Adam Svanell Föräldrar – Att sätta sin bästa fot fram är en skrämmande uppgift. Men det kan också orsaka en förlust av styrka. Kärlekstörsten” är rubriken på en artikel om de faror som föreställningsgemenskapen möter i Kyrkans Tidning. Intresseanmälan. Åh, och drömmarna om hur livet utspelade sig.
Här är vi mitt i en pandemi, och livskvaliteten har två föregångare. Den till vänster är svart och pratar om guld och folie. I det stora hela eller med min egen och mina närmaste vänners individuella situationer. Den andra är svår och bekymmer leder. Under de två veckorna av social distans är det inte bara de utåtriktade individerna som får röra vid föremålen. Så många längtar desperat efter det spännande, aktiva livet.
Samtidigt bubblar en annan syndsbubbla under ytan. Bara lite. De som är möjliga att jobba hemifrån undersöker att arbetspressen minskar. Helt plötsligt dyker den förväntade vanliga dagen upp. På zoommötet, där kollegornas röda vardagsrum försvinner i bakgrunden. I sociala mediers rike, där influencers glamorösa bilder har lyckats fånga uppmärksamheten hos en b-listakändis som gör poäng.
Allt är skönt. Men det gör det också tydligt hur mycket vi påverkas av sämre och bättre förväntningar på leverans, oavsett om det är jobbet, huset eller pendlingen. Det är därför att kännas frågan: Hur kommer jag egentligen? Det som sticker ut med vår tid är en störande standard där en oregerlig person försöker prestera och vill visa upp sin prestation på nästan alla områden i livet. En slags arbetslinje är även på fritiden mig.
Under Adam Svanells fall krävdes ingen pandemik för att frågan skulle stå. Tyvärr avbröts det av en lång period av press på jobbet och på ett personligt skrivprojekt. Hans egen biografiska berättelse med utblick på samhället nu och då har han bara kommit ut med boken Anonyma prestationister – en historia om stress.
En utmärkt standard i vår tid är att välja prestation på nästan alla områden av livet. – Vi har fått ett arbetsschema även när vi är på semester, säger Adam Svanell. Även om han har skrivit en hel bok om det har han fortfarande lätt att förklara hur han blev performancekonstnär. Han hittade alltid några orsaker. Uppväxt och bakgrund är ett.
Adam Svanells båda föräldrar var framstående figurer inom sina egna områden; hans mor var lärare och hans far var chef för ett sjukhus. Familjen var engagerad i församlingskyrkan och båda föräldrarna fostrade församlingskulturen.
Senare kan han se fröerna till “den weberska kristna andan”, som i fallet med klosteret slog rot i stark entreprenörsanda och känslan av en inre drivkraft. “Hur mycket man än engagerad sig kunde man ändå alltid bli en bättre kristen,” som hans pappa en gång sa.
Jag behövde inte allt visa mig duktig för att få kärlek. Dessutom var mina föräldrar ganska inflytelserika. För mig handlar det mer om att lära; Jag följde deras ledning. Aktivitetsstörst var en annan faktor. Religionen kan också kopplas med dem, tror Adam Svanell. Det högre ideal om att göra gott för andra är högre uttryckt av närheten i kyrkans pliktetik.
Men jag är inte dum; Jag befinner mig i den där oregerliga världen där religion har ersatts av självreligion. Det är inte så långsökt att det leder till sjukdom – att vara trogen sig själv är viktigare än att bara försöka kontrollera sig själv.
Adam Svanell är mån om att balansera de individuella med de strukturella orsakerna. Han säger att prestation är inte samma med stress och att den ökade insatsen med att människor på individuell nivå är beroende av prestation.
Det spelar ingen roll att vissa branscher präglas av en företagsidentitet byggd på essensen av lugn. Han var med i en diskussionsgrupp för utstötta ett tag. Det var flera personer som arbetade inom sjukvården som drabbades hårt av epidemier.
Det finns en stark idé om att ringa, eller ringa, i religiösa sammanhang. Likaså idén att vinna sin satsning. Enligt ett allmänt skickligt plan är det väldigt meningsfullt att vara aktiv och känna att göra sin bästa. Problemet är gränsen går där det blir positivt destruktivt.
