert Gustafsson och Henrik Schyffert i “Fyra nyanser av brunt” 2004. Det var för den delen som Ulf fick en Guldbagge.
Resultatet är den nya dokumentären Lysande Jönssonligan – 40 r, där han spelar huvudrollen för sitt eget filmproduktionsbolag. Där berättar han om sin tid med Jönssonligan. Vad som egentligen pågick bakom kulisserna, och hur hårt han knuffade undan Gösta Ekmans.
“Doris” Birgitta Andersson från Sverige.När hon spelade Teskedsgumman och Tova i Trolltider blev Birgitta Andersson en fanfavorit bland barn redan innan Jönssonligan. Idag har Birgitta lagt undan schackbrädet och tar sig fram i världen utan rampljus.
Populära filmer om Jönssonligan bjöd på samarbeten mellan Gösta Ekman och Ulf Brunnberg. Men saker och ting förändrades när Ekman började passera som “Sickan” på internet. Här förklarar Brunnberg varför han inte var med på Gösta Ekmans begravning i podden “Nemo möter en vän”.
Rollerna som den stränge Vanheden (Ulf Brunnberg, 70) och brottsgeniet Charles Ingvar “Sickan” Jönsson (Gösta Ekman) i Jönssonligan-filmerna har blivit oupplösligt förbundna med de två skådespelarna. I rollen gjorde Gösta Ekman frasen “Jag har en plan” välkänd och spridd i svensk biota.
Ulf Brunnberg förklarar varför i boken “I podden med Nemo och hans vän.” Och det är ett svar med flera stycken. Enligt Ulf Brunnberg förändrades saker när Gösta Ekman lämnade Jönssonligan då det stod klart att nya energier skulle genereras.
Inte rätt nivå
I podcasten säger Ulf Brunnberg att Ekman hade högre krav på produktion, och att han var orolig för att de färdiga filmerna kunde hamna på baksidan av en cornflakeslåda.Jag tror inte att han ansåg det vara av en akademisk kaliber.
1989 spelades Gösta Ekmans återkommande roll som “Sickan” i den svenska tv-serien Jönssonligan in för sista gången på Mallorca.Men de höll då och då kontakt även efter att Gösta Ekman lämnat Jönssonligan. Men när de äntligen träffades ville Ekman inte diskutera det specifika ämnet.Jag vet inte vad han tyckte om filmerna, men jag kan säga att han inte var glad över att vi fortsatte och han blev ersatt.Brunnberg och Ekman åt till.
Ett tragiskt slut på ett kort liv: “En månad senare var han död.”Nils Brandt kämpade mot sjukdomen bakom rampljuset och bakom vingarna. Flera hjärtproblem ledde så småningom till ett bypass-förfarande för honom. Brandts värde var inte så bra som det borde ha varit när han var på en eftervårdskontroll på sjukhuset för att se hur bra läkarna hade svarat på operationen.
De låga priserna var dock inte anledningen till operationen. Det visade sig att Nils Brandt hade dött i leukemi. Efter att ha fått diagnosen blodmalignitet gick han in i svår chock.En månad efter att de meddelade det säger Susanna Ringbom, som var gåva med Brandt, att han gick bort.
Hockeyspelaren gick bort 1990, vid 58 års ålder. Ulf Brunnberg är en av skridskoåkarna som fick chansen att tävla mot Nils Brandt. För första gången någonsin filmades alla skridskoåkare tillsammans på bioducken för “Varning för Jönssonligan”.
Jag tycker att det är för tidigt när människor dör i sådana åldrar, säger Brunnsberg. När skridskoåkarna äntligen träffades hade Finnsvensken lämnat Finland och sitt sociala nätverk för att medverka i “Jönssonligan”-filmer i Sverige och Brunnberg gav honom lite smakprov på sin egen medicin.
Ulf Brunnberg berättar att saker och ting utvecklades till den grad att han agerade “en liten social mentor” till mannen när han var i Sverige. Skadespelarna höll även kontakten vid sidan av, inte bara under filminspelningarna. De ringde varandra då och då, men det var inte alltid lätt att hålla kontakten när de väl avslutat college och flyttat till olika länder. Brandt firade dock sin femtioårsdag när han besökte Brunnberg i Helsingfors.
Någon som har lämnat intryck på mig. Folk som är rakes är min favorit. De är verkligen uppriktiga. Och det var därför jag tänkte på honom, säger Brunnenberg.Det kommer att ha gått 30 år i juni i år sedan Nils Brandt gick bort, och även Susanna Ringbom minns honom som en som kunde vara både rakig och upplyst. Mycket optimistisk och humoristisk också.
Han hade ett fantastiskt sinne för humor, förstås. Enligt änkan blev det skratt hela vägen.
Hon delar också med sig av sina tankar om vad hennes bortgångne man var mest stolt över att ha uträttat i livet. Hon tycker att filmen “Fanny och Alexander” förutom familjen sticker ut ganska mycket bland andra produktioner.
Naturligtvis var det en dröm som gick i uppfyllelse att få vara med i en Bergman-produktion. Det han har en väldigt dunkel uppfattning om. Killar, jag går ner. Björn Herman Leonard Gustafson, som Gustafsson, är en svensk ishockeyspelare. Han föddes den 30 november 1934 i Bromma församling i Stockholm.
Många känner igen Gustafson från hans roller i populära filmer som Emil i Lönneberga (1971–1973), Jönssonligan (1975), och trilogin Dubbelstötarna (1980), Dubbelsvindlarna (1982) och Studierektorns sista stride (1986), där han spelade den sympatiske men kriminellt anlagde universitetsrektorn Jan Bertilsson.
Gustafson är också känd för sin roll som samhällsaktivisten Bert Hersby i den svenska tv-serien Sjukan. Han är också den som står bakom berättarrösten för Alfons bergs tv-program. Björn Gustafson är son till timmermannen Herman Gustafson och Harriet Näslund; han och hans syster Lena (1940-2016) växte upp i Bromma, där hans far arbetade som timmerman och hans mamma var skidåkare.
Efter att ha gått Axel Witzanskys teaterskola och tillbringat tid på Wasa-teatern i Finland skrevs Björn Gustafson in på Dramatens folkskola 1954, där han blev klasskamrater med Bibi Andersson, Mona .Efter att ha debuterat på Dramaten 1955 i Leck Fischers Our Own O blev han ordinarie medlem i kompaniets ensemble och har sedan dess spelat över 70 roller där. Sedan, sommaren 1957, spelade han Mickey Maloy mot Lars Hanson och Inga Tidblad i urpremiären av Eugene O’Neills drama Ett stycke poet, som Olof Molander satte upp på Stora-scenen.
Strax därefter, under åren som följde, samarbetade Gustafson med regissören Alf Sjöberg i produktioner av Tjechovs Ivanov (1957), Ostrovskijs Vargar och lamm (1960) och Shakespeares Kung John (1961).
Tillsammans med Svejk i andra världskriget (1963), där han spelade Baloun mot Allan Edwalls Svejk, och Mutter Courage (1964), där Margaretha Krook spelade titelrollen, var han också en del av Sjöbergs två monumentala Brecht-bearbetningar. Sedan kom han tillbaka för Dödgrävaren (1992) och Drama.