Jag har inte bra ansvar på det, men det är inte stämmer om att man ibland talar om stress som om varje slump skulle vara negativt laddad. Under påverkan av psykiatrin tvingades jag dra mig tillbaka från saker som att skriva medicinen noggrant. Det kändes inte som det rätta sättet för mig. Istället för att fokusera på resultatet har mitt tillvägagångssätt varit att försöka analysera processen.
På pallen finns även Gabriel Wikström. 2017 var han socialminister när han återigen klev in i rampljuset. Han återgår nu till rollen som nationell samordnare för Agenda 2030, ett initiativ som syftar till att hitta lösningar på stressproblemet.
“I en intervju med DN lägger Gabriel Wikström upp sin rädsla för framtiden, frågor om världens makt som kan leda till hans egen undergång: “Vad kommer folk att tycka, kommer de att tro att jag inte kommer att klara av mina uppdrag? “
Det är lätt att människan har ett värde oavsett prestation i teori och famn. I praktiken är det mer komplicerat. I verkliga livet, när utsikterna till leverans är så överväldigande. Ja, det finns motsatta synpunkter som talar för att ta det lugnt, men Adam Svanell ser dem som regelbundna hot.
Hallå där. Det misslyckades. Det viktigaste som precessionen visar är inte bara vilka ideal som är relevanta, utan också vad som döljs mest. Även någon som först har upplevt villkorslös kärlek hämmas av en mänsklig svaghet som säger att misslyckandet eller den ofullbordade föreställningen gör mig mindre värd kärlek.
Att vara sig själv blir också svårare. Den chockerande blicken på räddningsstyrkorna som är en del av allas liv försvinner. Att försöka be om ursäkt istället för att be om ursäkt är ett sätt att ta sig ur den pinsamma prestationscykeln. Oron bekräftar min mänsklighet. Det förändrar inte det faktum att jag misslyckades med att uppnå mina mål, men förutom självförstörelse visar det att de uppsatta målen inte ledde till livets förädlande terror.
Oron förväntas eskalera och antyder att det faktiskt är känslan av att vara överväldigad som är det normala. Således lämnar misslyckande mig inte ensam utan drar mig snarare in i den mänskliga kopplingen. Enorm drott för världen, med ett deförskägg och en nerdragen keps. Så levde Joachim Berner när hotet var som värst. På 1990-talet var han fast etablerad som chefredaktör och utgivare för Dagens Nyheter. En guldgosse från mediebranschen som hållit en jämn puls sedan starten på Göteborgs tidningar och radio.
Han avslutade snabbt sin karriär när han tog ytterligare ett steg och blev chefredaktör för Expressen. Efter strategiska meningsskiljaktigheter lämnade Joachim Berner sitt jobb. Han skulle också följa en utgivare för en löpsedel och förlorade därefter en utlovad tjänst som VD för Sveriges radio efter rykten om att han tidigare skulle ha trakasserat en kvinnlig medarbetare.
Det gjorde mig ont. Jag växte upp av stora systrar som är barn i 68-rotationen. Om man inte är en religiös person är man blind i huvudet. Men jag kände mig dragen till kyrkan; där hittade jag en gemenskap som älskar vem du än är. Så många år sedan dess. Pressen att prestera finns dock fortfarande kvar: “Jag känner den när vi pratar nu, att jag vill prestera bra i den här intervjun”, säger han.
Denna verksamhet skulle jag ta över, jag var förväntad med att skapa prestation. Även om jag ville gå en annan karriärväg än min pappa blev det ännu mer av en drivkraft. I ha haft länge trodde att att vara älskad är inte mer än att prestera.
En kraftig motor var fel fåfängan. Jag var tyngd av att vara ung och kärleksfull, jag kände tyngden av världen på mina axlar och det var det. Dessutom djupare planen handlar det om att jag vill visa mig duktig för mina föräldrar. Jutsatt far är död sedan tjugo år är jag inte ärpo på det. Frågan är fortfarande avgörande – duger jag?
